Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘depression’

IMG_8494[1].

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

IMG_9766[1]
.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

IMG_4855[1]Mina allt
Finns alltid invid er sida

.

Det är nu allt börjar igen. Jag blir som ett barn. Som ligger på golvet inne på affären och grinar därför att jag inte får som jag vill. Jag vill inte. Jag orkar inte en vända till med allt. Men vad har man för val?

Jag blir ut motad i rinken igen. Ut på arenan likt en gladiator. Redo för att ta mitt livs strid när andra ser på. Andra som hejar på mig. Andra som får mig framstå som en förlorare. Jag vet att skolan vill båda mina barn väl. Förstå mig rätt. Men den kamp som det innebär för att få dem fungerande där. Att förmå mina barn att ta sig dit. Förmå skolan att förstå det jag ser och vet av erfarenhet.

Det är en lång väg kvar. Båda mina killar går sina vägar men ändå inte den optimala som skolan vill. Junior har för mycket frånvaro dagar. Tänk. Ungen mäktar kanske inte med mera. Precis som det var för Sam som fick utmattningssyndrom av allt. Pressen att prestera. Pressen av att göra som de andra eleverna. Gå lika långa skoldagar. Lägg på en depression på det.

Skall bli så intressant att träffa dessa forskare nästa månad då jag är inbjuden av Hjärnfonden till ett event. De som forskar på hjärnan hos barnen med diagnoser som mina har. Jag har tidigare berättat om min kontakt med forskaren Frank Lindblad och vad han kom fram till. Att barn med adhd har mindre av stresshormon i kroppen än andra barn. När kan samhället ta lärdom av det och göra rätt för dessa barn? Redan ifrån första skoldagen?

1 januari

Det som jag skrev på vår allt mer växnade Gillasida inne på Facebook. Såklart jag hoppas att det gäller mina barn med. Men jag känner redan nu i maggropen våndan inför allt. Jag som nu stämplats av vissa som en usel mamma som inte förmår mina barn till skolan. Jag som gjort allt för dem och lite till. Även fast andra ögon inte ser det.

Vi skall ha jättemöte kring Sam snart. Där skall jag sitta och behöva vara beklädd med pansar. För detta skall inte knäcka mig. Inte såsom det gjorde för några månader sedan då hela min värld rasade och jag mådde så dåligt. Då jag fick höra att bara Sam blev familjehemplacerad så skulle också skolsituationen lösa sig.
Sam som kom häromdagen och berättade att han ville prova skola igen nu på Tisdag. En vilja som kommer ifrån han själv. Inte av att han blev förflyttad ifrån sin familj.

Jag har haft ont i min stress angina igen. Kärlkrampen som påminner mig om det liv jag lever. Att jag är sjuk av all stress kring mina barn. Av alla krav utifrån.
Det som ändå ger mig styrka så in i norden är min Kung. Föreningen vi drog gång några mammor och jag bara för att vi är så inihelvete less på hur både vi och våra barn bemöts av all okunskap.

Det är läge för förändring. En rejäl sådan. Och när jag fick Kung Över Livets veckorapport igår är det svindlande. Vi når nu i dagsläget ut till över 85 000 pers. Mer än ett fullsatt Ullevi.
Ringarna på vattnet har börjat.

Men först måste jag gå ut på vår arena. Agera i egenskap av Gladiator var det.

IMG_4862[1]

Mamma Z

 ♥

Read Full Post »

Året som gick
3 av 5

IMG_4820[1]

Sam fortsatte med sin framsteg. Titta fram. Titta ut i livet. Hela tiden på sina premisser. Följde med på släktkalas och deltog. Vi stannade längre än vad jag önskat.

Tänker på det läkaren sade 2011.  Att vi hade ett barn som var utbränt. Som när vi vuxna går in i väggen. När energin bara har runnit genom fingrarna. Då orkar man inte med folk. Folksamlingar. Vara social. Vill bara vara hemma.
Jag förstod att han hade börjat läka.

Junior fick veta att hans skolgång skulle se annorlunda ut till hösten och rasade helt.
Jag bad till högre makter att det skulle lösa sig och att skolan skulle möta upp lika fint såsom man gjort tidigare kring honom. Att inte den skall vara orsaken till att han tvär damp igen nu.
Skolan FICK inte göra bort sig. Engagemanget var stort kring honom tillslut och han skulle inte falla offer för politikerbeslut.
Det måste finnas en lösning på detta som var hållbar för honom. Vilket starten till hösten visade sig vara.

Vår nystartade förening började ta fart. Kung Över Livet. Folk började att skänka pengar. Började förstå varför pengar till forskning behövdes.
Jag fick förmånen att vara med i en bok också. Där jag berättade om bloggen betydelse när man själv borde varit patient med när sjukvården inte hade tid att hjälpa mig.

IMG_4815[1]Åkte med Sam och fina kompisen till Stockholm och naturhistoriska

Jag blev ifrågasatt. Rejält. Det kändes enklare att förklara hur Jesus kunde gå på vattnet än hur folk kunde förmå sig göra emot mig. Bakom min rygg. Utan att våga konfrontera mig. Som skrev osanningar om mig på nätet. Drog slutsatser och gjorde dem till sina egna sanningar.
När jag dröjde med nattningen av Junior så undrade han vad jag var så upprörd över invid datorn när jag väl kom till hans säng. Jag berättade snabbt den enkla versionen så att elva åringingen kunde förstå.

” Mamma, jag trodde inte att vuxna människor höll på med mobbing”
Ännu en erfarenhet av livet. Som så många andra.

Killarna har fått följa med mig till mitt eviga blå tre gånger tidigare. Det finns inget så vackert som vår Västkust. Så mäktigt. Sådan kraftfull natur. De var 6 och 8 år den första gången.
5 år senare är premisserna andra på att åka med mig och min fina mamma.
Vi begav oss till Klädesholmen, utanför Tjöln vecka 23.  Vi hade hyrt en lägenhet på klipporna bokstavligen. Drömläge. Och vi fick faktisk många ” Just nu är en bra stund”. Många makalösa ögonblick. Faktiskt. Även om mycket fortfarande skedde på Sams premisser. Men mamma var med och kunde lösa mycket.

IMG_4821[1]Min fina mamma som jag älskar så. Här på klippornas rike. Så här fint bodde vi.

Vi fick en kille som gav upp dagarna innan sommarlovet. Trotts att vi hade det supermysigt på västkusten veckan innan. Verkligheten flåsade ikapp . Tankarna om framtiden. Livet. Och han trodde att allt var kört nu när han inte fick vara kvar på resursgruppen.
Det var så synd att han gick mot ett sommarlov han inte ville ha. Junior grät. Dag efter dag. Kväll efter kväll.
Det gjorde  ont.  När de andra sommarlovsglada barnen satt bänkade i kyrkan. Finklädda. Mammor och pappor detsamma. Sprang ut och jublade på kyrkbacken.

Junior vägrade kyrkan. Fina pedagogen lyssnade på vad som skulle funka bäst för honom. Vad han i det sköra nuläget mådde bäst av att göra.
Så det blev tårta i lokalen han var så trygg i på förmiddagen. Hans skolavslutning. Ingen sång om den blomstertid. Inget jubel med hundratalet barn. Bara lugnt och stilla. En sista fika med de personer som kom att betyda mer för honom än vad någon av dem kunde sia om faktiskt.

De som var med att livräddade honom när allt var som jävligast.

IMG_0856[2]

 


Mormor Z blev beviljad som avlösarservice till Sam. För det måste vara någon han är 100 % trygg med. Vi fick beviljat 20 timmar i månaden då hon var här och vi kunde göra något på tu man hand med Junior.
Så skönt att min mamma fick betalt för att hon var här. För hon är inte mormor utan faktiskt en vårdare så att Sam kunde fungera utan oss i huset. Mamma har haft dryga 20%  här varje månad, oavlönad fram tills då. I flera år!

Vi började sommarlovet med att åka till Dalahästens rike . Sam var riktigt på humör med oss allihopa och sådär härlig Bubblande. Sprudlande. Underbart att se. Skojfrisk med kusinerna och full i upptåg.
Våra kattungar som skulel bli en del av Ohana behövde vara kvar i minst 4 veckor till innan de fick flytta hem till oss. Två hankatter blev det. En kritvit och en tigerrandig. Junior som inte var någon djurfantast blev såld på en av dem. Och de kom att betyda så mycket för oss när de väl flyttade hit.

Fick veta av en slump att Peace and Love är helt suveräna med sin uppbackning vad gäller personer som går under  LSS. Jag fick tag i en kille som höll i detta i grevens tid. Och där satt ingenting fast minsann. Han ordnade fram så att My Love gick med Sam in som ledsagare!! Gratis! Vilken fin gest ifrån festivalledningen! Att tänka så brett!! En festival för alla på sina premisser.
och Sam fick se idolerna Dropkick Murphys.
Sam skulle aldrig kunna gå på konsert utan sin pappa. Det var nog jobbigt ändå idag för det var mycket folk, men tack vare att vi underlättat så stort så fanns energin till att mobilisera det som krävdes för att se konserten ifrån början till slut.

IMG_0578[1]

KRAMEN MAMMA Z

 

Read Full Post »

 

ÅRSKRÖNIKA DEL 1 av 5

.
IMG_4727[1]

Sakta sakta kom livet tilbaka för den lilla killen. Med små små mått mätt.  Ibland med så små att man fick lov att använda ett skjutmått. Men det jobbiga  stagnerade. Frös. Stiltje på det hav som stormat så. Det blev inte värre. Ändå nådde vi gränser som är långt utöver vad en liten människa måste utstå.
Det hade varit som att förhindra förlisningen av Titanic. Ett mastodont jobb.

Tänk. Att skolan insåg vad som höll på att hända. Lät han gå på resursgruppen den underbara.
Han fick tillslut medicin mot den nattliga ångesten. Vilken lättnad för honom att slippa paniken över att ständigt bli kvävd och ett hjärta som värker satan.

Undertiden pågick srtiden om att försvara varför Sam vägrade sätta sin fot i skolan igen och göra det som svensk lag tvingar ner i halsen på honom. Kunskap han inte vill ha.

Jag trodde inte på en skola för alla. Inte då och inte nu. Inte såsom den var och är utformad idag.
Det fanns/finns ingen plats för barn som mitt. Som Sam. Lagen säger att det är allmän skolplikt.
Minns ni sagan om Askungen? Då styvsystrarna skulle prova glasskon men den inte passade dem hur de än försökte.. Så kändes det med Sam. Man skulle tvinga i han i en mall som inte passade han alls. Man skulle forma honom till något han inte var eller förmådde.
De ville väl. Jag vet. Men det måste ha funnits alternativ. Ett fungerbart. I tidigare skede. Och även i det som blev. Som erbjöd honom ett bra liv ändå.

IMG_4726[1]

Ja livet tedde sig som en trist LP skiva med ständiga hack. Som bara repeterat ett enda spår, som har hakat, hakat, hakat upp sig..
Det blev allt jobbigare för junior. Skolan kändes som ett jätteberg att bestiga. Sam slapp ju skolan nästintill helt. Varför måste han dit?
” Mamma, varför blir du så arg på mig när jag inte vill gå? Så här elak och dum var du aldrig mot Sam förut när han inte ville gå. Varför är världen så elak mot just mig?”

Jag skötte mina sjuka patienter. Log fast hjärtat grät. Lyssnade på deras klagan över sina sjuka kroppar. Tröstade dem, fast jag kände att det var jag själv som var i störst behov av det. Gick som i dvala i sjukhuskorridoren. Gjorde mina uppgifter men var ändå inte närvarande.
Hur skulle man förhålla sig till det? Att ens barn gett upp? Hur länge skulle man stå pall inför det faktumet? Att det liv man gav inte själv vill ha det..
Jag bad en kollega muntra upp mig. Sade inte vad det var för då skulle jag inte kunna sluta gråta.
Han fick mig åtminstone att le.

IMG_4725[1]

Jag hörde Kelly Clarksons låt  ”What doesn’t kill you makes you stronger” Skitsnack att det skulle vara på det viset. Tårarna brände av det en natt blottat för mig i mörkaste Januari. Ja, den natten gav mig inte mycket sömn. Tankarna for på det jag fått bevittnat. På det jag fick höra ifrån mitt älskade lilla hjärta. Önskan om den eviga vilan. Nu.

Min kärlkramp blev på ett jävla humör. Konstigt? Inte alls. Vilken mamma skulle inte hamna på bristningsgränsen över att ha ett barn som gett upp nästan allt. Över att ha ytterligare ett barn, som visserligen mådde bra, men som vägrade att anpassa sig till det samhälle som rådde. .

What doesn’t kill you makes a fighter
Footsteps even lighter..

Eftersom junior gick på en resursgrupp som bara var på prov fram till sommarlovet fanns inga klara direktiv av vad som skulle hända sedan. Han ville inte till en ny klass. Han vägrade gå tillbaka till sin gamla. Det var ju där som allt förstördes. Allt raserades. Han sade att han hatade den. Och när en tanke etsat sig fast så satt den där för tid och evighet. Han var och är så lik Sam på den punkten.

Hjärtat värkte på Junior. Ångesten tog stryptag om honom, men han kämpade tappert på. Min hjälte. Som stundtals höll på att drunkna. Som på någotsätt började öppna upp inför livet. Som vågade tänka på framtiden. Vad han skulle vilja jobba med. Som i nästa andetag ångrade alltihopa och kännde att loppet var kört ändå.
Trycket över bröstet kom närsom, mest på kvällen då vi skulle sova för honom. Det tog timtal för han att somna. Klockan hann ofta bli över tolvslaget innan jag hörde hur lugn andningen intill mig blev. Äntligen. Denna nattliga ro.

Jag befann mig i livets väntrum stundom. Allt var tryckt på paus. Vi stog still för tillfället. Väntade på nästa drag. Höll tummarna hårt så att de vitnade.

IMG_4724[1]

”Skriver du något om mej mamma på din blogg?”
Pojken med guldlockarna lågihop kurad emot mig vid sovdags. Tätt. Nära. En ny jobbig ångest attack var över. För vilken det var i ordningen visste jag inte. 50. 100. 300 ?

Som han kämpade på med livet. Hade ont i hjärtat. Riktigt jävla ont. Det som skulle göra ont hos en elva åring borde vara blåmärkerna efter vurpan i pulkabacken. Inte i själen.

Jodå jag skriver om dig men inte jämt” svarade jag. ” Jag skriver om dig så att andra kan läsa hur ett barn kan må av allt i ett liv där ett syskon eller någon annan i familjen har diagnos. Hur det kan gå i skolan då man inte får rätt hjälp eller stöd eller framför allt förståelse. Jag skriver så att andra kan förstå dig och Sam. Så att de kan ta lärdom av det. Jag vet att jag har lärarstundenter som läser. Folk som jobbar som lärare. Som vill veta mer om det här. Som vill vara med att förändra att det inte för all framtid ser ut som det gör för dig eller din bror. Många av våra vänner och släktingar läser också”

Han gjorde en suck i mörkret. Reflekterade.

Lyllos de barn som har en lärare som läser din blogg. Fatta vilken fröken de har som lär sig allt det du berättar. Skönt för dom”.

 ‘

IMG_4723[1]

Ja vilken rivstart vi fick på 2012
Återkommer givetvis för er som vill läsa min årskrönika först efter nyår igen

KRAMEN MAMMA Z

.

Read Full Post »


I skolan fick han höra att han måste skärpa till sig. Måste sitta still, måste jobba på, måste det och måste det. Redan i klass fyra sade jag att Junior har drag av adhd. Att han måste backas upp därefter. Jag såg det så klart och tydligt.
Han fick höra att om han bara låg på bänken och inget gjorde så kunde han lika gärna gå ut på rast. Han hade ju fått en instruktion om vad han skulle arbeta med. Så varför gjorde han inte det då?

Med tiden gav han upp. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Han började resignera i skolan. Sket i allt. För det spelade ingen roll vad han gjorde så blev det bara fel ändå. Vårt allt förvandlades till något jag inte kände igen. En sådan elev som man tillslut ogillar. Uppkäftig. Motsträvig och sket i regler. Sket i hur man betedde sig mot vuxna. Han kände att ingen tog honom på allvar så varför skulle han vara schysst tillbaka?

Steg för steg gick han in i depressionen som tillslut höll honom fast i ett järngrepp. Jag hade ett barn som inte ville leva under en lång tid. Och allt arbete vi lade ner på denna elva åriga grabb är det få som kan ta till sig vad det arbetet innebär. Vi borde ha OS medalj allihopa. Men priset vi fick tillslut var ett barn som fick lusten åter till livet, visserligen nosade han försiktigt på det och han befinner sig precis på gränsen än. Men längtan att leva är större än längtan efter döden just nu.

 

Always by your side Junior

Vad hände när det började vända? Jo, han fick omges av folk som trodde på honom trots de hinder han hade och har. Som lyssnade på oss. Som lyssnade på Bup. Lyssnade in honom. Och gjorde något konkret av den informationen.

Vad var det som jag sade för över två år sedan? Som jag idag fick bekräftat av Juniors läkare. Jo, att grabben har adhd, fast det lutade mer åt add tyckte denne. Liktförbannat så har han en bokstavsdiagnos och då kunde han omöjligt göra allt det där som skolan ville förmå honom till för två år sedan. Lägg därtill en djup depression som diagnos. Grattis grabben! Fy fan som han måste ha mått av alla överkrav. Inte undra på att det gick fort utför.

My oh My. Nu finns det på papper, fast skolan har för ett tag sedan ändå greppat vad som gäller och de är superduktiga på att möta upp rätt. Juniors assistent är en klippa och de andra fröknarna likaså. Och när han efter nyår skall börja med Ritalin kanske det fungerar bättre i skolan, för han tycker det är så jobbigt när han fattar så segt. När han bara känner sig dum i huvudet.

Ja ni fina som läser. Resan med mina två barn är långt ifrån över.
Men nu så fick vi svart på vitt och rätt ännu en gång.

Kram
Mamma Z

 

Read Full Post »