Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deprimerad’

IMG_5065[1]

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

IMG_3889[1]Det finaste vi har

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

1köölasfö

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

IMG_3521[1]

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

IMG_3897[1]

Mamma Z

,

Read Full Post »

IMG_4264[1]

.

Jag minns den där ljumma sommarkvällen på Ramsviks magiska klippor. Junior hade det bra med tanke på det som komma skulle. Tur att vi inget visste. Inget anade.
Vi sprang över klipporna. Tjoade när vi upptäckte nya vyer som var så makalöst vackra. ” Kom titta här”  Glädjevrålen som lät likt Ronja Rövardotters vårskrik. ”Wiiihooo”

Ögonen som tindrade där på klipporna skulle under hösten att falna och nästintill slockna helt.

Han ville inte lyssna på någon längre förra hösten. Vill inte se. Eller så förmådde han inte. Hamnade på upploppet men mäktade inte med spurten. Ville ge upp. Skita i allt. Inte ens elva år fyllda. Tappade tron på den värld han var född till att leva. Ville inte längre leva. Blev djupt deprimerad och fick ångest. Ont i hjärtat. Svårt att andas.

Jag ville köpa all världens plåster som kunde hela honom. När min kärlek knappt räckte. Att livet hade gått så hårt åt. Som en ångvält som inte väjde för något. Bara tryckte ner honom. Och vi  fattade aldrig att fallet blev så högt. Att han skulle slå sig så hårt. Inte förrens det var försent.
Inte någon av oss.

En tro på framtiden som inte fanns. Inget hopp om en ljusare framtid alls. Vi peppade och peppade oss gul och blå. Försökte få han på banan. ”heja heja, det här fixar du. Vi tror på dig!” 

IMG_0705[1]

Det började sakta vända kring jul. Peter Le Marc sjöng ” Det finns inget bättre än när det vänder” Nej, få saker kan slå det. När man börjar ana strålarna ifrån en sol som skiner där utan för, utanför allt som bara varit  nattsvart hos oss.

De började titta in korta ögonblick. Förhoppningen var att de skulle skina för oss en hel dag. En hel vecka. Resterade tid av Juniors liv. Skina på honom när han växte sig mot himlen. När han fällde ut sina vingar och flög på egen hand. Jag önskade att de skulle skina med sådan styrka att hans tro på livet aldrig sviktade mer. Att han valde de ljusa istället för det mörka. Valde att se möjligheterna istället för svårigheterna.

Vägen tillbaka har varit lång och kämpig. Fyllt av vånda och tårar. Ilska och frustration. Att han hamnade där. På botten av allt. Och vi har precis förmått han ha näsan ovanför vattenytan

När vi var på möte med skola och bup igår väcktes så många tankar till liv igen. Om det som varit och hur det nu är sagt. Samtal med en fin vän som har det likartat med sitt barn som vi hade det förra året.

Jag vill så gärna förmedla vår resa. Våra erfarenheter så det kan vara till gagn för någon annan som är där vi var för ett år sedan. Några som är på väg in i det och kan förhindra det. Och att ni förstår varför mitt hjärta klappar så varm för KUNG ÖVER LIVET

Jag tar det i morgon dagens inlägg.
Trevlig lucia på er.

CIMG4837

kramen mamma Z

Read Full Post »