Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hemma’

20130702-104942.jpg

Älskade ungar. Fina killarna. Vart har resan med er tagit mig? Vart kommer den att föra mig? Det som krävts av mig. Det som kommer att krävas. För det är inte över än. Inte på långa vägar. Jag märker det. När andra säger att frigörelsen börjar att komma och egentiden tar vid fattar jag inte alls vad de pratar om.
Jag får parera och backa upp dem hela tiden.
Inatt kom Junior och väckte mig strax när jag somnat vid ett tiden. Ångesten var ett faktum, Frågorna kring livet detsamma.
Jo. Jag kommer för alltid finnas där för mina barn. Always.

Men jag tror samtidigt att ni förstår vart jag vill komma.

Det var så mycket lättare förr. När de var mindre. Även fast mycket var svårt kring Sam så kunde vi göra saker, om de fick ske på hans premisser.
Nu är vi bara hemma. Hemma och hemma.

Jag är mycket ute i trädgården och rensar. Bara för att komma ut. Känna vinden i håret. Höra fiskmåsarnas skri ifrån den lilla sjö vi har nedanför. Blundar och låtsas att jag är någon annan stans. Invid mitt eviga blå på Västkusten. Hur jag går barfota på klipporna de lena. Hur jag har horisonten den eviga framför mig. Hör dånet ifrån havet.

Hur kommer det sig att man blir så nostalgisk?
Är det för att saker och ting förändras och det jag en gång hade inte längre finns?
Att man hade något som blev i fråntaget?

Friheten?

20130702-110039

KRAMEN MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_1762[1]
My HomeTown.

Det är här jag får tillbringa hela sommaren. Hela min semester. Den stad jag växte upp i. Den stad som jag kan innan och utan. Som jag stundtals är så less på att jag kan spy. Ni vet. När längtan finns efter något annat. Se och uppleva något annat. Få input. Nya energier. Nya tankar. Nya infallsvinklar i livet än de jag är så kättrad invid.

My Love fyller 40 i sommar. Jag hade så gärna velat ta han med på en Coop medmera tripp. 2 nätter på hotell. Billigt. Knycka romantiktid. Komprimerad sådan. Andra reser utomlands när de fyller jämt. Och jag får inte ens ihop det att vi kan vara hemifrån i 2 dygn. Inom vårt närområde. Det är svårt med att få till det att någon är med killarna hela tiden då vi är borta. Hur mycket kan man slita på en mormor? Kräva att hon skall vara här i 48 timmar?
Och vad sliter det på oss som aldrig kommer iväg? Världen finns och jag vill upptäcka den.

Fast å andra sidan, den värld jag lever nu har nog lärt mig så mycket mer om mig själv och andra sidor om livet som få får lära känna.

Jag sitter och drömmer mig bort på nätet. Letar hus i Toscana. Tänk om vi kunde bila ner. Bo där i några dagar. Letar på Fridtidsresor utifall de kan ha något som passar en npf familj men inser att charterresor inte skulle funka alls. Det gick inte ens att bila till Gotland. En efterlängtad resa vi fick lov att ställa in.

IMG_0948[1]

 Jodå. Det ÄR fint här med.



Idag åker juniors klass på skolresa till Göteborg. Lisseberg. Han deklarerade tidigt att han inte vill följa med, även om jag skulle ha varit med. Klart att det känns. Att han väljer att avstå. Man vill så gärna. Att de skall känna gemenskapen. Känna längtan efter att göra något kul tillsammans. Pirret i magen. Äventyret.

Men jag kan inte vara bitter. Vad blir bättre av det?
Fast sorgen måste få finnas där. Känslorna bearbetade tills acceptansen kommer och landar mjukt. Okej. Det var så här livet blev.

Now what. Vad gör jag för att bli lite gladare nu då?
Jo. Jag får se om mitt hem och min borg. Rusta det som jag förmår att rusta när det gäller både kunnande och plånbok. Trädgården skall få mer omsorg. Fler växter. Fler oaser.
Får bjuda hem de fina vänner jag har kvar och de nya livet gav mig, när det är så svårt att själv komma iväg.

My Love är sjukskriven just nu. Ett ligament i foten efter en springtur som har gått av så han kan inte göra många knop just nu. Tur jag är ledig över helgen och hinner rodda det som behövs. Pyssla klart med det som nu blev vårt sovrum efter Sams flytt nr 3 i ordningen. Se till att det blir mysigt, sen får jag klura på hur man döljer adhd utbrottens spår som blev då internet segade sig. Det blev nytapetserat förra sommaren så jag vill ogärna göra det igen.

Så mycket som känns.
Så mycket som fortfarande är bra och det är de stunderna jag måste ta till vara på. Måste måste måste, annars blir jag tokig.


IMG_7644[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5510[1]

 

Måndag morgon. Jag får hjälpa han på med kläderna. Han vill inte. Det är som att skicka ett djur till slakt. Jag får förmana. Tjata. Putta på han. Fysiskt lyfta han ur soffan för att förmå han så småningom att ta stegen ut till bilen. Där han sitter ihopkrupen. Säger inte ett ord till mig fast jag pratar på. Försöker förvilla. Försöker vända det negativa humöret. De svarta tankarna.

Vi blir kvar på skolans parkering i den silvergråa combin. Som så många gånger förr nu. Det är som att sätta en snara runt halsen på honom. Ser ut som om man håller på att kväva det mest älskade man har. Det går bara inte. Stegen in till skolan. Till kunskapen. Till framtiden. Till lärarna som förstår så bra och möter upp så rätt.

Fan fan fan. Vart är det på väg med pojken med de blåaste ögon jag vet? Hur kan jag hjälpa mer än vad jag redan gör?
Han hatar omställningen säger han. Ifrån helgen som bara är skoj med kompisarna på nätet. Så kraschlandar han i verkligheten på måndag morgon. Allvaret. Tyngden som det innebär. Han fixar inte omställningen. Haft svårt för det länge och det verkar bara bli värre. 5 dagar av skola. Det är som att plocka ner solen ifrån himlen.

IMG_5516[1]

Idag har vi jättemötet jag tidigare bävat så inför. Nu gör jag det inte. Jag är så stark i min tro nu på hur vi hanterat Sam och hur närmsta framtiden kommer att se ut. Så många samtal jag haft med viktiga personer.
Men att vara förälder i denna sits är ingen hit. Man känner sig bra liten. Det gäller att ha massvis med skinn på näsan. För man blir ifrågasatt. Det har vi ju märkt. Och har vi som nu barn nummer två som mer och mer börjar att vara hemma ifrån skolan, självklart blir vi synad då i sömmarna än värre. För då måste väl felet ligga hos oss? Anser några eller flertalet?

När det onda sitter i själen. När funktionshindret sätter sig på tvären och inte gör att vissa barn passar in i mallen. Det som anses vara normalt. När de inte presterar såsom våra Svenska lagar säger. När det inte tillåts något annat. Ja då är det inte lätt för varken barn eller föräldrar.

Tur som sjutton att jag fick energiboost med fina vännen på Åsby trädgård igår. Att mamma är hemma och mår efter omständigheterna bra. Att svärföräldrarna åkte nästan 40 mil så jag kunde jobba mitt pass i helgen och slippa förlora så mycket pengar.
Allt detta gör mig stark idag. En annan dag hade jag legat i soffan och bara tokgrinat.

Men jag har så mycket kött på benen idag. Så många som stöttar upp mig. Som står på min sida. På mina barns sida.
Soc. Habiliteringen. Sams läkare. Forskarna jag träffade förra veckan med Hugo Lagerkrantz i spetsen. När vi pratade om vår utsatta sits som föräldrar därför forskningen inte kommit längre och kan påtala orsaker. Förebygga så att det inte går så långt som för mina killar.

Idag är jag stark. Jävligt mycket.

IMG_4726[1]

Jag går genom eld för er skull

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Utbildning i skolan eller utslagning av den?
Lyssnade på ett SUPERBRA program i P1 som handlade om den hjälp som våra barn enligt LAG SKA ha i skolan men som de inte får. Det var en skakande skildring, baserat på skolpsykologers uttalande bla.
Detta program skulle varenda politiker, skolchef, rektor och lärare ta del av.

” Kaos i klassrummen, inkompetenta lärare och utslagning av elever. 
För ett år sedan skärptes skollagen och alla elever, oavsett förutsättningar, skulle ha rätt till det stöd de behövde för att kunna gå i skolan.
Men när P1 programmet Kaliber i samarbete med UR:s Skolministeriet har varit i kontakt med ett hundratal skolpsykologer vittnar många om att lagen många gånger inte följs – elever med koncentrationssvårigheter saknar fortfarande ofta stöd och tvingas i värsta fall stanna hemma från skolan”

artikel.aspx?programid=1316&artikel=5262242

Känner väl igen många av dessa bitar. Blir så pissförbannad över att det tillåts vara så här år 2012. Att skolan bidrar med så mycket svårigheter och jobbigheter för våra bokstavsbarn som allaredan har det tufft.

När jag igår tillät mig själv att göra tillbaka blickar i bloggen så blir jag så beklämd när man sitter inne med så mycket mer kunskap nu än då över vissa bitar som skedde med båda mina barn. Och jag kommer att reblogga dem. Allt för att påvisa hur det var och hur det blev.

Skoj att så MÅNGA av er uppskattade min Backspegel! Återkommer nästa Lördag igen då!

Jag blev hemma ifrån jobbet nu i helgen. Är allmänt trött och slut. Ont i hela kroppen. Infektion? Av vilket slag? Eller början på av en utbrändhet efter allt som varit och är? Ingen aning. Men jag är hemma. Bara är. Tar det lugnt. Softar. Hämtar kraft och energi.

KRAMEN ALLA FINA
MAMMA Z

Read Full Post »