Med facit i hand behövdes inget LVU

.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Annons

Read Full Post »

Ny lag kan ta barn som mina ifrån oss

.

OM skolan säger att de gjort allt för ett barn som mina om skolan ändå havererar och barnet inte förmår att gå därför att skolan faktiskt inte gjort allt.. Ja, då kan man sätta LVU och ta barnet ifrån sina föräldrar. VEM kvalitetssäkrar skolan? När den idag allaredan inte fungerar på sina håll?

Detta är på gång i ett nytt lagförslag!
Det nya förslaget kring LVU behöver omformuleras! Vilket denna namninsamling vill uppmärksamma som Kung Över Livet dragit igång

SKRIV gärna under och dela!
Ni gör det här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

KRAM Z

Read Full Post »

Fortare än ljusets hastighet

 

 

 

Fick Hjärnfondens Årsberättelse hem i brevlådan. Trevlig läsning på balkongen blev det. Innehållsrik. Inspirerande. Intuitionen jag haft inom mig hela tiden ännu mer bekräftad. Varför forskning på barn som mina är så viktig. Varför Kungen behövs och det vi nu tillsammans gör.
Mitt i allt som hänt mig och mina killar så är jag så tacksam för vad det gav mig.
Drivet att vilja vara en del att förändra en liten del av världen till det bättre.

På balkongen fick jag sedermera sällskap av en journalist. Lokaltidningen har jag varit med i tidigare och pratat om mitt liv.
Första gången var då jag kandiderade till att sommarprata i P1 ( Ni kan lyssna HÄR hur det lät 2009 ) Andra gången var när jag berättade om vår nybildade förening Kung Över Livet.
Nu ville tidningen ha mig med i egenskap av mamma till ett barn som har skolgången den annorlunda. Hur resan varit, hur man mår, tänker och känner. Och hur skolan hjälpt och förstått Sam. Mött upp.
Jag berättade bara det som varit och är bra. Faktiskt.
För vi har haft himmelens tur även fast vägen bitvis varit gropig och vi hamnat i diket ibland.

Och jag får väl vara linslus igen. Finns säkert de som tycker jag redan är för mycket som syns och hörs i olika medier. Men jag gör det aldrig för att framhäva mig själv. Utan för att sprida kunskapen om barn som mina.

‘

‘
De finns sannerligen människor därute som har hjärtan av guld. Blir SÅ rörd över deras omtanke kring mig att jag har svårt att ta in det. Samtidigt svämmar jag över på alla bredder av det.
En vän skickade ett sms som bara fick mig att LE av det hon skrev. Ett annat samtal som kan komma att betyda något stort för hela Ohana. Ett erbjudande som vi måste tänka igenom och planera väl inför. Gör vi det kan det slå så väl ut som vi önskar.

Sam sätter iallafall griller i huvudet på mig och mina involverande vänner på facebook. Han skall ha tag i fryst is till ett experiment av ett väldigt fredligt slag.
Det är nog sannerligen läge för den där Kemiläraren att få börja på stört känner jag. Sam lär sig fortare än ljusets hastighet känns det som. Kommer med sådana förklaringar som inte ens min kemilärare kunde förklara så att jag begrep. Och det är inte lite fakta han rabblar upp för mig.

Livet du oförutsägbara. Vilka vägar tar du mig på? Leder in andra när jag behöver dem som mest?
De som får mig att le och skratta gott.

‘

Linslusen
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

Read Full Post »

När man låter tiden ta sin gång

‘

Min ständiga följeslagare. Filur. Är där jag är oavsett vad jag gör. Nyfiken så in i tusen. Kelsjuk. Så full av kärlek till Ohana. Kryper ofta upp i mitt knä och spinner. Kryper under täcket inne hos Sam och lägger sig tillrätta inför natten.

My Love har varit på grabbhelg. Var borta lördag-söndag och umgicks med sina närmsta vänner på Upplandskusten. Hade på grabbars vis picknick utmed havet och en fisketur på densamma. Drack öl, grillade och lyssnade på Hårdrock hela kvällen.
Han undrade försynt då han åkte, när jag skall få komma i väg på sånt som får mig att må bra.

Jag får ha mina dagar innestående tills det blir bättre tider helt enkelt.
‘

‘

Sam kommer på nya lösningar när det gäller sitt rum. Han är bra kreativ.
Junior använder aldrig sin tv/XBox numera sedan allt spelas på datorn. När vi ser på tv gör vi det i stora rummet eller på Ipaden. Så Sam har tagit upp allt på sitt rum nu. Det innebar att jag i egenskap av Ernst Kirchsteiger tar farm verktygslådan så är vi i farten jag och Sam och gör om och gör nytt.
Vi har tappat räkningen på alla ommöbleringar och byte av rum det blivit genom tid och vi skrattar gott åt det båda två.
Så nu kan Sam se på tv i sitt rum, hyra hem filmer och spela X box.

Under småpratet vi har så inser jag hur mycket den killen har läst Kemi på egen hand. Vad han har lärt sig och hur lätt han har greppat det som finns men inte syns. Nu hoppas jag att skolan kan ordna en bra hemundervisning i det ämnet när han brinner så för det.
Tänk. När barn som han vill ha kunskap och söker efter den. Efterfrågar. Då kan de lära sig hur mycket som helst.
Men när skolan skall lära dem de som de anser är oviktigt att kunna. Ja då är det en rejäl utmaning för den pedagogen att lära ut något som anses vara blaha blaha.
Jag har ju sett hur duktiga pedagoger/lärare gått bet på Sam.

Nu gjorde skolan såsom denna kloka läkare sade. Att man skulle vänta in Sam och ha skola kring det som intresserade honom. Först då skulle skolan nå honom.
Skynda långsamt. Ha tålamod.
Det tog Sam 2 år för att hungra rejält efter kunskap så att han själv sitter med ett anteckningsblock och antecknar sina kemikunskaper.

Lyssna och lär samhället. Stressa inte ihjäl våra barn och oss föräldrar. Var lyhörd istället. En skola för alla stämmer inte alltid.
Med barn som Sam måste man se utanför de givna ramarna och det rejält.

Och se vad det kan leda till när man låter tiden ta sin gång.

‘

‘
KRAMIS MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

När livlinorna tar slut

‘

Vi lägger karta kring Junior. Varför han mår som han gör och vad vi kan göra åt det. Vi har varit med förr men inte att det varit så här allvarligt. 12 år och en själ som brinner av vånda inför det vi kallar livet. Han fick inte den medicin jag i egenskap av mamma anser att han behöver för att han skall komma över det allra värsta. Men fick nej av läkaren, som idag ringer upp mig efter påstötningar. Vi kommer inte en millimeter med honom nu åt rätt håll.

Vi bara trampar vatten.

Sam mår rätt okej, men är så uttråkad av att bara gå här hemma vecka ut och vecka in. Han behöver miljöombyte. Frisk luft att andas han med. Han ville till Dalahästens rike. Hälsa på fina kusinen som är i samma ålder. Hugga ved bland fäbodarna. Vara med nya kattungar. ( Och jo en kommer väl att bli vår ) Vara ute i skogen som bara ligger runt knuten.
Han och My Love skulle ta tåget upp eftersom jag är på arbetshelg med tjejerna i Kung Över Livet föreningen.  Junior vill inte följa med under några som helst omständigheter. Han ville göra annat på hemmaplan. Och så många gånger som den grabben fått ge vika för storebrors väl och ve. Göra som vi säger bara för att det passar Sam bäst.

‘

Finvännens kattunge som jag fick träffa igår.
Hur söt får man bli?

‘

Det blir ingen tågresa till Dalahästens rike för Sam. Fast han verkligen skulle behöva åka. My Love har ledig helg. Jag är bortrest till Stockholm och denna arbetshelg går inte att flytta på. Så många viktiga beslut som skall tas. Mormor jobbar. För svärmor gick det inte.

Där tar livlinorna slut. Vem blir hemma med Junior? Han som kan ha ett självskadebeteende just nu och inte FÅR lämnas själv. Bup förordar tom att vi måste ha ständig tillsyn här hemma på honom nu.

Man märker sannerligen hur skört allt är. När det inte finns fler att fråga, för det måste vara personer som även Junior känner sig trygg med.
En del av mig får bara lusten att skita i Kungen. För att Sam skall få åka. Att han skall få må bra. Å andra sidan så behöver ju Kungen mig med. Föreningen och alla som tror på det jag drog igång med alla andra fantastiska föräldrar. Hotell är redan bokat i Bromma. 4 stjärnigt tillsammans med fina vännen H som också är delaktig i styrelsen.

Ingen som uppfunnit kloningen?

‘

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

När syret tar slut

 

‘

Åt vilket håll går det åt nu?
Tänker så mycket på framtiden. Hur sjutton blir det med allt? Oron och våndan inför så mycket sitter som en klump i magen. Hela jag är som en infekterad varböld som det snart går hål på.

Ute skiner solen. Fåglarna kvittrar på. Detta borde göra mig lycklig. Men idag sinnet bara som bly. Jag tar ett snack med Gud över mitt frukostkaffe. Frågar vad han vill med mig. Vad han mer tänker utsätta mig för. Vilken plan som finns för att rodda detta livet. Rodda mina barn. Hur skall det bli för dem längre fram? Vilken framtid går de till mötes som unga vuxna?
Sam är där om bara 3 år. Hur mycket behövs jag då?
Jag känner en mamma till en grabb på 28 år med Asperger. Hon kämpar än.

Sam skulle behöva någon mer här hemma än bara oss i Ohana. Någon utomstående som tar han med på saker. Iallafall försöker. Vi har tidigare varit inne på kontaktperson, men det måste vara någon som han är trygg med. Som han vet vem det är. Något vi borde försett han med redan när han var åtta år och det var lätt att etablera både kontakt och förtroende.
Jag har hela tiden hävdat att Sam haft det bra här hemma. Att han mått bra. Men jag märker mer och mer hur jobbigt det är. Hur det tär. Hur irriterade vi börjar bli på varandra. Och han kan inte längre prata känslor med mig som han gjorde när han var mindre och var som en öppen bok istället.

Om vissa personer bara kunde bo närmre oss. Att finnas här i vardagen. För båda grabbarna. Ibland känns det som om vi lever på en öde ö där få tar sig ut.

‘

‘
När killarna var mindre. Så enkelt livet var fast vi var i början av allt och inte kunde Sams diagnoser alls.  De var barn. Nära till lek och skratt alltjämt. Bekymmersfria. Och vi kunde åka vart vi ville. Nu har världen bara krympt runt oss. Och den enda yta vi står på är där vi bor. Och jag börjar få rejäl syrebrist här.

Vi pratade om det igår jag och My Love. Vad som händer med en efter tid då man lever livet det annorlunda.  När livet inte blev alls såsom man föreställt sig. Sorgen som kommer. Oron inför så mycket. Kampen. Slitningarna. Blir man bitter? Dämpad? Negativ?
Gah. Varför finns det inget forum för oss föräldrar att prata ur sig dylikt med andra i likartad sits? Finna kraft och lösningar.

Nej vet ni vad. Solen skiner och jag är sjukskriven idag med. Skall sätta fart här, ta en promenad så långt orken räcker, och försöka att fånga så många ”Just nu är en lycklig stund” som det bara går.

För jag behöver massvis av dem nu.
.

KRAM MAMMA Z

*

 

 

 

 

Read Full Post »

Den uteblivna tsunamin

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?
‘

 

‘

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

‘

 

 

Read Full Post »

När det känns

‘

Får höra om en gammal kompis till Sam. Att han åker på språkresa till England i 2 veckor under sommarlovet. Sånt känns. När man jämnför. Jag vet att man inte ska. Men det går inte att låta bli. Att allt det där som andra 15 åringar gör. Det gör inte Sam. Han upptäcker världen på sitt egna vis. Långt ifrån vad man anser vara ”normalt”.
Han klarar inte ens att gå in själv på affären och handla. Han gör aldrig saker utan en vuxen han är trygg med.
Och ibland så påminns man om hur han har det. Även fast han är lycklig med sin tillvaro. Förstå mig rätt nu. Jag vill inte göra om Sam på något vis. Det enda jag vill är att se han lycklig. På sina premisser. Självklart.

Jag brukar träffa på hans förra bästis. De som var som ler och långhalm och knappt kunde andas utan den andres närvaro. Brukar tänka på vad de skulle göra ihop nu om Sam inte hade sin Asperger. Skulle de hänga på stan?  Börja spana in tjejer?  Hänga ihop på håltimmarna och gå och köpa pizza istället för att äta skolmaten? Planera inför påsklovet, kanske ta pendeln in själva till Västerås och hänga?
Sam funerar inte med jämnåriga just nu. Svårt att veta vad man skall prata om.
Vad man gör ihop när inte leken knyter en samman längre.

Allt har sin tid. Sin mognad. Var blomma tar sin tid att slå ut på. Somliga blommor kräver sin rätta behandling för att blomma ut. De rätta förutsättningarna. Timingen. Jag vet. Men jag tror ni förstår mina tankegångar kring detta också. Att acceptera hur annorlunda livet blev för den man älskar mest på denna jord. När man ser forna kompisar och hur deras vardag ser ut.

Fast vad är det som säger att gräset är grönare hos grannen? Sam kanske är lyckligare i sitt liv än vad de är. Who knows?

‘

Junior blev helt däckad av sin medecin han provade idag. Så pass att han blev allt för trött för att vara fungerande i skolan. Tyvärr. Men vi får fortsätta att prova oss fram. Finna nya vägar. För fram skall han i livet och vi får finnas utmed vägen och lotsa honom. Peppa. Heja fram honom.

Jag blev dundersjuk i Lördags. Boostade med min Kyäni så att jag kunde jobba igår kväll och på stundade nattpasset. Visserligen förkyld men långt ifrån däckad. Undrar hur många gånger som Kyäni har hjälpt mig i detta liv? Läser om hur mycket som stressen tar kål på våra kroppar så vi blir sjuka. Och Kyänis frukter och bär innehåller så mycket som motverkar stressens effekter på kroppen. Fast det skulle inte skada att få leva livet det lugna ett bra tag framöver nu.
Blir du nyfiken kan du läsa om mig HÄR på Kyänis sida
Några av mina läsare köper av mig och de flesta är lika nöjda som mig med kosttillskottet 🙂

‘

 

Kram MaMMa Z
*

Read Full Post »

Felet låg aldrig hos oss

‘

Om alla kring våra barn och ungdomar som inte går i skolan hade den uppbackning och förståelse för deras problematik såsom Sams underbara läkare har. vilken önskedröm. Snudd på utopi.
Jag är så ödmjuk för läkarens klarsynta sätt. Det objektiva. När han höll i nätverksmötet igår så var förståelsen nästintill densamma hos de närvarande. Somliga hade fått backa i sina synpunkter om vad som var det bästa för Sam. Omvärderat sig. Att flytta på detta barn till en annan familj för att de skulle ha fastare ramar än vi. Att det var det som var felet. Inte en antydan om det längre. Inte en viskning.

Läkaren förklarade mycket bra. Förtydligare. Förenklade. Påvisade hur Sam fungerar. Hur hans diagnoser gör det. Varför stegen till skolan inte går att ta. Och vad vi kan göra, vi som finns runt om honom.

Vi måste möta honom på hans nivå. Där han befinner sig. Det som intresserar honom. Vi kan inte tvinga på en modell som passar de flesta av eleverna. Vi måste se utanför skolans givna ramar. Utanför systemet. Vad är Sam intresserad av? Vad går att ta vara på? Utveckla? Först där kan skolan möta honom och han köper det förhoppningsvis först då.
När lärandet gör nytta för honom.

‘

 

‘

Bara Sam får de verktyg han behöver. Så kan han lyckas stort. Läkaren är helt övertygad. Fast det blir att ske på Sams premisser. Inte tvärt om.
” Vi måste möta individen på den nivå den är, inte försöka förmå den att möta oss där vi befinner oss”

Vi fick beröm där vi satt. Stor klapp på axeln av Sams läkare. Där han sannerligen poängterade att det var tack vare oss föräldrar som Sam mådde så bra, trotts att han ”bara” är hemma. Att vi gjort ett enormt bra jobb med honom. Och att det var hemma hos oss han skulle fortsätta vara. 1-0 till oss. Faktiskt. Efter alla helvetes veckor och månader av vånda. Oro. Misstänksamhet mot allt och alla. Att det var hos oss felet låg. Nej.

Felet ligger i det som kallas normer. Det som anses vara normalt. Hur vissa individer faktiskt inte passar in där. Och det sker o human hantering kring det på sina ställen. Vi föräldrar håller i oss lika hårt som de som förliste på Titanic gjorde invid relingen. Vi försvarar oss och våra barn. Varför? Varför måste vi göra det när det är så uppenbart. Så solklart att så mycket beror på fel uppbackning och förståelse ifrån skolan ifrån början. Att så mycket blev fel utmed vägen. Att eleverna tillslut blir hemma.

‘

‘

När mötet är slut. När kartan är lagd. När ingen längre tittar på oss med anklagande ögon. Då berättar jag om Kung Över Livet. Vad vi dragit igång, vi föräldrar som vet hur det är när samhället inte förstår varken vår sits eller våra barn. Att jag för en vecka sedan pratade med Sveriges ledande barnforskare på hjärnan om barn som våra. Att det saknas kunskap än om dem. Och när kunskap saknas så kan det gå så snett som det gjorde för Sam.
Jag sticker åt dem varsin broschyr om KÖL. Nu får de tycka vad de vill om det.
Och jag känner mig så stolt över den resa jag gjort med Sam. Det jag gjort för denna fina kille. Allt och lite till. Och nu har min frustration över hans sits genererat i något som kan bli större än jag anar kanhända.

Sam kommer att få prova hem undervisning igen. Mycket kvarstår än att rodda. Förbereda. Inse att det behövs massvis med tålamod. Han har varit utan undervisning i snart ett år. Klart att det inte går som önskat först kanhända. Eller också blir det bara bra ifrån start.

Livet ja. Livet som är så övermäktigt mellan varven.
Men fasiken att vi idag står här som segrare efter allt.

‘

Mamma Z

*

Read Full Post »

På botten igen av allt

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

Det finaste vi har

‘

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

‘

‘

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

‘

‘

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

‘

Mamma Z

♥

,

Read Full Post »

Den misslyckade mamman

‘

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

‘

Mamma Z

*

J

Read Full Post »

Gladiator

Mina allt
Finns alltid invid er sida

.

Det är nu allt börjar igen. Jag blir som ett barn. Som ligger på golvet inne på affären och grinar därför att jag inte får som jag vill. Jag vill inte. Jag orkar inte en vända till med allt. Men vad har man för val?

Jag blir ut motad i rinken igen. Ut på arenan likt en gladiator. Redo för att ta mitt livs strid när andra ser på. Andra som hejar på mig. Andra som får mig framstå som en förlorare. Jag vet att skolan vill båda mina barn väl. Förstå mig rätt. Men den kamp som det innebär för att få dem fungerande där. Att förmå mina barn att ta sig dit. Förmå skolan att förstå det jag ser och vet av erfarenhet.

Det är en lång väg kvar. Båda mina killar går sina vägar men ändå inte den optimala som skolan vill. Junior har för mycket frånvaro dagar. Tänk. Ungen mäktar kanske inte med mera. Precis som det var för Sam som fick utmattningssyndrom av allt. Pressen att prestera. Pressen av att göra som de andra eleverna. Gå lika långa skoldagar. Lägg på en depression på det.

Skall bli så intressant att träffa dessa forskare nästa månad då jag är inbjuden av Hjärnfonden till ett event. De som forskar på hjärnan hos barnen med diagnoser som mina har. Jag har tidigare berättat om min kontakt med forskaren Frank Lindblad och vad han kom fram till. Att barn med adhd har mindre av stresshormon i kroppen än andra barn. När kan samhället ta lärdom av det och göra rätt för dessa barn? Redan ifrån första skoldagen?

‘

‘

Det som jag skrev på vår allt mer växnade Gillasida inne på Facebook. Såklart jag hoppas att det gäller mina barn med. Men jag känner redan nu i maggropen våndan inför allt. Jag som nu stämplats av vissa som en usel mamma som inte förmår mina barn till skolan. Jag som gjort allt för dem och lite till. Även fast andra ögon inte ser det.

Vi skall ha jättemöte kring Sam snart. Där skall jag sitta och behöva vara beklädd med pansar. För detta skall inte knäcka mig. Inte såsom det gjorde för några månader sedan då hela min värld rasade och jag mådde så dåligt. Då jag fick höra att bara Sam blev familjehemplacerad så skulle också skolsituationen lösa sig.
Sam som kom häromdagen och berättade att han ville prova skola igen nu på Tisdag. En vilja som kommer ifrån han själv. Inte av att han blev förflyttad ifrån sin familj.

Jag har haft ont i min stress angina igen. Kärlkrampen som påminner mig om det liv jag lever. Att jag är sjuk av all stress kring mina barn. Av alla krav utifrån.
Det som ändå ger mig styrka så in i norden är min Kung. Föreningen vi drog gång några mammor och jag bara för att vi är så inihelvete less på hur både vi och våra barn bemöts av all okunskap.

Det är läge för förändring. En rejäl sådan. Och när jag fick Kung Över Livets veckorapport igår är det svindlande. Vi når nu i dagsläget ut till över 85 000 pers. Mer än ett fullsatt Ullevi.
Ringarna på vattnet har börjat.

Men först måste jag gå ut på vår arena. Agera i egenskap av Gladiator var det.

‘

Mamma Z

 ♥

‘

Read Full Post »

Ground Zero

När jag skulle konfirmera mig frågade jag prästen varför vi knäpper våra händer när vi ber. Hör inte Gud oss annars?

‘

Ikväll har jag bett och det är inte ofta jag gör det. Lite halvkristen som jag är, på mitt eget vis. Jag ber när det är riktigt tufft. När det känns som sista utvägen. Och ikväll knöt jag nävarna tills de vitnade. För Gud lyssnar väl bättre då? Gör mig bönhörd en gång för alla och främst nu för så här intensiv har min bön aldrig varit tidigare. Aldrig med den desperationen.

Sam har berättat fragment igen. Jag vet vad han står. Samtidigt som jag vet vad samhället kräver av honom just nu. Och de två kan inte mötas här och nu. Men jag är den som skall få detta att ske.
Och om jag inte förmår det vet jag inte vad lagarna i Sverige dömer oss till.Vilken förståelse de har för hans stora svårigheter. Att de insett att vi gjort allt för detta barn och mer därtill.

Jag gråter stilla när jag tänker över när  samhället skall backa bandet och se sin del i det hela. När allt började gå fel för honom i skolan.Var det vårat fel? När allt började?
Vi som släpade dit han under tvång. Hot.
Han grät. Slogs. Sparkades i ren desperation.Till en början.Då vi ännu rådde på honom. Övergrepp som är hemska att tänka tillbaka till.

‘

Sam

‘

‘Jag har gråtit att luften nästan tog slut. Kippade efter den. Grät och grät och grät tills jag bara blev tom. Jag har gjort allt och tänker fortsätta med det. Finns det ett tak på hur mycket man kan älska ett barn så har jag överstigit det på båda mina lintottar. Jag älskar dem till stjärnorna och längre bort än så. Ut till evigheten.
Det känns som om vi nått Ground Zero och skall bygga upp allt på nytt igen. Fast på ett annat sätt än förut.

Gud. Hallå. Är du uppkopplad nu?
Det är bara jag och katterna vakna i huset nu. Jag borde sova för länge sedan men kan inte. Vet du varför? Och vet du hur du kan hjälpa mig? Var inte så blyg. Förmå goda tankar till dem som skall hjälpa oss. Stärk de som fortfarande har tålamodet att finnas kvar där för oss.
Ge oss alla de verktyg vi så väl behöver nu. Ge mig styrkan att klara av detta. Jo, jag knäpper mina händer. Hörs jag? Testing testing. Jag vet att du har koll på läget men nu ber jag dig att kliva fram. Ett stort steg. 
Ta med dig himlens harmoni ner till oss och låt den stanna kvar. För nu är det tufft att vara människa. Marken har aldrig skakat så här intensivt förut, även fast vi brukar vara vana vid det.
Sover du? Eller är du allmänt trött på människans klagan? Tycker att vi minsann får fixa och trixa bäst vi kan utefter förmåga?

Tja,med eller utan dig så måste jag göra det här.

Peter Le Marc sjöng ” Jag skall gå hel ur det här”. Det skall jag med. Ohana. Mina fina killar. Den som tvivlar på det kan börja med att läsa min blogg med start för 5år sedan. Läsa hela.
Den som ifrågasätter mig och dömer mig helt fel.

‘

kram mamma z
Tack för att ni finns
Kärlek

♥

‘

♥

Read Full Post »

Varför får våra barn inte kosta pengar?

‘

Tänk, tänk om alla kunde känna den uppbackning som vi gör. Ifrån alla instanser. Att viljan finns. Kanske inte kunskapen alltid. Men viljan till att se problemet och finna vägar att tillrätta lägga det.

Jag andas ut. Nätverksmötet är över och blev riktigt bra på många plan.. Jag behöver inte strida för mina barn, inte på det lokala planet. Allt det jag inbillat mig besannades inte. Långt ifrån.
Jag satt och tänkte på så många föräldrar jag kommit i kontakt med på mötet. De i samma sits. Och hur hjälpen uteblir helt eller delvis. Här bor vi i en kommun med rätt tänk, lyhördhet.
Jag lade fram ett alternativ jag funnit för att hjälpa igång Sam. Jag fick inte ett rungande ja, men inte heller ett nej. De skulle undersöka saken. Avväga. Det är pengar inblandade. Igen. Om det inte skulle belasta ekonomin kanske det skulle blivit ett ja på stående fot.

Förbannade pengar. Jag tänker på det jag spånade på häromdagen och det gör mig så upprörd ännu.

‘

‘

Aldrig aldrig jag har hört mina läkare sagt på ronden ” nej tyvärr kan vi inte behandla denna sjukdom då den är för dyr”.
Läkaren SER PROBLEMET och sätter in åtgärder. No matter vad det kostar. Jag har varit med behandlingar som kostat tiotusentalet kronor. Aldrig har en läkare backat för det.

Men våra barn. Deras liv som står på spel. En spolierad skolgång. För att inte tala om deras psykiska ohälsa.
Den kan man äventyra. Därför att man är tvungen att ifrågasätta om man har råd att sätta in rätt hjälp!

Jag anklagar inte rektorn. Skolchefen. Men jag tittar högre upp i ledet. Björklund och kompani. De som styr landet nu och har förmåga att ändra på detta. Se till att pengarna finns där.

Läser Lärarnas Nyheter. Blir ännu mer förbannad. Nu är det inte bra för min hälsa att bli det. Yes I know. Men kan inte låta bli att ta del av texten där det bla står

”En individ som inte är arbetsför kostar mellan tolv och femton miljoner under sin livstid. Lägger man till alla de insatser som kommer att behövas i form av olika rehabiliteringar, psykiatrisk vård med mera hamnar man långt över denna summa. Det är svårt att beräkna antalet hemmasittare eftersom en inventering aldrig gjorts, men det är inte orimligt att anta att det totalt handlar om cirka 2 000 i Sverige.”

En misslyckad skolgång leder inte till utbildning och jobb. Oftast. Undantag finns. Jag hoppas innerligt att Sam fixar detta ändå. Att samhället hinner öppna upp och tänka om.

Nej. Barnen får inte kosta pengar nu. Men hur blir det sen då? Är det något bättre alternativ?? Att han kan komma att kosta samhället 15 miljoner därför han inget får kosta nu??

‘

.

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Läs hela artikeln här http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/23/hemmasittare-hamnar-mellan-stolar

‘

Read Full Post »