Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hemmasittare’

img_33471.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

IMG_6496[1].

OM skolan säger att de gjort allt för ett barn som mina om skolan ändå havererar och barnet inte förmår att gå därför att skolan faktiskt inte gjort allt.. Ja, då kan man sätta LVU och ta barnet ifrån sina föräldrar. VEM kvalitetssäkrar skolan? När den idag allaredan inte fungerar på sina håll?

Detta är på gång i ett nytt lagförslag!
Det nya förslaget kring LVU behöver omformuleras! Vilket denna namninsamling vill uppmärksamma som Kung Över Livet dragit igång

SKRIV gärna under och dela!
Ni gör det här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

KRAM Z

Read Full Post »

IMG_9767[1]

 

 

 

Fick Hjärnfondens Årsberättelse hem i brevlådan. Trevlig läsning på balkongen blev det. Innehållsrik. Inspirerande. Intuitionen jag haft inom mig hela tiden ännu mer bekräftad. Varför forskning på barn som mina är så viktig. Varför Kungen behövs och det vi nu tillsammans gör.
Mitt i allt som hänt mig och mina killar så är jag så tacksam för vad det gav mig.
Drivet att vilja vara en del att förändra en liten del av världen till det bättre.

På balkongen fick jag sedermera sällskap av en journalist. Lokaltidningen har jag varit med i tidigare och pratat om mitt liv.
Första gången var då jag kandiderade till att sommarprata i P1 ( Ni kan lyssna HÄR hur det lät 2009 ) Andra gången var när jag berättade om vår nybildade förening Kung Över Livet.
Nu ville tidningen ha mig med i egenskap av mamma till ett barn som har skolgången den annorlunda. Hur resan varit, hur man mår, tänker och känner. Och hur skolan hjälpt och förstått Sam. Mött upp.
Jag berättade bara det som varit och är bra. Faktiskt.
För vi har haft himmelens tur även fast vägen bitvis varit gropig och vi hamnat i diket ibland.

Och jag får väl vara linslus igen. Finns säkert de som tycker jag redan är för mycket som syns och hörs i olika medier. Men jag gör det aldrig för att framhäva mig själv. Utan för att sprida kunskapen om barn som mina.


IMG_9768[1]

De finns sannerligen människor därute som har hjärtan av guld. Blir SÅ rörd över deras omtanke kring mig att jag har svårt att ta in det. Samtidigt svämmar jag över på alla bredder av det.
En vän skickade ett sms som bara fick mig att LE av det hon skrev. Ett annat samtal som kan komma att betyda något stort för hela Ohana. Ett erbjudande som vi måste tänka igenom och planera väl inför. Gör vi det kan det slå så väl ut som vi önskar.

Sam sätter iallafall griller i huvudet på mig och mina involverande vänner på facebook. Han skall ha tag i fryst is till ett experiment av ett väldigt fredligt slag.
Det är nog sannerligen läge för den där Kemiläraren att få börja på stört känner jag. Sam lär sig fortare än ljusets hastighet känns det som. Kommer med sådana förklaringar som inte ens min kemilärare kunde förklara så att jag begrep. Och det är inte lite fakta han rabblar upp för mig.

Livet du oförutsägbara. Vilka vägar tar du mig på? Leder in andra när jag behöver dem som mest?
De som får mig att le och skratta gott.


IMG_9766[1]

Linslusen
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

Read Full Post »

IMG_9490[1]

Min ständiga följeslagare. Filur. Är där jag är oavsett vad jag gör. Nyfiken så in i tusen. Kelsjuk. Så full av kärlek till Ohana. Kryper ofta upp i mitt knä och spinner. Kryper under täcket inne hos Sam och lägger sig tillrätta inför natten.

My Love har varit på grabbhelg. Var borta lördag-söndag och umgicks med sina närmsta vänner på Upplandskusten. Hade på grabbars vis picknick utmed havet och en fisketur på densamma. Drack öl, grillade och lyssnade på Hårdrock hela kvällen.
Han undrade försynt då han åkte, när jag skall få komma i väg på sånt som får mig att må bra.

Jag får ha mina dagar innestående tills det blir bättre tider helt enkelt.

IMG_9489[1]

Sam kommer på nya lösningar när det gäller sitt rum. Han är bra kreativ.
Junior använder aldrig sin tv/XBox numera sedan allt spelas på datorn. När vi ser på tv gör vi det i stora rummet eller på Ipaden. Så Sam har tagit upp allt på sitt rum nu. Det innebar att jag i egenskap av Ernst Kirchsteiger tar farm verktygslådan så är vi i farten jag och Sam och gör om och gör nytt.
Vi har tappat räkningen på alla ommöbleringar och byte av rum det blivit genom tid och vi skrattar gott åt det båda två.
Så nu kan Sam se på tv i sitt rum, hyra hem filmer och spela X box.

Under småpratet vi har så inser jag hur mycket den killen har läst Kemi på egen hand. Vad han har lärt sig och hur lätt han har greppat det som finns men inte syns. Nu hoppas jag att skolan kan ordna en bra hemundervisning i det ämnet när han brinner så för det.
Tänk. När barn som han vill ha kunskap och söker efter den. Efterfrågar. Då kan de lära sig hur mycket som helst.
Men när skolan skall lära dem de som de anser är oviktigt att kunna. Ja då är det en rejäl utmaning för den pedagogen att lära ut något som anses vara blaha blaha.
Jag har ju sett hur duktiga pedagoger/lärare gått bet på Sam.

Nu gjorde skolan såsom denna kloka läkare sade. Att man skulle vänta in Sam och ha skola kring det som intresserade honom. Först då skulle skolan nå honom.
Skynda långsamt. Ha tålamod.
Det tog Sam 2 år för att hungra rejält efter kunskap så att han själv sitter med ett anteckningsblock och antecknar sina kemikunskaper.

Lyssna och lär samhället. Stressa inte ihjäl våra barn och oss föräldrar. Var lyhörd istället. En skola för alla stämmer inte alltid.
Med barn som Sam måste man se utanför de givna ramarna och det rejält.

Och se vad det kan leda till när man låter tiden ta sin gång.



IMG_7763[1]

KRAMIS MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

IMG_6911[1]

Vi lägger karta kring Junior. Varför han mår som han gör och vad vi kan göra åt det. Vi har varit med förr men inte att det varit så här allvarligt. 12 år och en själ som brinner av vånda inför det vi kallar livet. Han fick inte den medicin jag i egenskap av mamma anser att han behöver för att han skall komma över det allra värsta. Men fick nej av läkaren, som idag ringer upp mig efter påstötningar. Vi kommer inte en millimeter med honom nu åt rätt håll.

Vi bara trampar vatten.

Sam mår rätt okej, men är så uttråkad av att bara gå här hemma vecka ut och vecka in. Han behöver miljöombyte. Frisk luft att andas han med. Han ville till Dalahästens rike. Hälsa på fina kusinen som är i samma ålder. Hugga ved bland fäbodarna. Vara med nya kattungar. ( Och jo en kommer väl att bli vår ) Vara ute i skogen som bara ligger runt knuten.
Han och My Love skulle ta tåget upp eftersom jag är på arbetshelg med tjejerna i Kung Över Livet föreningen.  Junior vill inte följa med under några som helst omständigheter. Han ville göra annat på hemmaplan. Och så många gånger som den grabben fått ge vika för storebrors väl och ve. Göra som vi säger bara för att det passar Sam bäst.

IMG_6909[1]Finvännens kattunge som jag fick träffa igår.
Hur söt får man bli?

Det blir ingen tågresa till Dalahästens rike för Sam. Fast han verkligen skulle behöva åka. My Love har ledig helg. Jag är bortrest till Stockholm och denna arbetshelg går inte att flytta på. Så många viktiga beslut som skall tas. Mormor jobbar. För svärmor gick det inte.

Där tar livlinorna slut. Vem blir hemma med Junior? Han som kan ha ett självskadebeteende just nu och inte FÅR lämnas själv. Bup förordar tom att vi måste ha ständig tillsyn här hemma på honom nu.

Man märker sannerligen hur skört allt är. När det inte finns fler att fråga, för det måste vara personer som även Junior känner sig trygg med.
En del av mig får bara lusten att skita i Kungen. För att Sam skall få åka. Att han skall få må bra. Å andra sidan så behöver ju Kungen mig med. Föreningen och alla som tror på det jag drog igång med alla andra fantastiska föräldrar. Hotell är redan bokat i Bromma. 4 stjärnigt tillsammans med fina vännen H som också är delaktig i styrelsen.

Ingen som uppfunnit kloningen?

IMG_4723[1]Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6852[1]

 

Åt vilket håll går det åt nu?
Tänker så mycket på framtiden. Hur sjutton blir det med allt? Oron och våndan inför så mycket sitter som en klump i magen. Hela jag är som en infekterad varböld som det snart går hål på.

Ute skiner solen. Fåglarna kvittrar på. Detta borde göra mig lycklig. Men idag sinnet bara som bly. Jag tar ett snack med Gud över mitt frukostkaffe. Frågar vad han vill med mig. Vad han mer tänker utsätta mig för. Vilken plan som finns för att rodda detta livet. Rodda mina barn. Hur skall det bli för dem längre fram? Vilken framtid går de till mötes som unga vuxna?
Sam är där om bara 3 år. Hur mycket behövs jag då?
Jag känner en mamma till en grabb på 28 år med Asperger. Hon kämpar än.

Sam skulle behöva någon mer här hemma än bara oss i Ohana. Någon utomstående som tar han med på saker. Iallafall försöker. Vi har tidigare varit inne på kontaktperson, men det måste vara någon som han är trygg med. Som han vet vem det är. Något vi borde försett han med redan när han var åtta år och det var lätt att etablera både kontakt och förtroende.
Jag har hela tiden hävdat att Sam haft det bra här hemma. Att han mått bra. Men jag märker mer och mer hur jobbigt det är. Hur det tär. Hur irriterade vi börjar bli på varandra. Och han kan inte längre prata känslor med mig som han gjorde när han var mindre och var som en öppen bok istället.

Om vissa personer bara kunde bo närmre oss. Att finnas här i vardagen. För båda grabbarna. Ibland känns det som om vi lever på en öde ö där få tar sig ut.

IMG_6851[1]


När killarna var mindre. Så enkelt livet var fast vi var i början av allt och inte kunde Sams diagnoser alls.  De var barn. Nära till lek och skratt alltjämt. Bekymmersfria. Och vi kunde åka vart vi ville. Nu har världen bara krympt runt oss. Och den enda yta vi står på är där vi bor. Och jag börjar få rejäl syrebrist här.

Vi pratade om det igår jag och My Love. Vad som händer med en efter tid då man lever livet det annorlunda.  När livet inte blev alls såsom man föreställt sig. Sorgen som kommer. Oron inför så mycket. Kampen. Slitningarna. Blir man bitter? Dämpad? Negativ?
Gah. Varför finns det inget forum för oss föräldrar att prata ur sig dylikt med andra i likartad sits? Finna kraft och lösningar.

Nej vet ni vad. Solen skiner och jag är sjukskriven idag med. Skall sätta fart här, ta en promenad så långt orken räcker, och försöka att fånga så många ”Just nu är en lycklig stund” som det bara går.

För jag behöver massvis av dem nu.
.

5 marsKRAM MAMMA Z

*

 

 

 

 

Read Full Post »

IMG_6819[1]

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?

IMG_5277[1]

 

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

IMG_4787[1]

 

 

Read Full Post »

Older Posts »