Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘LVU’

img_33471.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

IMG_6496[1].

OM skolan säger att de gjort allt för ett barn som mina om skolan ändå havererar och barnet inte förmår att gå därför att skolan faktiskt inte gjort allt.. Ja, då kan man sätta LVU och ta barnet ifrån sina föräldrar. VEM kvalitetssäkrar skolan? När den idag allaredan inte fungerar på sina håll?

Detta är på gång i ett nytt lagförslag!
Det nya förslaget kring LVU behöver omformuleras! Vilket denna namninsamling vill uppmärksamma som Kung Över Livet dragit igång

SKRIV gärna under och dela!
Ni gör det här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

KRAM Z

Read Full Post »


IMG_4894[1]
När tog du dig tiden att SE dig i spegeln. stanna upp och fråga.
Hur mår du?
När tog du dig tiden för reflektion.Eftertanke. Kände efter vad du är på väg i livet.  Vart pekar kompassen? Hur mår din kropp? Vad behöver den för att må bra? eller iallafall må bättre? Ge den rätt förutsättningar. Rätt rustning för att klara av det vi kallar livet.

När man lever ett sådant påfrestande liv som jag gör. Gjort länge.Tillslut pallar inte kroppen mera. För egen del fick jag ringa 112. Två gånger vid helt skilda tillfällen med helt olika symptom på hur stress kan yttra sig när det blir som jävligast.
Jag har haft både hjärtinfarkt och hjärnblödning. Så hemska var symptomen. Kvittot på livet jag levat. En kropp som gick i strejk. En upplevelse som var så stark att den blev sann. Verklig.

Och jag kände att jag dog två gånger i somras.

20130925-203723.jpg

Två barn som har det tufft. Som det varit tufft kring. En skola som inte alltid greppat. Där det varit en kamp för deras överlevnad i skolbänken. En överlevnad för oss som familj. Barn som varit utbrända. Med panikångest. Depressioner. Utåtagerande. Introverta. Som gått sin väg. Som fungerat på ett sätt samhället inte är van att handskas med. Som gjort att vi levt under hot om LVU. Så långt tog okunskapen oss.
Kulmen av all galenskap i all välmening.

Klart som fan att man inte pallar trycket. Att leva så i så många år. Det sliter. När vänskapsband går av mitt i allt därför att några inte kunde vara mina vänner längre med allt som blev. Med den jag blev.
När förhållandet var lika bräckligt som vårtunn is och man inte visste när man skulle falla igenom. När jobbet jag älskar så även kostar på med den stress som ett vårdyrke innebär idag.
När jag var för dålig på att ta hand om mig själv.

Den stress skola jag nu går skulle jag behövt för länge sedan. Införskaffat mig verktygen att vara mer motståndskraftig. Inte göra mig så skör. Att ha stannat upp i tid och kunnat göra små små justeringar som på sikt skulle ha besparat mig så mycket.
Mycket av det jag får lära mig vill jag kunna förmedla till er här i bloggen framöver.

Så ni inte behöver falla lika djupt som mig.
Våra barn behöver föräldrar som håller. som orkar vara mamma och pappa.

Som orkar vara glada och få må bra.

IMG_2852[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Tänk er ett viktigt mål som skall avgöras i domstol. Man kan inte fälla den åtalade utan bevis, men så hittar man det avgörande. Det klockrena. Ett DNA. Saken är solklar. Sanningen segrar utan minsta tvivel. Man har bevis. Svart på vitt vad som är sant eller inte.

Nu har det kommit till min vetskap IGEN där soc lyfter barn som mina ut ur hemmet, familjehemsplaceras fast bup med sin gedigna kunskap skriker neeeeeeeej.
Men soc vill inte lyssna. Bjuder inte ens in expertisen för samtal. De kör sitt egna race. De har sin bestämda uppfattning. Så här är det. Punkt.
En mamma berättade för mig vad soc sagt till henne innan man tog hennes son ifrån den plats som var den bästa av världar för honom.

” Det är inte min sak att veta något om autism

Låt det sjunka in.
En personal på en sådan post, med den befattningen, som skall ödelägga en hel familj därför att kunskapen inte finns, säger så här.
Det gick flera veckor innan pojken fick komma hem till sin mamma igen. Söndertrasad och mist tron på allt vad vuxna heter. Men det mest skrämmande är att oavsett vad bup säger så blir de inte lyssnade på.

Inte ett mening. Inte ett ord. Inte en stavelse.



IMG_7763[1]


Okej. Så det är fritt fram för mig att börja operera nu då? Som undersköterska visserligen men jag har väl lagom koll på läget ändå?
Det är okej för domare att döma livstid utan bindande bevis?
För varför skall man ha ett gediget underlag och kunskap om det man gör?

Detta är vansinne landet Sverige! Detta är övergrepp på våra barn och vart är alla svarta rubriker?

Jag känner till ett pågående fall nu ( för er som vill läsa gör det här ) där man i förvaltningsrätten säger NEJ till att höra vad bup har att säga med den gedigna kompetens de har. Man lyfter tre barn ur ett väl fungerande hem och vägrar ta in hela sanningen. Är det ett väl fungerande rättsväsen? Ett välfungerande samhälle överlag som ens ifrågasätter föräldrar utan att lyssna in bup.

Då frågar jag mig.
Vem vill låta mig operera bort ER blindtarm? Jag vet på ett ungefär vad den sitter? För det är precis samma sak. Man genomför en sak utan att se hela biten.

Förr brände vi häxor på bål för att vi inte förstod bättre. Jag vågar påstå att vi gör det än. Okunskapen flaxar kring oss likt Vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Varför tackar förvaltningsrätten NEJ till att lyssna in de som kan de här barnen bäst tex? Varför gör soc samma sak på sina håll? Vad har man att vinna på det när det är våra barn som blir förlorarna?
Fredrik Reinfeldt kan du förklara detta för mig hur detta kan tillåtas under ditt styre? Jag fattar det inte!

Vi fick höra att LVU kunde vara aktuellt för oss. För Sam. För att han inte gick till skolan.
Det var vårt fel. Vår svaga punkt. Akilleshälen.
Okej. Ponera att vi fått ett LVU som gått igenom. Att han skulle ha flyttat till en otrygg miljö som skulle ha förmått han till skola trodde man.
Där hade han gått i tusen bitar och aldrig blivit hel igen. Inte gått till skolan därför hans Asperger är som den är och gör detta ogenomförbart.

Vi förmådde alla inse sanningen. SE Sam och hans behov. Att de fick bemöta honom där han är. Skolan fick ske hemma med två så duktiga pedagoger. På den plats på jorden han är som tryggast och där han i sin takt mognar.
Nu kommer han att få ett betyg i engelska och till nästa termin kommer det nog att läggas till ytterligare två stycken. Hållå. Vår son går i skolan. I en skola som är anpassad efter honom.

En rektor har sagt till mig något som borde sitta som ett mantra i ryggmärken på alla som har med våra barn att göra
Det är inte vi som skall förändra dessa barn att passa in i vårt samhälle. Det är samhället som skall anpassa sig”
Behöver jag förtydliga mig mer?

Än en gång ber jag er läsare att länka detta viktiga inlägg. Därför att media är allt för veka att inte våga beröra detta. Belysa det.
Och det måste komma fram hur detta maktmissbruk fungerar på sina håll.
Nu hade vi tur med folk omkring oss som förstod. Som SÅG sanningen.

Men om vi inte haft det?

IMG_4281[1]
MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7433[1]


En bekant frågar mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.
– Hur är det med dig då?
Ja hur fan är det? Hur mycket kan man berätta på två minuter?

Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden. Som äntligen har en fungerande skolgång 3 gånger i veckan. 45 minuter varje dag. Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola.
Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.
Men just nu mår han bra i sitt liv. Han har accepterat att det är som det är.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.
Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

IMG_2939[1]
Semester ihop. Ett minne blott som så mycket annat.
Jag vill backa tiden. Njuta lite mer.

Jo. Justja. Vi har 12 åriga Junior också. Som har slagit sig hårdare än vad en krasch in i en bergvägg kan orsaka. Men han går på stapplande steg fram i livet med stöd av oss. Livet han fick men inte vill delta i just nu. Han har add och svår ångest inför skola och livet. Han har inte gått i skolan på några veckor nu just därför.
Lillebror som alltid fått vara nummer två under hela sin uppväxt. Hade förmågan att svälja. Stå tillbaka. Allt för att underlätta för Sam och hans behov. Förhindra utbrott.

Han börjar påvisa svårigheter inom autism spektret. Svårt för så mycket som tidigare var så enkelt. Just nu är det svårt att hålla blicken stadig framåt. Se framtiden och veta att han är en del av den.
Vi gör allt vi kan för att han inte skall sjunka under ytan.

Så jag mår lite tjyvens. Svårt med återhämtning. Egentid. Livet med killarna tar energi och sedan tar kampen för dem ytterligare.
Jag och My Love jobbar omlott för grabbarnas skull. Ses knappt. Har var tionde helg helt ledigt ihop. Har vi tur kan vi få till en ledig veckodag. I månaden. Vi var nära skilsmässa för bara några andetag sedan, men vi jobbar benhårt på att det är kärleken som skall segra.

– Hur är det själv då?
Bekantingen står där med sin mjölk liter i handen och mumlar ett förlåt att denne inte visste hur vi hade det. Att det är skämmigt att svara att allt är bra i livet efter min redogörelse.

Min dag måste komma när jag kan svara detsamma.
Att allt är bra.

IMG_2684[1]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6819[1]

 

 

Pojken med de blåaste ögon jag vet. Lyssna på oss nu. Ta in vad vi säger. Vad vi menar.
Vi kommer inte att svika dig. Vi kommer att leda dig rätt. Till framgång och till framtid.

Idag var rektorn för 7-9 på hembesök till Junior. Han som våndas så inför vad högstadiet skall innebära. Att det är kört redan. Att hans känsla är så stor att den framkallar hemska demoner. Ångest som tar stryptag på hela honom. Försätter honom i ett tillstånd där framtidstron försvinner helt. Loppet känns kört och han bara inväntar att tsunamin skall komma och svepa allt i dess väg.

Rektorn satte vid köksbordet med junior mittemot. Hade i paden med sig och visade Junior hur det blir när han börjar klass 7 till hösten. Hade gjort en presentation bara för honom med bilder! Gick igenom i stora drag hur det blir och om det inte funkar så LOVADES han att det SKA gå bra för honom. Att skolan skall göra allt!

Känner mig mycket ödmjuk inför det. En rektor som åker HEM till en elev. Som verkar förstå hans problematik väldigt mycket och är beredd på att göra så mycket för att få det fungerbart för honom. Junior fick förklarat för sig hur de tänker kring att hans assistent inte är med och hur stödet ser ut. Applåder!

Hans blåa ögon mötte rektorns. Studerande. Kunde han lita på vad som sades? Då han blivit grundlurad förut av samma skola. Hur kan han lita på att det som sägs blir till sanning den här gången?

Kommer den förväntade tsunamin att utebli?

IMG_5277[1]

 

Jag bara känner hur snaran dras åt för egen del. Jag inser vilket jobb som kvarstår. Med båda mina barn på olika vis. Och det är det enda jag lagt ner år efter år efter år.
Självklart gör jag det. Det är mina barn och jag går igenom eld för dem. Men fan vad det kostar på. Även fast jag är hemma med dem så är det ett pass hela tiden som få kan förstå. Att de kräver så mycket av min tid. Tid som andra i samma ålder inte kräver för att må bra. För att få sina behov tillgodosedda.

Känner att det var bra för min hälsa att vara sjukskriven dessa dagar. Jag är som en enorm jetmotor som tar tid innan den stannar och svalnar av. Jag har pratat med sjukvården på olika instanser och vet nu vart jag skall vända mig på Måndag såvida jag inte blir akut sjuk.
Skulle vilja åka långt bort där solen alltid är varm, där havet är blått, maten gudomlig och där båda mina barn skulle ha det bra. 2-3 veckor. Nu är inte livet utformat så dessvärre.

Jag har kontakt med fler mammor till barn som mina. Som inte går till skolan och vad det kostar på.
En mamma vet jag är utsatt för hotet om att elva åringen kan hamna under LVU. Men suck. Det är 2013 och kunskapen om våra barn borde vara enorm. Man kunde skicka människan till månen för 45 år sedan, men inte kunna hjälpa ett barn som inte förmår sig till skolan idag. Förstå sig på varför det sker och inte lägga skulden på föräldrarna.

Ja jösses vad vi är många som kämpar på i det dolda. Sliter ut oss tills vi nästan stupar. Vi är nog många mammor som skulle behöva den där resan till sol, värme och återhämtning.

Undrar hur många flygplan det skulle krävas för oss alla?

IMG_4787[1]

 

 

Read Full Post »

♥ Katterna var ute för första gången igår ♥

Jag tar på mig en smärta och förtvivlan som inte är min. Men den befinner sig på mitt egna kött och blod. Såklart man tar åt sig. Absorberar. Oron som Sam har finns även hos mig. Hos My Love. Han skulle gå idag till skolan. Ville. Men så fick han veta en sak som han inte var inställd på och då gick det inte.
Har en bra dialog med skolan. De är helt inne på samma linje som oss. Att få det fungerbart och ingen klandrar honom för att han har haft svårt att komma iväg. De greppar varför. Hab är lika suveräna det. Att bekräfta mina tankar. Sams reaktion på allt. Och hur vi nu skall gå vidare.

Varför rasar jag? Deppar ihop totalt? Tillåter trycket över bröstet infinna sig? Han gick ju i tisdags till skolan. Pratar i termer som vi aldrig kunnat drömma om.
Kanske är det oron för hur han tar det här nederlaget. Framtiden för honom. Hur blir skolgången? Utgången till vuxenvärlden ? Vad har han för möjlighet att lyckas därute? Min fina fina kille ♥
Har tagit del av en mamma som har tre barn. Hon är duglig mamma åt de andra två. Men inte det tredje som inte fungerade i skolan, sonen med autism. Samhället anser det och har LVU:at honom. Soc har placerat honom hos en familj som han inte känner alls. Som om de skall kunna trolla med knäna och förmå honom till skolan. Få han att lyckas där. Det skrämmer skiten ur mig att samhället kan ta mitt barn i från mig därför att det inte förmår skola. Pressas in i en mall som inte passar alls.


Junior är gladare än på länge. Igår kväll somnade han utan sin psykmedecin. Inte ett ont ord om skolan. Hatten av för skolan och det som de gjort hittills för honom! Så synd bara att han fick gå ett helt sommarlov med ovissheten om vad som väntade. Vånda i 10 veckor. Nu när det visade sig fungera bättre än vad han någonsin vågat hoppas på.
Skolan har lyssnat på oss. På bup. På honom. Så tacksam. Men slutkörd av allt.

Ja ni fina läsare. Vänner jag känner, ni som är främlingar men ändå väljer att följa mitt liv. Dallas in reallity. Där det hela tiden tillåts clifhangers. Allt för att behålla spänningen. Hur har det gått till nästa avsnitt? Nästa inlägg?

Here we go again sjöng StakkaBo i min ungdom. Och precis så känns det nu.

kramen till varenda en av er
mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »