Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mamma till npf barn’

IMG_8494[1].

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

ÅRSKRÖNIKA DEL 2 av 5

IMG_4781[1]

Jag hade länge velat gör mer för barn som mitt. Hela tiden. forskning kring dem behövdes. Det förstod jag sedan ett tag. Kunskapsluckorna. Så därför drog jag igång en egen insamling via HJÄRNFONDEN som slutade på 5865 kronor. Stolt och tacksam. Och fröet till Kung Över Livet hade börjat gro utan min vetskap.

Jag startade upp en grupp på FB. Innan årsslutet var vi över 200. Alla föräldrar till barn vars skolgång havererat nästintill helt eller totalt. Crescat Scientia som är latin och betyder ”Må kunskapen växa” fick den heta. Vi skulle inte stå ensamma i denna kamp. Det var tufft nog ändå som det var, så därför drog jag igång den. Ni finner den HÄR . Så tacksam för de jag lärde känna där och MÅNGA har kommit mig väldigt nära.

IMG_4782[1]

Denna blogg har gett mig så mycket. Den har även gett mig nya fina vänner landet runt. Vänner som har kommit mig nära då vi delar liknande liv. Har en annan förståelse för vad man går igenom. Det går inte att värdera vad de betytt för mig. Jag har ingen aning hur jag skulle pallat mig igenom de tuffa tider om inte deras stöd funnits. Både ifrån dem och de fina vänner jag fick via självhjälpsgruppen.

Jag åkte 40 mil söder ut. Reste dit våren hade kommit och där tre av de fina bloggmammor jag lärt känna också slöt upp. En av dem öppnade upp sitt hem bara för oss och hennes man var fantastisk med att stå för matlagningen så att vi bara fick rå om varandra hela tiden. Tänk att människor som dem finns. Ja jösses vilken välbehövlig helg detta blev. Så gott och så mycket jag skrattade. Däribland varvat med djupa förtroliga samtal.

IMG_4783[1]

Sam mådde bättre och bättre när vinter började bli vår liksom för Junior. Soc blev inkopplat. Möten och hundra möten väntade på oss. Jag hade världens mest tollelranta och förstående chef så mycket som jag blev borta. Mina kollegor likaså.

Sam var det så uppenbart med att han hade svårigheter. Adhd dragen de klassiska. Då var han 5-6 år. Junior hann bli tio innan jag började tänka i dessa termer. Fungerade Tobbe introvärt till en början och sedan konverterade så  den senaste tiden? Att vi verkligen SÅG att det var något som inte stämde. När allt bara blev för jobbigt att bära?? När förändringarna blev för många och för stora?
När allt rasade över han och han höll på drunkna i allt innan vi fattade allvaret? Hade han diagnos eller var allt bara ett enda stort symptom på det liv vi alla gett honom utan större eftertanke?

Utredningen hade inte påbörjats ens. Men bup ville att han skulle må bättre. Att vi bearbetade depressionen först vilket visade sig vara klokt val.
Junior hade vi hämtat upp ifrån sjöns botten. Livräddat. Vi hade nått vattenytan. Andades frisk luft. Kunde koppla av för ett tag. Han mådde bättre, men ändå inte optimalt. Vi skulle förmå han att simma in till land. Till det trygga. Det var en lång väg in, men vi var på väg med bakslag. Kallsupar. Men vi tog oss upp hela tiden.

Junior sade något så härligt när solens varma strålar nådde oss. Blev så jävla glad att all kamp, alla åtgärder skymtades.
Mamma, jag börjar fatta att jag kan bli vad som helst när jag blir stor. Men då måste också skolan fortsätta hjälpa mig när jag slutar på resursgruppen. Lova mig att det blir så”.
Så viktigt. Annars var allt bortkastat.

Vilket enastående jobb de gjort med honom. Dessa tre lärare. Gett han självkänslan tillbaka. Tron på sig själv. Förmågan att lyckas, bara man inte själv ger upp.
Han låg och fantiserade om vad han kunde jobba med som vuxen. Ridån hade gått upp. Han såg horisonten och visste att han kunde vara en del av den.
Det var inte kört som han trodde för bara ett halvår sedan. Men han kikade försiktigt upp.
Vågade inte riktigt tro att denna känsla kunde vara sann. Att möjligheterna faktiskt fanns.

IMG_4784[1]

Sam började jag ha många tankar kring. Stundtals tunga. Så mycket som hände i tonårs kroppen. Så många nya tankar. Reflektioner. Infallsvinklar. Så mycket som kom ikapp honom.Tankar på framtiden. Tankar på hans egna sits. Det gällde att peppa rätt. Att lägga fram saker rätt. Förmå han att tänka saker som han borde tänka på.

Sam började träffa den forna bästisen då de inte har setts på ett år snart. Sam drog sig undan allt och alla när han mådde som sämst av skolan och allt omkring det. Han hade saknat sin vän men inte vetat hur de skulle hitta tillbaka. Hur umgicks man när man snart var 14? Då man inte har leken gemensamt? Hur ”var” man?? Detta kall pratande. Vad var det för regler som styrde umgänget då? Hur fördrev man tiden ihop så att den blir behaglig?
Sam var saknad av vännen också. De var så tighta under så många år. Var som ler och långhalm. Som Bill och Bull. Ständigt tillsammans. Ständigt flamsande. Det tog lika tvärt slut som en bilolycka som smäller rakt in i en bergvägg i 110 km.

IMG_4787[1]

Det värsta hände en bloggmamma som var en av de första jag lärde känna här ute för 4 år sedan och vi har följts åt till och från med våra likartade liv.

Hennes son valde att ta sitt liv när våren knackade på hos oss andra. Unga pojken. Livet tycktes ha blivit för övermäktigt. För svårt att leva. Gjorde allt för ont. Som jag tänkt på henne under året som gått. Gråtit hennes tårar.
Vad var det överlag som drev en ung människa till att inte vilja leva? Jag som själv varit i kontakt med de känslorna hos mitt barn. Men det borde vara skillnad på viljan att fly livet när man är tio år mot tjugo. 

Tänkte så på allt man kämpade för. Som hon har kämpat för. Roddat ett ungt liv. Roddat det rätt men ändå så blev det fel. All kärlek kunde inte läka. Kunde inte rädda. Samtidigt stärker detta samtidigt.

Vi MÅSTE hjälpa våra unga med diagnoser. Ge dem allt stöd och förståelse som de kan tänkas behöva. Kanske räddar vi många liv. Kanske inger vi hopp. Framtidstro?
Låter dem VÅGA LEVA ♥ Åter igen greppar jag inte då att detta var ytterligare ett frö till Kung Över Livet.

IMG_4786[1]

Återkommer givetvis för er som vill läsa min årskrönika.

MAMMA Z

Read Full Post »

27 dec

 

 

Jodå, min fotonad jag hade i Uppland under julen kommer vår förening väl till pass. Fick superfina bilder. Det gäller att hitta texter som passar till också. Så att det blir en helthet och ett budskap som når fram.
Andra sitter med handarbete. Läser böcker. Lär sig ett nytt språk. Ser på tv. Jag pysslar med detta! Kreativt och förhoppningsvis givande för andra.

Vi hade främmande av min fina mellankusin med fru och 3 barn ifrån Sörmland.
Båda killarna har svårt för detta nu. Hur umgås man? Pratar med de barn som är några år yngre. Då vi inte ses allt för ofta heller. Det blev att grabbarna visade sig endast kortare stunder och det höjdes inga pekpinnar eller ögonbryn ifrån främmandet för det. Så skönt så ni anar inte. När folk gillar läget. Att våra barn är ”som de är” och inte som man förväntar sig. Tacksam. Väldigt.
Då jag inte har några syskon så betyder mina kusiner väldigt mycket för mig. Jag har alltid haft dem med mig genom livet. Så tacksam att vi fortfarande umgås och har så himmelens trevligt. Och så är det med alla mina 3 killkusiner ♥

Det blev iallafall mycket goa skratt, sällskapsspel, pulka åkning, besök på hembygdsgården och allt mys som finns där.

 

IMG_4675[1]

 

 Avslutningsvis vill jag påminna om den GILLA sida som närmar sig 2 000 gillare med stormsteg nu och som jag ansvarar för. Klicka HÄR och gå med om ni inte redan är med där 🙂 Så får ni se fler av mina foton där.


KRAMEN MAMMA Z

 ♥

 

Read Full Post »

 

Alla dessa tidningar i affären. Slagfärdiga rubriker. Står om hur andra fångat lyckan. Står om ytligt skvaller som inte kommer att förändra världen ett dugg till det bättre. Står om heminredning. Tidningar om hur man får en underbar och magisk jul. Laga mat. Glada ansikten som ler ifrån tidningsstället mot den miserabla människa jag känner mig som.
Jag får lust att bara storgråta åt alltihop. Åt ytligheten där som speglar samhället i stort. När skall man ta vårat liv på allvar. När skall vi få våra välförtjänta rubriker i tidningarna. När skall folk ta del om vårat liv och hjälpa till och göra skillnad?

Jag vill bara spy på det mesta. Den sits vi befinner oss i är stundtals omänsklig än. Och samhället vet inte ett skit om den. Vet inte om hur delaktig de är till att vi hamnat här. Att man varje dag numera har en stor klump i bröstet när man inte har en aning om hur allt slutar. För det finns ingen given manual att känna sig trygg i. Inte nu längre.

Nästa vecka har vi två superviktiga möten med två läkare. På Onsdag Sams läkare och dagen efter Juniors läkare. Deras uppfattning och kompetens kommer att vara avgörande för båda mina barn för lång tid framöver. Det innebär resor båda dagarna. 30 mil. Jag blir matt redan nu, men vi måste.

Det känns om jag är i slutet av fem milen på skidor. Har bara några kilometer kvar till mål. Är slut på alla sätt och vill bara kasta mig i diket och ge upp loppet. Men fan heller. Jag har två barn att kämpa för. Att finnas till för. Kraften mobiliseras. Heja heja.

Vi skall överleva det här racet. Och vi skall gå in som vinnare tillslut allihopa.

Saknar stunderna då jag kunde skratta hjärtligt.
Då jag fick känna mig genuint glad.
Tänka positivt? Jo jag försöker. Men om ni var där jag var.
TRY IT!

Mamma Z

Read Full Post »

 

 

Snön låg som ett tunt lager silke över studentstaden Uppsala, slottet glänste i all sin prakt uppe på höjden i morgonsolen och sneglade ner på staden som vaknat till liv. Botaniska trädgårdens alla fjällväxter och köksväxter från hela världen hade gått i vila, lagt sig till ro. Väntade tålmodigt på våren och dess värme. Domkyrkan reste sig lika mäktig och stor såsom den gjort genom historiens tid som passerat. Sträckte stolt sina spiror mot himlen och det som kyrkan förkunnade. Människor utförde sina vardagliga rutiner. Detta var en dag som alla andra. Bångstyriga barn skjutsades till dagiset, föräldrar kom trötta fram till sina jobb, tog en kopp kaffe i hopp om att piggna till. Studenter småsprang till universitetet och en föreläsning som de inte fick missa. Ett vägarbete i utkanten av staden skulle avslutas så att trafiken åter skulle rulla på utan köer. I ett annat gathörn stod polisen med fartkameran vilket gjorde många bilister några tusenlappar fattigare och deras dag förstörd. Onsdag morgon, få noterade att det var den fjärde november. Men vi gjorde.

Den här dagens skulle bli mycket speciell. Den senaste tiden hade vi vaknat upp varje morgon med förhoppningen om att det var dags för den stora händelsen. Att tiden var inne. Grand finale.  Varje kväll fått somna besvikna att så inte blev fallet. Magen var sprickfärdig och knytet redo för att möta världen. När jag gått tio dagar över tiden så ville naturen det samma som oss, den satte mig på prov med sådan smärta som jag inte trodde gick att uthärda.
Han gjorde entré med ett illvrål inne på förlossningsrummet, fem över halv åtta. Narkosdoktorn mumlade fram ett grattis på bruten svenska och log lite blygt innan han gick vidare till nästa storvuxna patient och uppdrag. Det lilla livet lades med varsamma händer på min mage och fick ett täcke över sig. Skriket tystnade snart från den skrynkliga lilla människan . Se där, där var han ju ! Livets stora lycka hade anlänt, vår långa väntan och ängslan var äntligen över.

Vi fick en ny titel med omedelbar verkan. Föräldrar. Två blev tre och därmed en familj.
Längtan förbyttes till stilla förundran över livet och dess gåvor. Vi visste men ändå inte. Lennart Nilssons bok om människans utveckling från ett embryo till fullgånget spädbarn, hade blivit läst många gånger. Magen hade sakteliga ändrat form, byxorna stramat åt och sparkarna blivit både kännbara och synbara. Allt fanns på plats i slutänden och fungerade, tio små fingrar, lungblåsor att andas med och instinkten om att skrika ljudligt efter mat. Sam hade förkunnat för oss närvarande med sitt första skrik att ”här världen kommer minsann jag”.

          Grattis, vilken fin kille det är, välskapt och full av energi, sade barnmorskan som hade peppat mig så bra när jag själv bara ville ge upp och strunta i allt vad barnafödande hette.

          Han är jättefin, fyllde den assisterande undersköterskan i. Och bra kämpat tillade hon och klappade mig uppmuntrande på axeln.

En standard fras som de sade till alla säkerligen, men likväl menad. Det var säkert ett roligt yrke de hade. Att vara de första som bevittnade livets födelse. Ta hand om pappor som svimmade. Få gråta glädjetårar med främlingar. Få gråta de få gånger som livet gav och tog i samma andetag.

           Jo tack, att springa ett Marathonlopp hade varit enklare, skojade jag till och menade varenda stavelse.

 Underverket, den obetalbara skatten låg nära mig och fick fortfarande höra mina hjärtslag. Den lilla näsan var tilltryckt efter att ha vilat mot bäckenet i veckor. Lill prinsen vår, så skör han låg där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets alla faror, så ovetande om allt det som skedde omkring i den stora vida världen runt om oss. Han bara var, existerade, andades sakta och tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

 

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du.

Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor. Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig. Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.

Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär. Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång! J

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

 

.

Grattis Älskade Sam, 14 år idag.
Texten är ifrån min kommande bok

KRAMEN MAMMA Z

 

 

Read Full Post »