Alla elever är inte välkomna till skolan

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla”
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Annons

Read Full Post »

Med facit i hand behövdes inget LVU

.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Radioprat om skolan som inte gör rätt i nuläget

.
Minns du alla gånger när jag sade att det blir bättre?
Att vi bara skulle ha ett möte först med skolan.
Jag minns kramarna av lättnad. När de blåaste ögon jag vet glimmade till igen. Väcktes till liv. Fick nytt hopp.
Bara mötet blev av. Sen så skulle så mycket bli bättre. Framgång ta mer plats än fall.
Vi lovade det fler gånger än jag minns.
Möte på möte. Nya löften nya hopp. Men det blev aldrig som vi sade på de där mötena. Framgångarna uteblev och du misslyckades allt mer med skolgången.
Tappade tron på vuxenvärlden. Gav den inte längre någon respekt alls. Varför skulle du? Alla vuxna bara svek dig.

Du föll och föll jävligt hårt. Fick betala ett högt pris för skolans oförmåga att göra rätt. Jag var den som såg alla blåmärkena som ingen annan fick se, de som satt i själen.

Men.
De fanns de som trots alla bakslag lyssnat. Agerat. Vände dåligt till bra.
Och du fick lyckas med högstadiet. Fick lyckas utmed dina egna premisser och förmåga. Fick ta plats, fick ta resurser, fick lyckas, fick kosta pengar.
I tre år höll man den kursen.
Tills det var dags för ny skola. Ny rektor. Ny ledning.

Gymnasiet.
Där du skulle göra omstart. Behövde vissa anpassningar för att få det att fungera.
Men de uteblev när vi bad om dem.
Nu står vi här igen. Med misslyckandet som enda sällskapet och företrädare av skolan.I nio veckor har du varit hemma nu.
Det känns igen. Sitsen. När skolan inte vill göra rätt fast de kan. Fast de behöver.
När vi haft möten på möten som inte leder någon vart därför att man inte lyssnat in vad behovet är.

Idag pratade jag i radion om det.
Galenskapen.
Det som lagen säger att han skall ha, men som skolan säger nej till.

Här är korta klippet på 0.57 min som ligger ute
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6545745Vill ni lyssna på hela på ca 5 minuter går ni in här under 14:59 programmet

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=217&date=2016-10-21

och lyssnar ca 6-7min in i klippet för att höra hela inslaget.

.
Älskade vän. Älskade son.
Ge inte upp drömmarna för det här. Det är inte ditt fel fast det är du som straffas ut för det nu.
De kommer att göra rätt den här gången.

Den här gången har jag inte fel.

/Mamma Z

Read Full Post »

Tick Tack

Det som står att läsa i tidningen är alldeles sant.
http://fagersta-posten.se/nyheter/nyheter/1.4371861-foralder-nvu-sviker-barnen
Dessvärre.
En av de unga de sviker är min son.
Vi tycks ha olika syn på saken hur skolsituationen skall lösas.

Förra måndagen mailade jag förbundschef och ansvarig rektor för hur man skall lösa detta nu. Hur tänker de i nuläget.
9 dagar har gått utan att jag fått återkoppling.
Inte en stavelse på hur de tänker lösa detta.
Däremot har ordförande politiskt ringt upp mig förra veckan. Stor eloge till honom!

Detta blir alltmer frustrerande.
När fan på ren svenska skall Junior få börja sin skola??
Tick tack.
Tiden går fortfarande. Junior tappar tilltron igen på skolan. På samhället.

Och han har all rätt att göra det.

/Mamma Z

Read Full Post »

Snart skall vi lämna denna eld och aska

.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

Hemma skoldag 39

.
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

I väntrummet till en fungerande skola kan vi bli sittandes hur länge som helst

.
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Att göra jobbet som inte är mitt

.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

Vart läker jag?

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

När jag brinner av så gör jag det ordentligt..

.
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

Skolan väljer att skicka honom över stupet

.

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

När det inte finns en chans att läka

.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

Ny lag kan ta barn som mina ifrån oss

.

OM skolan säger att de gjort allt för ett barn som mina om skolan ändå havererar och barnet inte förmår att gå därför att skolan faktiskt inte gjort allt.. Ja, då kan man sätta LVU och ta barnet ifrån sina föräldrar. VEM kvalitetssäkrar skolan? När den idag allaredan inte fungerar på sina håll?

Detta är på gång i ett nytt lagförslag!
Det nya förslaget kring LVU behöver omformuleras! Vilket denna namninsamling vill uppmärksamma som Kung Över Livet dragit igång

SKRIV gärna under och dela!
Ni gör det här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

KRAM Z

Read Full Post »

Och nu?

‘
Så små. Så oskyldiga. Som vi vill beskydda. Som vi älskar mest av allt. Som vi kan gå igenom eld för.

Älskade små barn. Vad tillät vi livet göra med er? För att vi visste för lite? Famlade i ett mörker utan att hitta rätt. Hur mycket är mitt fel? Andras fel. För att vi inte förstod bättre? Inte visste bättre?

Jag tänker mycket tillbaka. Inann allt började. Innan vi tog alla felstegen. Innan allt blev som det är idag. Vad gick snett, vart gick det snett? Hur många var vi som bidrog till detta? Haverikommitionen som saknas. Mitt ältande tär utan att ge synbara resultat. Det är som det är. Utgångspunkten måste vara här och nu.
Hur gör vi nu för att tänka rätt. Agera rätt?

Vad händer med Sam?
Som går ut grundskolan med endast ett betyg godkänt om jag förstått det hela rätt. När han redan nu mår dåligt av att inte ha någon framtidstro. 15 år gammal. När livlinan är hans djur, hans närmaste Ohana. Och jag spenderar timtal varje dag med honom som det är just nu. Idag var vi ut i skogen i över en timme. Såklart att jag gör det. Samtidigt som det vilar en sorg över mig vad andra 15 åringar fyller sitt liv och sina dagar med. Tänk om det ser likadant ut när han är 17 år ? Om det inte vänt och han fortfarande slåss med tristessen som jag ser en stor risk kommer att förgöra honom inom kort.

Jag har varit i kontakt med Sams underbara läkare som nu kallat till ett SIP möte. Skola, soc, bup, hab och Lss träffas. Det måste finnas en plan för hur samhället stöttar upp honom. Stöttar upp oss föräldrar.

Linan är skör för Junior likväl att gå på. Men vi har fått det att fungera att han går 1 timme om dagen i resursgruppen där det jobbar 3 pedagoger med 5 elever. Förra veckan gick han alla dagarna. Det har inte hänt på nästan ett år. De gör ett kanonbra jobb med honom där och lyssnar in både oss föräldrar och hur han mår. Sakta sakta slussas han in. I den takt som funkar.

Ordet ”SKYNDA” finns inte. Bara ordet ”lyckas”
‘

Bus med liten Filur

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Hålla tungan rätt i munnen

Junior är gladare.
Vet om mötet igår och hur planen är. Inget hot. Inget övertramp. Bara en försiktig väg tillbaka. Hårfin. Om en skola som ska passa honom. Ändå kan skolan inte möta upp som önskvärt. ektorn har mycket visioner, men få medel. Helt underbara idéer men knappt genomförbara. Men de sådde ett frö för egen del.

Utredningen är snart klar. Det lutar åt samma håll som för storebror. Aspergers. Fast numera heter det diagnos inom autistisk spektra. Men jag kommer säga AS annars kan folk inte skilja det från autism. Knappt så de begriper vad Asperger är.

Det återstår massvis av jobb kring Junior. Men lyckas det ska vi. Förmå han utvecklas utefter sina behov. Precis som vi ska med storebror!

På sina premisser.

 

På Måndag skall jag börja jobba igen.

Har varit hemma sedan vecka 25, 3 veckors semester för att sedan bli sjukskriven. Ingen aning om vart jag befinner mig med min hälsa. Det återstår att se då jag lägger på ett stort moment i livet som heter jobb. Kontra det jag har med killarna. Fortfarande. Men förhoppningsvis har vilan från jobbet gjort sitt till iallafall. Verktygen som stress utbildningen gett mig.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Påminna mig om vad jag lärt mig.

Mitt ibland att ta reda på hur skolan ser ut för Sam efter nian. Vilka hans rättigheter är. Hjälpa junior må bättre. Få skutan att vända för han. Sakta sakta. Möte med bup. Soc. Skola. Jobba på. Stötta mamma i allt som hon har omkring sig.
Och däribland hinna njuta av livet. De små ögonblicken som är mina.

Energidepåerna.

‘

KRAMIS
MAMMA Z

*

‘

 

 

Read Full Post »

Den långa startstreckan

‘

Doften når mig någonstans i drömmen. Kattdiarren.
Den sticker och fräter i nästan och jag är med ens klarvaken strax efter fem. Dolan hinner jag tänka. Vartfan har du skitit nu någonstans?
Natten till igår så gjorde han ner sig i klädhögen som låg nedanför min säng. Natten innan I min säng. Nu var det tredje natten som han inte kunde hålla tätt.
Jag doftar mig fram till olyckan. Finner den på mattan strax intill toaletten där kattlådan står. Han hade inte hunnit fram. Suck. Det är kladd överallt och jag får börja dagen med något man helst inte vill göra alls. Tur att sjukhusjobbet i allt för många år gjort mig härdad inför dyligt. Men det är långt ifrån trevligt för det.

Får tag i veterinären. Får svar på varför kattstackarn är sjuk. Jag avmaskade honom och de andra två för några dagar sedan. I sällsynta fall kan de bli megadåliga i magen av det. Så nu är det medicin och diet som gäller för vår vita katt.

‘
‘

Ute på balkongen börjar dagen bra ialllafall. Sol och värme och med en Filur i mitt knä.
Sitter där med vetskapen om samtalet med min läkare att jag blir fortsatt sjukskriven på heltid. Jag har svårt att läka när det är så turbulent med den lilla Junior ännu. Känner av stressen vid lilla minsta och får ont i min kärlkramp. Och har jag väl börjat läka så är det urbota dumt att förstöra det. Nu när jag kommit en bit på väg.

Jag har jobbat allt för många gånger och mått så. Haft mega ont så att det sticker ut i halsen och vänster arm. Haft sådan hjärtklappning så det ekat i sjukhus korridoren. Så dumt att vara fröken duktig något mer.

Var på skolmöte idag gällande Junior.
Bup backar upp och skolan lyssnar och tänker bra i nuläget. Han skall få vara i en liten grupp i en annan lokal på skolområdet. Tre pedagoger på 5 elever och i nuläget är det fyra elever förmycket för Junior då han tycker det är megajobbigt att träffa nya människor.
Men han skall få skynda långsamt. Göra det i hans takt. Men jag är övertygad om att detta blir en både lång och jobbig resa. Men vi måste försöka. Vi måste hjälpa honom. Bli kvitt vildvittrorna och dementorerna.

Det kommer hem en pedagog nästa vecka och skall visa med bilder hur skollokalerna ser ut, vart hans plats är. Hur vi tänker upplägget. Startsträckan som finns till för att han sedermera skall kunna lyfta likt ett plan på sin färd.

Men det måste vara en lång sådan.
‘

.
KRAM 
MAMMA Z
*

Read Full Post »

När det känns

‘

Får höra om en gammal kompis till Sam. Att han åker på språkresa till England i 2 veckor under sommarlovet. Sånt känns. När man jämnför. Jag vet att man inte ska. Men det går inte att låta bli. Att allt det där som andra 15 åringar gör. Det gör inte Sam. Han upptäcker världen på sitt egna vis. Långt ifrån vad man anser vara ”normalt”.
Han klarar inte ens att gå in själv på affären och handla. Han gör aldrig saker utan en vuxen han är trygg med.
Och ibland så påminns man om hur han har det. Även fast han är lycklig med sin tillvaro. Förstå mig rätt nu. Jag vill inte göra om Sam på något vis. Det enda jag vill är att se han lycklig. På sina premisser. Självklart.

Jag brukar träffa på hans förra bästis. De som var som ler och långhalm och knappt kunde andas utan den andres närvaro. Brukar tänka på vad de skulle göra ihop nu om Sam inte hade sin Asperger. Skulle de hänga på stan?  Börja spana in tjejer?  Hänga ihop på håltimmarna och gå och köpa pizza istället för att äta skolmaten? Planera inför påsklovet, kanske ta pendeln in själva till Västerås och hänga?
Sam funerar inte med jämnåriga just nu. Svårt att veta vad man skall prata om.
Vad man gör ihop när inte leken knyter en samman längre.

Allt har sin tid. Sin mognad. Var blomma tar sin tid att slå ut på. Somliga blommor kräver sin rätta behandling för att blomma ut. De rätta förutsättningarna. Timingen. Jag vet. Men jag tror ni förstår mina tankegångar kring detta också. Att acceptera hur annorlunda livet blev för den man älskar mest på denna jord. När man ser forna kompisar och hur deras vardag ser ut.

Fast vad är det som säger att gräset är grönare hos grannen? Sam kanske är lyckligare i sitt liv än vad de är. Who knows?

‘

Junior blev helt däckad av sin medecin han provade idag. Så pass att han blev allt för trött för att vara fungerande i skolan. Tyvärr. Men vi får fortsätta att prova oss fram. Finna nya vägar. För fram skall han i livet och vi får finnas utmed vägen och lotsa honom. Peppa. Heja fram honom.

Jag blev dundersjuk i Lördags. Boostade med min Kyäni så att jag kunde jobba igår kväll och på stundade nattpasset. Visserligen förkyld men långt ifrån däckad. Undrar hur många gånger som Kyäni har hjälpt mig i detta liv? Läser om hur mycket som stressen tar kål på våra kroppar så vi blir sjuka. Och Kyänis frukter och bär innehåller så mycket som motverkar stressens effekter på kroppen. Fast det skulle inte skada att få leva livet det lugna ett bra tag framöver nu.
Blir du nyfiken kan du läsa om mig HÄR på Kyänis sida
Några av mina läsare köper av mig och de flesta är lika nöjda som mig med kosttillskottet 🙂

‘

 

Kram MaMMa Z
*

Read Full Post »

Villrådig

 

‘

Killarna har fått ett luftgevär. Allt för att komma ut i skog och mark. Frisk luft. Få ett intresse som inte innebär att konfronteras med andra vid en aktivitet.
Sam och jag åkte till morfarskogen som vi kallar den för. Den skog som barnen var med morfar och hade picknick i bakluckan då en regnskur kunde komma hastigt. Skogen som de kunde vara timtals i och bygga koja. När vi åker dit fortfarande så är det som att man är beredd på att se pappa bakom en mossbeklädd sten.

Vi blev ute över en timme. Gick till ett ställe där det var garanterat fritt ifrån strövande människor innan Sam fick skjuta prick på cola flaskor och pricktavla.
Härligt att se han så i harmoni med sig själv.
Det blir att vi pratar skola ett tag. Jag fiskar lite hur han tänkte och kände kring skolan för 2 år sedan då han befann sig på nästan samma fläck som Junior är nu. På väg utför när det gäller skolan. När allt bara känns så övermäktigt. Skolan. Alla krav. Då är det lättare att ge upp.
Det blir första gången som det sker en reflektion ifrån Sam som jag hör vad som hände där och då.
En reflektion om hur det blev nu och att han accepterat sin olikhet. Sin önskan om att inte behöva blanda sig med jämnåriga. Tankarna kring skolan som skall komma hem till honom. I ny tappning. Nytt försök.

Och börja om på noll igen.

.

.

Junior går inte idag heller till skolan. Hatardagen. Måndagen. ” Mamma sätt mig i en isoleringscell så jag slipper vardagarna. Jag hatar dem. När jag inte får spela vet jag inte till vilken nytta man lever längre. Jag vill inte vara med.”
Han låg apatisk i kökssoffan och stirrade på köksklockan som sedan länge slutat att fungera.

Pratat med läkaren idag och blev villrådig. Verkligen. Junior är nu 12 år med ångestproblematik och add. Går ju inte till skolan till och från. Speciellt inte Måndagarna då han ska ställa om sig till det ”normala” livet han hatar så efter helgen som varit skoj med spel och skype
Läkaren rådde mig att ge Junior konsekvens de dagar han inte kommer iväg till skolan! Att han måste utmanas i sin ångest och därmed förmå han ATT GÅ till skolan. För om vi tar bort dator för den dagen han inte går så kanske han mobiliserar kraften ATT gå.
Ändå har han spelfria dagar fram till kl ett de dagar han blir hemma. Han gör läxa med oss. Ser lärande program på National Geographic. Vi skulle hjälpa honom för framtida bruk om han bara utsätts för det som är jobbigt och att han övervinner det.

Magkänslan säger mig att det inte är rätt väg att gå. Kommer man åt kärnan då? Om vi hotar.
Får vi bukt med varför livet suger utan spel? Då måste skolan hinna tänka om och göra skolan mer lustfylld för han just nu också. De dagarna han fortfarande går.

Helvete.
Jag måste beställa hem ”VILSE I SKOLAN” fort som bara den av Ross W Greene. Den kloka man som säger
”Om barnet inte gör rätt måste det sakna några av de färdigheter som behövs för att hantera livets utmaningar på ett funktionellt sätt.”

Fast varför skall jag läsa på ? Är det för att jag fortfarande skall försvara mig mot världen varför Junior är som han är just nu och säkerligen ett bra tag framöver med.

‘

Avslutningsvis.
Jag är fortfarande kvar på den placering som berättigar mig att
vinna varor ifrån JOTEX till Ohana, men jag ligger som nr 50 av just
50 som går till final. TACK ni som röstat på mig. MEN Jag behöver hålla mig kvar
i tävlingen så rösta ni som inte gjort det!

KLICKA HÄR OCH RÖSTA PÅ MIG

KRAMEN MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

Oh vilket party

 

‘

Min svåger fyllde 40 uppe i Dalahästens rike. Musiker som han är så var det live musik kvällen igenom med alla de gäster som var där och behärskade ALL typ av musik och instrument. Blues, rock, rysk folkmusik såväl som svensk med fiol. Svängigt så det förslog. Och så maskerad på det.
Hade himmelens trevligt så gott som det gick mellan varven. Det blev jobbigt för både Sam och Junior till och från. Mycket folk. Hög musik. Ostrukturerat. Svårt att fylla tiden med något vettigt även fast kusinerna var med. Det kom lite andra ungdomar som var något äldre och genast märker man hur jobbigt det är för killarna i olika grad.

Jag tog bara ett halvt glas vin och drack inget mer efter klockan åtta. Var beredd på att åka de 14 milen hem vid två tiden utifall festen fortsatte och det skulle bli akut svårt för dem.

‘

My Love som Groutcho Marx och jag som 70 tals lyxpingla

‘

Så tydligt det blir att vi är familjen annorlunda. Hur svårt så enkla saker kan bli. Men vi kunde stanna kvar över natten. Fann små strategier så att det fungerade, förmådde killarna att byta tankespår fast det var svårt. Måste kännas bra för dem att känna att vi inte behövde åka hem mitt i natten. Att de övervann det som blev svårt.
Nu tvingar jag inte någon av mina barn att anpassa sig för vår skull. Utan ser det mer som en träning inför vuxenlivet. Då man ibland behöver finna nya strategier, nytt tänk och märka att det gick även fast det fanns en enklare väg att ta. Självklart hade vi åkt hem om jag sett att det var helt kört.

‘

‘

Nu fick vi åka redan efter sista tuggan på frukosten idag, hade varit mysigt att stanna kvar ett tag till, men vi hade pressat alla gränser redan.
Är ändå så tacksam för att vi kunde åka iväg. Ha en trevlig kväll, få härliga skratt och se min svåger bli så uppvaktade och hyllad denna kväll. Kärlek och glädje på hög nivå.

Fick veta att Sam hade chansen att få vara med i ett kommande program på SVT för att berätta om varför skolan inte fungerar för honom. Tjejen som skall göra detta vill belysa den svenska skolan som fallerar på barn som mina. Vilka brister som finns, hur våra barn och ungdomar inte får den hjälp de är berättigad. SÅ bra att det uppmärksammas! Applåder!
När vi sitter där på riksväg 70 på hemvägen så nämner jag det för Sam. Att chansen finns om han vill berätta för andra om hur det blev för hans del.
” Jag har aldrig haft problem med skolan mamma. Det är bara du som bekymrar dig jämt”
Tänk så olika vi ser på saken. Han har bara accepterat att han inte passar in i den givna ramen. Punkt slut. Slutältat om det. Det är som det är. Han ser inte tillbaka. Vad som brast och vad kontentan blev av det.

Tänk att man alltid lär sig nya saker. Hur han tänker och resonerar.
Livets ständiga resa.

Utsikt över Dalahästens rike.
Var en vacker vy att vakna till.

KRAMEN MAMMA Z

‘

Read Full Post »

Felet låg aldrig hos oss

‘

Om alla kring våra barn och ungdomar som inte går i skolan hade den uppbackning och förståelse för deras problematik såsom Sams underbara läkare har. vilken önskedröm. Snudd på utopi.
Jag är så ödmjuk för läkarens klarsynta sätt. Det objektiva. När han höll i nätverksmötet igår så var förståelsen nästintill densamma hos de närvarande. Somliga hade fått backa i sina synpunkter om vad som var det bästa för Sam. Omvärderat sig. Att flytta på detta barn till en annan familj för att de skulle ha fastare ramar än vi. Att det var det som var felet. Inte en antydan om det längre. Inte en viskning.

Läkaren förklarade mycket bra. Förtydligare. Förenklade. Påvisade hur Sam fungerar. Hur hans diagnoser gör det. Varför stegen till skolan inte går att ta. Och vad vi kan göra, vi som finns runt om honom.

Vi måste möta honom på hans nivå. Där han befinner sig. Det som intresserar honom. Vi kan inte tvinga på en modell som passar de flesta av eleverna. Vi måste se utanför skolans givna ramar. Utanför systemet. Vad är Sam intresserad av? Vad går att ta vara på? Utveckla? Först där kan skolan möta honom och han köper det förhoppningsvis först då.
När lärandet gör nytta för honom.

‘

 

‘

Bara Sam får de verktyg han behöver. Så kan han lyckas stort. Läkaren är helt övertygad. Fast det blir att ske på Sams premisser. Inte tvärt om.
” Vi måste möta individen på den nivå den är, inte försöka förmå den att möta oss där vi befinner oss”

Vi fick beröm där vi satt. Stor klapp på axeln av Sams läkare. Där han sannerligen poängterade att det var tack vare oss föräldrar som Sam mådde så bra, trotts att han ”bara” är hemma. Att vi gjort ett enormt bra jobb med honom. Och att det var hemma hos oss han skulle fortsätta vara. 1-0 till oss. Faktiskt. Efter alla helvetes veckor och månader av vånda. Oro. Misstänksamhet mot allt och alla. Att det var hos oss felet låg. Nej.

Felet ligger i det som kallas normer. Det som anses vara normalt. Hur vissa individer faktiskt inte passar in där. Och det sker o human hantering kring det på sina ställen. Vi föräldrar håller i oss lika hårt som de som förliste på Titanic gjorde invid relingen. Vi försvarar oss och våra barn. Varför? Varför måste vi göra det när det är så uppenbart. Så solklart att så mycket beror på fel uppbackning och förståelse ifrån skolan ifrån början. Att så mycket blev fel utmed vägen. Att eleverna tillslut blir hemma.

‘

‘

När mötet är slut. När kartan är lagd. När ingen längre tittar på oss med anklagande ögon. Då berättar jag om Kung Över Livet. Vad vi dragit igång, vi föräldrar som vet hur det är när samhället inte förstår varken vår sits eller våra barn. Att jag för en vecka sedan pratade med Sveriges ledande barnforskare på hjärnan om barn som våra. Att det saknas kunskap än om dem. Och när kunskap saknas så kan det gå så snett som det gjorde för Sam.
Jag sticker åt dem varsin broschyr om KÖL. Nu får de tycka vad de vill om det.
Och jag känner mig så stolt över den resa jag gjort med Sam. Det jag gjort för denna fina kille. Allt och lite till. Och nu har min frustration över hans sits genererat i något som kan bli större än jag anar kanhända.

Sam kommer att få prova hem undervisning igen. Mycket kvarstår än att rodda. Förbereda. Inse att det behövs massvis med tålamod. Han har varit utan undervisning i snart ett år. Klart att det inte går som önskat först kanhända. Eller också blir det bara bra ifrån start.

Livet ja. Livet som är så övermäktigt mellan varven.
Men fasiken att vi idag står här som segrare efter allt.

‘

Mamma Z

*

Read Full Post »