Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolan’

IMG_9766[1]
.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

20131024-230313.jpg

En mamma skriver till mig.
Om hon inte vetat om oss, mina killar via bloggen hade hon aldrig stridit såsom hon nu gjorde med skolan och haveriet kring sitt barn.
Det var katastrofläge. Ett barn som slutat tro på sig själv. På livet och bara ville dö.
Med oss i bakhuvet och vart det kan leda till väldigt fort så stod hon på sig. Krigade. Gav sig inte. Var med barnet i skolan i flera veckor tills det fanns en fungerande resurs tillsatt och förmått skolan att förstå problemet och att tänka nytt.

Om jag inte skrivit så öppet om oss. Hur kan då omvärlden få veta vad som händer när vi inte förstår i tid och gör rätt? Hur kan man då  förmå andra att dra lärdom av vår tråkiga erfarenhet. Förhindra ännu ett förfall av ett barn.

Jag har fått mycket pisk av att jag är så öppen här på bloggen. Några som vänt mig ryggen just därför att jag blir för mycket. Pratar för öppet och vitt. Blir en dramaqueen som gärna målar tillvaron i dystra färger. Målar min värld för stor och väl synlig. Blottar mina barn.
Lägg därtill allt ”skryt” om kungen.

Idag fick jag kvittot på ännu en gång att det jag skriver gör skillnad där ute.
Tacksam och så glad för detta barn som går med lätta steg till skolan igen.

Vet att ni är fler som då och då berättar för mig vad denna blogg ger er.
Det är för er skull jag fortsätter skriva delvis.

20131024-230337.jpg.

KRAM 
MAMMA
Z

Read Full Post »

1 just nu

 

Jag blundar. Förnimmer känslan. Min kropp som vilar mot Moder jord. Invid mitt eviga Blå. Klippor som är solvarma.
Jag ligger raklång och bara stirrar ut i evigheten. Andas snabbt efter den långa promenaden på den plats som gör mig lyckligast på jorden.
” Just nu är en bra stund” skriver en annan mamma bloggare. Mitt nya mantra för att överleva livet jag fick tilldelat.
Jodå. Jag minns den känslan. Livet var rätt mycket kaos då med, men ändå så annorlunda mot hur det accelererade och blev.
Jag minns hur jag tänkte där jag låg att denna stund skulle jag bevara. Ta fram när jag så behövde det. När jag behövde återvända i tanken för att finna kraft. Finna mod och styrka.

Just där vill jag vara idag. Bara få vara. En termos fylld med mitt kravbryggda kaffe. Fairtrade. Det smakar bäst, både för samvetet och smaklökarna.
Jag vill sitta och blicka ut över klipporna. Höra måsarna som skriker efter något som jag inte förstår. Lika lite som jag begriper mig på livet och dess ständiga utmaningar.
Jag behöver sitta där ett tag. Egentid. Samla det som just nu sinar. Ladda batterierna för att fortsätta orka gå alla dessa mil jag har kvar. Alla krokiga vägar med uppförsbackar. På tok för många.

IMG_6733[1]

Junior har det allt tuffare igen. Och jag känner allt för väl igen symtomen. Snacket. Oron och våndan inför det som stavas framtid. Skola.
Han känner redan att loppet kommer att vara kört i klass sju. Då hans assistent inte blir med. Då det skall bli något annat som han inte har kläm på hur det blir. Och alla dessa tankar blir bara till svår ångest. Svår i dagarna tre nu. Och så pass svår att jag inte förmår han till skolan idag. Dessutom var skoldagen så pass ostrukturerad att han inte kunde mobilisera orken att gå. Motivationen.
Vad skall det leda till? Om han kämpar på som en tok nu och sedan skiter sig precis allt i sjuan ändå. Till vilken nytta gjorde han då alla uppoffringar? Kampen mot ångesten.

Lila älskade hjärtat. Jag kommer aldrig aldrig låta så ske att du faller lika djupt som förra året. Då det var så illa att du pratade som ett mantra om att inte vilja leva. Att du inte hade någon framtid. Skolan förstår och stöttar upp så rätt just nu och jag skall se till att så sker till högstadiet med fast all personal bli ny. Se mig i ögonen mitt barn och lita på mig. Skulle skolan inte göra rätt så vet jag inte vad jag är i stånd att göra då. Men agera kommer jag att göra.
För jag kommer aldrig att svika dig. Jag skall se till att du lyckas. På dina premisser.

Kom igen Gud.
Varför ger du mig livets alla käftsmällar på en och samma gång. På hur många fronter skall man orka agera?

IMG_6726[1]Nu börjar hon vara rätt sliten denna kvinna

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5291[1]

Äntligen kan min själ få ro efter att ha levt i ovisshet i tre månader. Ingen skall ta Sam ifrån oss. Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplysta om i November av en person med hög ställning. Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt. Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på Coop då det bara var blackout.
Tack för den karatesparken som visade sig vara helt fel. Mer fel än så kan det inte bli. Men den fick mig golvad länge. Till vilken nytta? Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad.
Att Sam skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.

Mötet med soc blev bättre än vad jag hade kunnat drömma om. De står helt på vår sida efter att ha ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan. Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld. Hur vi gjort allt och lite till för denna unge som vi älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi har inte gjort något fel alls.
Och det är hos oss han skall vara. Det fanns ingen tvekan om saken. Ingen tvivel.

,

IMG_5283[1]

Jag och killarna i Hunnebostrand, sommaren 2007. 

Jag fick läsa artikeln häromdagen till tidningen HÄLSA som jag skall medverka i. Den är superbra och jag blir bara så stolt! Så stolt över att det som jag skriver om här är värt att ordas om. Att mitt liv anses vara intressant för läsarskaran därute.
Jag fick utrymme att peta i texten. Rätta till mindre missförstånd. Riktigt härligt att medverka faktiskt. Inte i egenskap av mamma Z, men att få föra fram den tillvaro vi lever i. Levandegöra det för andra som inte har en susning. Visa en glimt av det.

Det börjar pirra rejält nu också inför nästa vecka. Då jag på tisdag skall tillsammans med vice ordförande i Kung  Över Livet  först ska träffa en mycket officiell person som lovat att hjälpa oss. En person som jag i många år sett upp till. Beundrat för det hon gör både i egna tv program, tidningar och böcker. Och nu skall jag få träffa henne. I ett privat möte 🙂 Ni kommer att få veta när alla bitar ligger på plats och jag kan prata högt om det.

På kvällen skall vi sen till slottet det kungliga. Gå på event tillsammans med professorer, nobelpristagare med focus på forskningen kring barnhjärnan. Jag har köpt mig en ny tunika från Love Forever. Tyckte jag behövde det. Lite nytt att känna sig fin i. Bekväm. Reppresentabel i. Jag är trots allt ordförande *ler*

Så idag är jag tacksam för en hel del idag.
Molnen finns kvar på andra fronter, men det får väl vara mulet ett tag till där.

Det som slår allt är är att Sam får vara där han hör hemma.
Hos Ohana.

,

IMG_5105[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

På motorvägen i rusningstrafik

IMG_5210[1]Det var en magisk himmel på hemvägen ifrån jobbet igår

‘Det händer saker som jag inte kan skriva om i denna blogg. Men det har väckt mig en hel del tankar om vart jag är på väg. Hur livet skall bli. Åren som är kvar. Vilka beslut skall jag ta? Hur påverkar det killarna?

Men jag tycker att allt som rör killarna hade räckt för min tankeverksamhet. Verkligen. Men livet brukar ju inte vara mig nådig. Det vet jag sedan tidigare.  Allt kommer på en och samma gång. Så dålig timing.  Såklart att det blev sten på börda och har nu varit koncentrerat i en veckas tid. Lite tungt att bära i längden.

Är som om jag står på motorvägen i rusningstrafiken och bara väntar på att bli träffad för hur länge kan man stå pall mot allt? Eller också är det det jag gör. Har en enorm inre styrka. För jag är så förbannat övertygad om att vilja leva lycklig. Drivkraften tar mig dit. Gör att jag står pall. Gråter mig igenom svårigheterna. Står på knä och ber till gudarna om nåd. Reser mig upp och hinner en bit. På väg. Rätt riktning och mål. Förhoppningsvis.

,

IMG_5223[1]

Fick av finvännen för lite sen ❤ Så tacksam.

,

Junior hade gått hela dagen i Fredags. Jag jobbade och fina mormor ställde upp att skjutsa och hämta, vilket innebar bara några få timmar sömn för hennes del efter nattpass. Men hon godtog hellre 3 timmars sömn för egen del och såg hellre till att barnbarnet kom till skola och fick tillfälle att lyckas där. Växa. Stärkas.
Fina mamma. Hon måste spara på sina krafter hon med. Men hon envisades med att hjälpa oss i Fredags, då hon visste att Junior annars inte skulle samla kraften att gå den bit som är till skolan och tar en halvtimme drygt. Han skulle ha blivit hemma.

Jag har tur som har min mamma runt knuten. Som är så snäll och hjälper oss mer än vad hon skulle behöva. Men hon vill då hon ser hur vi allt som oftast går på knäna. Önskar att fler gjorde det och erbjöd sig att hjälpa oss.. Fast det är så många som står oss nära men ändå inte har en susning av hur vi har det.

Hur tacksamma vi skulle bli av lite avlastning.

,

IMG_5224[1]

mamma Z

Read Full Post »

IMG_5065[1]

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

IMG_3889[1]Det finaste vi har

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

1köölasfö

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

IMG_3521[1]

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

IMG_3897[1]

Mamma Z

,

Read Full Post »

IMG_4885[1]

Nej de låter inte Junior falla fritt nu

Skolan är suverän på att backa upp Junior nu som hade sådan vånda inför skolan igår. Igen.
Tänk. En hel termin som väntar. Mastigt. Motigt. Hur skall han orka? Han ser allt det jobbiga på en och samma gång. Svår motiverad till max. Och det smärtade i mamma hjärtat att se detta.
Man peppar. Igen. För sjutusende gången.

Fina assistenten möter upp oss på skolans parkeringsplats. Pratar. Förklarar dagen. Veckan. Peppar hon med. Vi gör en deal för att få han att förmå skola över huvudtaget. Han får gå fram till lunch. Lockar fram lite motivation till att gå. Han fixar hela förmiddagen. Tänk så underbart med en förstående assistent. Jag behövde inte förklara med stora ord.

Sam ville så gärna gå tillbaka till skolan. Men han börjar först nu inse sina begränsningar. Tuff bit det med för han. Att smälta. Att ta in. När han dessutom är 14 år och har många tankar ändå kring livet. Antar jag.
Jag greppar att det är svårt det här med jämnåriga. Hur umgås man? Hur pratar man? Vad pratar man om? Vad tycker de andra om honom? Nu när han varit ifrån dem i princip två år då allt började barka åt skogen för han ( läs, blev utbränd av skolan )

IMG_4883[1]

I dag har jag varit ledig. Men förklara för mig innebörden ledig. Jag kan vara max hemifrån en timme. Sedan blir det jobbigt för Sam här hemma. Han behöver mig för alla möjliga behov.
Dessutom har jag suttit i timtal för att jaga folk inför det stora nätverksmötet kring Sam nästa vecka. Soc. Bup. Hab. Skola. Läkare. Det var fel datum utskickat så jag fick vara den som ringde runt för att kolla om alla instanser kunde det nya datumet. Hos soc blev det nej. Och jag har inte ett möte utan soc.  Nu skall alla instanser vara med och få samma information av Sams läkare som sannerligen har koll på hur vår grabb fungerar. Dessutom vill jag att de är med så att vi en gång för alla slipper dessa tyckande  om att Sam skall familjehemplaceras och jag kommer att VETA vad soc anser om det för all framtid och de har alla bitarna klara för sig nu.

Så. Fick ringa ett varv till för att avboka den nya tiden och jaga sammankallande för ett nytt datum och skall ringa samma runda igen. GAH! Jag har med varit kordinatior idag och flera timmar av min lediga tid gick till det.

 Men vad gör man inte för sina barn? Oavsett vad det kostar på??

IMG_4894[1]Nyklippt Mamma Z
Nu utan Looren lugg.

Kramen på er!

*

Read Full Post »

IMG_4855[1]Mina allt
Finns alltid invid er sida

.

Det är nu allt börjar igen. Jag blir som ett barn. Som ligger på golvet inne på affären och grinar därför att jag inte får som jag vill. Jag vill inte. Jag orkar inte en vända till med allt. Men vad har man för val?

Jag blir ut motad i rinken igen. Ut på arenan likt en gladiator. Redo för att ta mitt livs strid när andra ser på. Andra som hejar på mig. Andra som får mig framstå som en förlorare. Jag vet att skolan vill båda mina barn väl. Förstå mig rätt. Men den kamp som det innebär för att få dem fungerande där. Att förmå mina barn att ta sig dit. Förmå skolan att förstå det jag ser och vet av erfarenhet.

Det är en lång väg kvar. Båda mina killar går sina vägar men ändå inte den optimala som skolan vill. Junior har för mycket frånvaro dagar. Tänk. Ungen mäktar kanske inte med mera. Precis som det var för Sam som fick utmattningssyndrom av allt. Pressen att prestera. Pressen av att göra som de andra eleverna. Gå lika långa skoldagar. Lägg på en depression på det.

Skall bli så intressant att träffa dessa forskare nästa månad då jag är inbjuden av Hjärnfonden till ett event. De som forskar på hjärnan hos barnen med diagnoser som mina har. Jag har tidigare berättat om min kontakt med forskaren Frank Lindblad och vad han kom fram till. Att barn med adhd har mindre av stresshormon i kroppen än andra barn. När kan samhället ta lärdom av det och göra rätt för dessa barn? Redan ifrån första skoldagen?

1 januari

Det som jag skrev på vår allt mer växnade Gillasida inne på Facebook. Såklart jag hoppas att det gäller mina barn med. Men jag känner redan nu i maggropen våndan inför allt. Jag som nu stämplats av vissa som en usel mamma som inte förmår mina barn till skolan. Jag som gjort allt för dem och lite till. Även fast andra ögon inte ser det.

Vi skall ha jättemöte kring Sam snart. Där skall jag sitta och behöva vara beklädd med pansar. För detta skall inte knäcka mig. Inte såsom det gjorde för några månader sedan då hela min värld rasade och jag mådde så dåligt. Då jag fick höra att bara Sam blev familjehemplacerad så skulle också skolsituationen lösa sig.
Sam som kom häromdagen och berättade att han ville prova skola igen nu på Tisdag. En vilja som kommer ifrån han själv. Inte av att han blev förflyttad ifrån sin familj.

Jag har haft ont i min stress angina igen. Kärlkrampen som påminner mig om det liv jag lever. Att jag är sjuk av all stress kring mina barn. Av alla krav utifrån.
Det som ändå ger mig styrka så in i norden är min Kung. Föreningen vi drog gång några mammor och jag bara för att vi är så inihelvete less på hur både vi och våra barn bemöts av all okunskap.

Det är läge för förändring. En rejäl sådan. Och när jag fick Kung Över Livets veckorapport igår är det svindlande. Vi når nu i dagsläget ut till över 85 000 pers. Mer än ett fullsatt Ullevi.
Ringarna på vattnet har börjat.

Men först måste jag gå ut på vår arena. Agera i egenskap av Gladiator var det.

IMG_4862[1]

Mamma Z

 ♥

Read Full Post »

Hur mycket kan jag berätta här. På bloggen. Den offentliga? Just nu vill jag bara berätta precis allt för er. Rubbet.

.

Jag vill berätta för alla okunniga själar därute hur det fungerar när man är mamma till Sam. Skrika ut det så varenda en hör. Förstår. Överlag när man är förälder till ett barn där skolan inte fungerar med barnets funktionsnedsättning. Vad vi utsätts för. Granskningen. Har vi gjort allt rätt? För det är väl vårat fel till att han inte går i skolan?

Jag står hellre helt naken på torget en eftermiddag vid rusningstid än utsätts för denna lupp. Där vi blir omtalade. Ifrågasatta. Kritiserade. För då blir jag sannerligen avklädd utan ha bett om det. Synad från topp till tå.

Vi har fått höra det. Förslaget. Det jag bävat över att få presenterat. Att Sam skulle må bättre av att bo någon annan stans än här. Med Ohana. Tryggheten. Kärleken.

Han skulle få flytta till ett familjehem som är så mycket bättre på detta än vad vi är. De skulle förmå han till skolan.

Det skulle  förgöra han helt. Knäcka han av på mitten och gud vet när han skulle bli hel igen. Om han skulle bli det.

Så när vi gjorde allt för att få han dit till skolan. År ut och år in. Har inte vi gjort det vi kan då? Och skolan någonstans på vägen tappade han? Brände ut han? Och när han skulle komma tillbaka var det andra spelregler som han inte var beredd på. Som inte funkade med hans Asperger?

Det är nu vi pekas ut. ”Aha, där har vi den felande länken”

Jag vet att alla vill väl i dagsläget. Har alltid velat även fast det blev fel utmed resans gång.

 

 

Men just nu känns det bara så jävla fel.

Innihelvete fel.

 

 

 

Forever mine

 

Read Full Post »

DSC01238.JPG

Skulle behöva ett mentalt bad. Och när jag sedan tappar ur vattnet så följer allt skit med vattnet. Bort ifrån mig.
Att jag blir fri det som tynger. Som hindrar mig ifrån att leva livet fullt ut. Omständigheter som gör att det ÄR tufft. BLIR ännu tuffare med de system som omger oss. De system som fortfarande har grus i maskineriet och inte fungerar optimalt.

Kommer till hab efter ett tufft pass på jobbet. Pratar. Vrider och vänder på vårat liv vi har just nu. Hur det är kring Sam. Vad vi kan göra. Tänka. Agera.
På Hab är de suveräna där vi går. Man går alltid därifrån en smula stärkt. Vi gör rätt. Tänker rätt. Och vi får nya infallsvinklar. Lite nya läxor att testa oss fram med. Jag vet inte hur jag skulle må nu utan deras stöd och kunnande i detta.

Hinner hem. Koka på kaffet och sedan ringer soc äntligen upp mig. Det blir en givande timme med handläggaren som förstår nästan varje stavelse av vår problematik. Jag behöver inte övertala. Övertyga. Försvara mig. Att det är som det är. Att jag är den mamma jag är. Som gjort vad jag kan.
Kaffet är kallt när samtalet avslutas men en bit av mig kan andas ut efter detta samtal.

När jag slår på datorn ser jag mailet ifrån skolan som bara vill väl. Men jag orkar inte ta till mig det som står i det. Ta ställning. Agera på vissa saker som står där. För jag är helt färdig.
Slut. Ifrån topp till tå.
Orkar inte något mera. Vill inte. Vill bara vara jag.
Vill inte en vara mamma Z något mer. Inte i den bemärkelsen som nu råder just idag. Time Out.

Bara få vara JAG utan titlar eller förpliktelser.

Sams Pollykaka bjuder man bara fint folk på 🙂

Tänker på det som jag och min nyfunne vän pratade om i helgen då hon var här och fikade ( Vi lärde känna varandra via denna blogg, är inte det fantastiskt ♥ och jag tycker redan så mycket om henne. Det är bara 7 mil emellan oss *ler stort och stolt* )

Vem är JAG mitt upp i allt detta? När jag inte har med diagnoserna att göra? Kampen för mina barn. Vem är hon då den där kvinnan som jag ser tittar trött tillbaka på mig i spegeln. Hur var hon innan allt detta. Denna kamp som gett kroppen dess sjukdomar av all stress och slit. Rynkorna runt ögonen som kom fort. Var det för alla tårar som kom?

Nehepp. Man skulle behöva en Ladies Night kväll varannan vecka som det är nu. Påfyllnad av energi.


Går det att få på recept tro?

KRAM MAMMA Z

.

Read Full Post »

Om 15 år kommer det inte att hända igen.

När man gör rätt och gör det  i tid går så mycket att förebygga. Borta är snacket om ”nej vi har inte råd”. Man tog lärdom av de barn fick ta livet hårda smällar tidigt. Såg konsekvenserna av snålheten. Vad som hände på sikt. Vad det kostade samhället då.
Barn som behöver extra stöd får det. ALLA. De assistenter som fungerar bäst med barnen är de som får jobba med dem då personkemin är så viktig för dessa elever. En grundkriterier.

När det blir tok i skolan reder man ut varför.  Vad beror utbrotten på ? Trottsen ? Rymningarna hem? Motviljan att komma till skolan? Vad kan man göra annorlunda i skolmiljön för att underlätta?
Förebygga? Stävja? Stärka? Man går till botten med det. Ser en helhet. Ser detaljerna.

Barn med adhd diagnoser har forskning påvisat att de har mindre stresshormon. Självklart pressas inte dessa elever lika hårt. Går inte lika långa dagar. Kanske går måndag, tisdag, ledig onsdag för att sedan fixa torsdag och fredag optimalt. Orka med på sikt.

All personal i skolan har gått en gedigen utbildning kring NPF eleverna. De är ständigt uppdaterade när nya rön kommer. Tar hela tiden hjälp av SPSM när man känner att det börja glida en ur händerna.

När något ändå går fel är man ödmjuk inför det faktumet och LEX Sam anmäler sig själva.Gör en form av haverikomision för att inte göra samma fel igen med nästa elev. Ha förståelse varför en elev hamnat där den gjorde utan att skuld belägga föräldrarna.

Om 15 år tittar man tillbaka med fasa på hur skolan var på många ställen och hur in i helvete käpprätt det gick förmånga elever.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

När jag skulle konfirmera mig frågade jag prästen varför vi knäpper våra händer när vi ber. Hör inte Gud oss annars?

Ikväll har jag bett och det är inte ofta jag gör det. Lite halvkristen som jag är, på mitt eget vis. Jag ber när det är riktigt tufft. När det känns som sista utvägen. Och ikväll knöt jag nävarna tills de vitnade. För Gud lyssnar väl bättre då? Gör mig bönhörd en gång för alla och främst nu för så här intensiv har min bön aldrig varit tidigare. Aldrig med den desperationen.

Sam har berättat fragment igen. Jag vet vad han står. Samtidigt som jag vet vad samhället kräver av honom just nu. Och de två kan inte mötas här och nu. Men jag är den som skall få detta att ske.
Och om jag inte förmår det vet jag inte vad lagarna i Sverige dömer oss till.Vilken förståelse de har för hans stora svårigheter. Att de insett att vi gjort allt för detta barn och mer därtill.

Jag gråter stilla när jag tänker över när  samhället skall backa bandet och se sin del i det hela. När allt började gå fel för honom i skolan.Var det vårat fel? När allt började?
Vi som släpade dit han under tvång. Hot.
Han grät. Slogs. Sparkades i ren desperation.Till en början.Då vi ännu rådde på honom. Övergrepp som är hemska att tänka tillbaka till.

Sam

‘Jag har gråtit att luften nästan tog slut. Kippade efter den. Grät och grät och grät tills jag bara blev tom. Jag har gjort allt och tänker fortsätta med det. Finns det ett tak på hur mycket man kan älska ett barn så har jag överstigit det på båda mina lintottar. Jag älskar dem till stjärnorna och längre bort än så. Ut till evigheten.
Det känns som om vi nått Ground Zero och skall bygga upp allt på nytt igen. Fast på ett annat sätt än förut.

Gud. Hallå. Är du uppkopplad nu?
Det är bara jag och katterna vakna i huset nu. Jag borde sova för länge sedan men kan inte. Vet du varför? Och vet du hur du kan hjälpa mig? Var inte så blyg. Förmå goda tankar till dem som skall hjälpa oss. Stärk de som fortfarande har tålamodet att finnas kvar där för oss.
Ge oss alla de verktyg vi så väl behöver nu. Ge mig styrkan att klara av detta. Jo, jag knäpper mina händer. Hörs jag? Testing testing. Jag vet att du har koll på läget men nu ber jag dig att kliva fram. Ett stort steg. 

Ta med dig himlens harmoni ner till oss och låt den stanna kvar. För nu är det tufft att vara människa. Marken har aldrig skakat så här intensivt förut, även fast vi brukar vara vana vid det.
Sover du? Eller är du allmänt trött på människans klagan? Tycker att vi minsann får fixa och trixa bäst vi kan utefter förmåga?

Tja,med eller utan dig så måste jag göra det här.

Peter Le Marc sjöng ” Jag skall gå hel ur det här”. Det skall jag med. Ohana. Mina fina killar. Den som tvivlar på det kan börja med att läsa min blogg med start för 5år sedan. Läsa hela.
Den som ifrågasätter mig och dömer mig helt fel.

kram mamma z
Tack för att ni finns
Kärlek

Read Full Post »

Vad är en bal på slottet? Det roliga. Det härliga. Det underbara. Jo. Det som håller oss vid liv kan jag tänka mig.
Hade det inte varit för min LN helg hade nog hela världen varit nattsvart igen för några andetag.


Livet jag stundtals ogillar så, står och lurpassar på mig när jag fortfarande går lös på mina endorfiner efter helgen. Klart att de finns där och drämmer till mig hårt och det gör satans ont. Igen. What elese?

Junior föll hårt igen. Saker som händer i hans tankevärld. Som kolliderar med verkligheten. Skolan som gör ett superbra jobb nu med honom. Och jag tror de fångar upp honom innan han faller helt igenom. För de vet vad som felar. Vet hur han känner och tänker. Och de gör om vissa saker ännu en gång.

Är så tacksam för detta. Lyhörda lärare. En skolledning som gav honom den assistent han var i så stort behov av.
Men tårarna på hans kind sved i min själ. Över frustrationen inför så mycket. Inför vacklandet av den egna tron på sig själv. Att allt framför bara är så tungt att gå. Nästintill omöjligt. Som att bestiga Himlalya i snöstorm barfota.

Möte med Hab och hur allt är med Sam. Hur även han tänker kring sitt liv. Omformaterar tankar. Omvärderar sitt tänk. Hur länge skall herr Björklund ha tid med Sams egna mognad kring saker och ting. Det skall gå så fort fram. Men när han föll var det ingen som hade de pengar som behövdes för att förhindra fallet.
Vi ser små framsteg. Hab instämmer. Men skolan vill väl. Jag vet. Och är tacksam för det. Och de vill väl nu. De ser inte det vi ser. Och jag får känslan av att vara en slapphänt mamma än en gång. Driver jag på det minsta lilla så backar Sam ifrån den värld som är vår och deltar inte alls.
Där en balansgång som kräver  finkänsla likväl som en fast hand. Men det är långt ifrån lätt.



Läser i ett slutet forum på facebook där hemmasittare diskuteras ” man ”kan inte” LVUa på § 3 dvs barnets beteende vid NPF men att LVUa på §2 oförmåga hos förälder går alldeles utmärkt.”

Man kan inte sätta LVU på Sam för att han inte klarar av att gå till skolan i dagsläget. Men han kan få LVU därför att jag kan anses inneha oförmåga inför att vara mamma till mitt barn med NPF. Att jag inte gör det tillräckligt bra. att jag inte får iväg han till skolan.

Ändå vet jag med mig att hemma med Ohana är den plats där han mår som allra bäst. Men oron gnager likt förbannat ändå över att man kan ta mitt barn ifrån mig bara för att han inte fungerar i skolan. Jag vet om en mamma där det blev så. Hon var en duglig mamma till 2 av sina 3 barn. Det tredje tog man ifrån henne därför att denne inte förmådde gå till skolan. Satte ett autistiskt barn i en fosterfamilj som inget kunde om dessa barn. Jag ryser satan.

Nu har jag bra kontakt med soc i vår kommun. De har varit jättegulliga och jag kommer snart att behöva kontakta dem igen när vi ser vilket håll Sams små myrsteg går åt.
Varför drar jag upp detta igen då? Jo. För att påvisa er därute vad som faktiskt KAN hända när ett barn inte går i skolan. Vad lagen om allmän skolplikt kan göra i all välmening fast det kan bli så himmelens fel. Varför det är så viktigt att förebygga att dyligt inte händer fler barn i Sverige. Och att oron gnager långt därinne i mig.

En stress jag inte kan fly ifrån oavsett hur många Ladies Nights jag går på.

JIPPI
Vår insamling är uppe i 11 000 kr nu

Tacksam
Mamma Z

Read Full Post »

Ge av dig själv och du får tillbaka.
 Ge något och du är med och bidrar till något gott. Kanhända någonting stort.

Tänker på skolmötet vi hade med Junior i veckan. Han går nu i klass sex. I nästan hela klass fem fick han lov att gå i en resursgrupp. Tre lärare på fem elever.
Pedagogerna där fick vara med att bygga upp honom igen. Och det gav sannerligen goda resultat. Kan säga till alla skattebetalare att detta var det sannerligen värt. Det som hände. Förvandlingen. Förändringen.  Tack till politikerna i stan över beslutet att ha resursgruppen. Jag vet inte hur trasig han varit annars. Hur tron på framtiden skulle ha sett ut. Jag såg på nära håll hur det höll  på att sluta.

Tänker på det som fröknarna sett på skolan hur han mår nu.
Hur deras suveräna upplägg kring honom stärkt han ännumera. Att han fick en egen assistent. en lärare med bra struktur och framförhållning. Bra bemötande.
De ser vilken glad kille han oftast är. Och det måste kännas gott. Det lilla som de kan ge till en annan människa kan betyda så stort. Göra sådan skillnad.
Och vad får de tillbaka? Jo. Känslan av att ett barn som tindrar igen. Som fått tron tillbaka på livet och sig själv. Det om något måste vara själslig belöning. Att hans lycka även blir till deras.

För de vet hur jävligt det har varit.

Hur hårt han fallit.

Junior figurerar en hel del på bilderna jag gör till Kung Över Livets gillasida. Vissa av dem ses upp till flera tusen på facebook 🙂
Här är en klar favoritbild. Picknick på den plats jag älskar mest på denna jord.
Ramsviksklipporna. 

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

Vi tappade er. Ni var som skört porslin.
Och ni gick i kras. Blev till tusen skärvor.

Det är ett tufft liv ni vet. Det jag levt. Det jag lever. Samtidigt händer det en massa som väger upp allt detta. Tyngder som drar mig åt rätt håll. Att det blir jämnvikt. rättvist fördelat. Att jag befinner mig någonstans mittemellan allt. Det är varken bra eller dåligt just nu.

Så mycket har hänt. Så mycket kan hända ännu.
Junior gick i tusen skärvor. Och det tog nästan ett helt år att limma ihop honom igen. Han är arg över att ett helt sommarlov togs ifrån honom med den vånda och ångest som det blev. Av att inte veta hur bra det faktiskt skulle bli när han slussades tillbaka till skolan. Att skolan efter alla dessa möten faktiskt mötte upp rätt. Att han blev lyssnad på till slut.

Men han är fortfarande skör. Tappar vi honom nu igen så vet jag inte hur mycket han går sönder igen. Resursen är satt på honom på heltid ett tag till just därför. Jag är ödmjuk för den förvandling som nu skett. Men förbannar ett system som inte tillgodoser ALLA elever som behöver den hjälp som sonen nu får. Det finns flera trasiga barn därute.Ett helt hav av krossat porslin.

Sam är det stiltje kring just nu. Han vill men förmår inte gå till skolan av olika skäl. Min andra fina son som också gick sönder. Som blev mer komplicerad att limma ihop. Bitarna passar inte riktigt. Och vi provar olika konstillationer. Lägger ut bitarna och försöker på nytt. På ett annat sätt. Har vi fel lim?

Jag börjar darra av förväntan för vad Kung Över Livet börjar ta vägen nu. Börjar inse vad det är vi håller på att genomföra. Vad vi inom kort kan visa upp i offentlighetens ljus. Arbetshelgen närmar sig till helgen. Och bollat idéer med de som skall hjälpa oss. Kreativa sådana.
Och härom natten kunde jag inte sova för jag var tvungen att förlösa en ide som bara kom till mig. Som jag var tvungen att skrivas ner på papper mitt i natten.
Hoppas tjejerna i styrelsen blir lika ivriga som mig på att förverkliga den. För jag gör inget på eget bevåg. Ingen toppstyrning här inte. Vi är fem i styrelsen och allas röst skall få höras och majoriteten bestämma.
Illvilliga rykten går tydligen om mig på nätet och mitt sätt att ha hanterat Kung Över Livet. Undrar vilka krakar det är som måste sprida falska rykten om mig? Snacka skit. Och varför? Vad har man att vinna på det?

Är så ödmjuk inför de personer som visat sig vilja hjälpa oss. Ödmjuk inför vilken reaktion som Kung Över Livet börjar få där ute. Ödmjuk inför My Love som får ta lite mer att göra här hemma när jag blir sittandes vid datorn och faktiskt arbetar med detta. Det är så mycket arbete bakom som inte syns. Så många timmar varje vecka så att det nästan uppgår till en hel arbetsdag.

Margon Wahlsröm var hos Skavlan. Där säger hon något i stil med Om bara jobbet är en passion, man ser att man kan göra skillnad, då tröttnar jag aldrig på att jobba.
Jag är dessutom oavlönad och vet inte hur mycket timmar jag lagt ner på detta. Frivilligt. För ingen tvingar mig.
Drivet är att förhindra att andra barn skall gå i kras. I tusen skärvor.

Att vi skall kunna förhindra att de krackelerar sönder. Tillsammans.

Invid min arbetsplats.
Tusen kramar till er som tror så på mig.

MAMMA Z

Read Full Post »

Att vara stark är att gråta har jag läst någonstans. Men jag får gråta när barnen inte ser. Inför dem måste jag vara stark. I alla fall i detta avseende. Deras skolgång. Skulle jag brista nu skulle jag skuld belägga dem. Och det är inte deras fel att det blivit så här. Det är vi. Vi vuxna. När vi inte gjorde rätt ifrån början..

Jag skjutsar Sam till fina vännen. De gör sällskap därifrån till fots till skolan. Sam är supertrygg med honom. Kompisen har lovat ta hand om Sam.
Han blir kvar första lektionen. Sedan går han hem. Han fixade inte klasskamraterna. Det sket sig på det. Inte skolan i sig. Inte lärarna. Inte på ämnet de höll på med. Genomgång av klasslistan med allt praktiskt. Han hakade upp sig på de som skall vara med han lektion efter lektion. De andra eleverna.De som har hunnit bli tonåringar på den tid han varit hemma. 1½ år. Många var nya ansikten. Andra bekanta men ändå inte. Som har ett sätt som inte går ihop sig med honom. Som han inte kan ha överseende med.

Att gå i en liten grupp är inget för honom. Han ville gå tillbaka till klassen.
Det känns just nu som om man är strandsatt på en Robinsson Ö. Just nu vet jag varken ut eller in. Hur reagerar Sam på detta? När han ville gå men känner att han inte fixar det? Hur ser hans tilltro till framtiden ut då? Han vägrar prata känslor med mig men de små fragment som kommit tidigare talar sitt tydliga språk. Klart som sjutton att han funderar över livet. Hur det blir då han inte går i skolan.
Skall jag få ett till barn som är deprimerad?

Jag sörjer idag. My Love likaså. Att det sket sig på något som vi inte kan styra över. Tänk om det strandat sig på lektionstimmarna, om de var för långa, om dagarna var för långa för sådant hade man kunnat justera. Innehållet på lektionerna likaså. Fel lärare.
Men på 40 minuter hade Sam en solklar bild över läget. Han vägrar delta i det något mera. Svart eller vit i sitt tänkande. Han vill inte beblanda sig med de andra klasskamraterna något mer. Thats it.

Tårar som rinner. Helvete helvete. Vi visste att det skulle kunna bli bakslag. Men inte över detta. Ingen hade sagt något åt dumt åt honom. De hade bara funnits i hans närhet och varit. Det räckte.

 

 

Junior har något bättre förutsättningar i nuläget, även fast starten blev supertuff för honom. Det sista jag hörde ifrån sängen innan han somnade var ”skoljävel”. Halv tolv somnade han. Utmattad av sin egen oro.

Väl vid skolgården går han inte in. Vi sitter i bilen. Det är som att backa bandet 2 år när Sam satt så där i bilen. När ångesten snudd på gjorde hela bilen immig på insidan. Våndan av att gå in i skolbyggnaden. Jag får tag i den pedagog som skall vara med Junior hela första månaden. Hon kommer ut. Pratar och förhandlar. Bara att han blir med in. Får träffa sin gamla klass. Se hur det ser ut kring honom. Hur nya fröken är. Det får räcka som mål.
Precis som Sam gått de där tunga stegen på vägen intill skolgården går även han nu. Dejá vu. Det spelas upp som i en dålig film man inte vill se i repris. Han stannar en lektionstimme. Jag hämtar honom på utlovad tid. Strax innan tio rasten. Bup är kontaktad och jag har en känsla av att killen behöver gå halvdagar fram till lunch i 2 veckor till en början. Att målet i sig inte kan vara att pressa han gå fulla dagar. Utan att ge han självförtroende att han faktiskt fungerar i den nya skolmiljön. Sen kanske man kan arbeta mot att han skall gå hela dagar. Men inte i nuläget.

När allt är skört som fint porslin.

KRAMEN DEN STORA
till alla er som finns därute och bryr sig
Ni betyder massor ♥

mamma Z

Read Full Post »