Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skollag’

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Detta är alldeles sant. Hände för 4 år sedan. Var det här början till allt? Till där vi står nu och darrar av skräck ?

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet ihopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

Citat ifrån min kommande bok.
(Den jag började skriva på för tre år sedan. Som blev liggandes då min lilla skirv laptop gick sönder. Den jag vet att jag måste skriva färdig. Jag är skyldig mina barn det. Faktiskt. Berätta för att kunna förändra. Förhindra att dyligt sker igen som nu skedde )

 

Jag fick ett sådant fint mail av en annan mamma. Som inte lever det liv vi gör. Det är ljusår emellan. Hon vill så gärna förstå. Men hur skall jag förmå att göra det?  ( Mer än att skriva klart min bok då. Ge dessa barn, dessa trasiga familjer upprättelse såsom Gardell gjorde nu med sin ” Torka inga tårar utan handskar”. )

Det finns tusen tankar kring Sams havererade skolgång. Till varför vi står där vi står idag. För allt skedde inte över en natt. Det skedde långsamt under tre år tid. Och vi har hela tiden gjort det vi kan efter vår förmåga. Tagit tillvara på den feedback vi fått ifrån både bup och hab.

Jag återkommer imorgon med tankar och reflektioner. Inte alla tusen jag har. Men kanske de viktigaste. Mest intressanta.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »