Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘soc’

20131021-162932.jpg

Nattpass. Sova när andra är vakna.
Strax efter lunch kommer Sam in med MAX i vårt sovrum. Tam som han har blivit så hoppar han upp på min axel och kör igång värsta konserten. Han kvittrar så fint så ni anar inte.
Tja. Är det inte katter som väcker mig i sängen så är det fåglar!
Känner ”Just nu är en lycklig stund” innan man konfronteras med livets jobbigheter. För de finns där intill. Helt nära hela tiden.

Livet är satt så mycket på paus. Vi har stannat av helt i alla riktningar.  Så många frågor som hänger i luften. Som jag vill ha svar på. Som jag skulle vilja ha uppspaltat. Uppradat och bara beta av vartefter. Främst gäller det två barn och hur de mår nu.Hur det blir med allt.
Skola. Vänner.Framtid. Flytta hemifrån.

Blir jag någonsin fri kampen för ett likvärdigt liv alla andra till mina barn?

20131021-164335.jpg

Jag har jobbat i två veckor nu. Vet inte om det är bra eller inte. Faktiskt. Har stressymptom än som påtalar att jag inte är läkt ännu. Bara en bit på vägen bättre.
Tur jag har Kungen mitt i allt som ger energi. För det gör den även fast den kräver en hel del omsorg av mig med. Och satan så skoj det är att läsa mailen. Fick ett nytt sådant idag!
Hoppas så att MÅNGA av mina läsare stödjer oss och köper en Kungapin HÄR. Vi hade en egen företagare som betalade 1000 kr för en pin som annars kostar 30 kr 🙂
Alla bäckar små behövs så att vi får till den här galan. Får visa upp våra fina ungar för omvärlden och inbringa pengarna som forskningen idag saknar.

Hade igår påhälsning av en helt ödmjuk kille med hans fina familj. Han har själv hört talas om min Ohana och hur killarna mår. Han ville göra det som en medmänniska kan för någon annan. Så via samtal och bollande med soc och bup skall vi låta försöka om denna kille kan vara ett led i att förmå Junior att må bättre.
Men vi räknar med en lång inskolningstid till att få det fungerande. Om det nu går,men vi måste göra det vi kan nu.

Det är ett litet liv att rädda och få upp på banan igen.

Själv blir jag så ödmjuk att det finns människor som de. Som frivilligt erbjuder sitt engagemang och tid för barn som mina.

Tacksam i massor!l
Vi är inte bortskämde med det liksom.

20131021-162948.jpg

Idag är det Mormor Z :s dag.
Hon fyller 65 år och vi var över en sväng på enkel fika när omständigheter gör att vi inte kan göra allt för stora utsvävningar.
Hipp hurra för vårälskade mormor.Min älskade mamma som alltjämt funnits därför mig och min Ohana.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Tänk er ett viktigt mål som skall avgöras i domstol. Man kan inte fälla den åtalade utan bevis, men så hittar man det avgörande. Det klockrena. Ett DNA. Saken är solklar. Sanningen segrar utan minsta tvivel. Man har bevis. Svart på vitt vad som är sant eller inte.

Nu har det kommit till min vetskap IGEN där soc lyfter barn som mina ut ur hemmet, familjehemsplaceras fast bup med sin gedigna kunskap skriker neeeeeeeej.
Men soc vill inte lyssna. Bjuder inte ens in expertisen för samtal. De kör sitt egna race. De har sin bestämda uppfattning. Så här är det. Punkt.
En mamma berättade för mig vad soc sagt till henne innan man tog hennes son ifrån den plats som var den bästa av världar för honom.

” Det är inte min sak att veta något om autism

Låt det sjunka in.
En personal på en sådan post, med den befattningen, som skall ödelägga en hel familj därför att kunskapen inte finns, säger så här.
Det gick flera veckor innan pojken fick komma hem till sin mamma igen. Söndertrasad och mist tron på allt vad vuxna heter. Men det mest skrämmande är att oavsett vad bup säger så blir de inte lyssnade på.

Inte ett mening. Inte ett ord. Inte en stavelse.



IMG_7763[1]


Okej. Så det är fritt fram för mig att börja operera nu då? Som undersköterska visserligen men jag har väl lagom koll på läget ändå?
Det är okej för domare att döma livstid utan bindande bevis?
För varför skall man ha ett gediget underlag och kunskap om det man gör?

Detta är vansinne landet Sverige! Detta är övergrepp på våra barn och vart är alla svarta rubriker?

Jag känner till ett pågående fall nu ( för er som vill läsa gör det här ) där man i förvaltningsrätten säger NEJ till att höra vad bup har att säga med den gedigna kompetens de har. Man lyfter tre barn ur ett väl fungerande hem och vägrar ta in hela sanningen. Är det ett väl fungerande rättsväsen? Ett välfungerande samhälle överlag som ens ifrågasätter föräldrar utan att lyssna in bup.

Då frågar jag mig.
Vem vill låta mig operera bort ER blindtarm? Jag vet på ett ungefär vad den sitter? För det är precis samma sak. Man genomför en sak utan att se hela biten.

Förr brände vi häxor på bål för att vi inte förstod bättre. Jag vågar påstå att vi gör det än. Okunskapen flaxar kring oss likt Vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Varför tackar förvaltningsrätten NEJ till att lyssna in de som kan de här barnen bäst tex? Varför gör soc samma sak på sina håll? Vad har man att vinna på det när det är våra barn som blir förlorarna?
Fredrik Reinfeldt kan du förklara detta för mig hur detta kan tillåtas under ditt styre? Jag fattar det inte!

Vi fick höra att LVU kunde vara aktuellt för oss. För Sam. För att han inte gick till skolan.
Det var vårt fel. Vår svaga punkt. Akilleshälen.
Okej. Ponera att vi fått ett LVU som gått igenom. Att han skulle ha flyttat till en otrygg miljö som skulle ha förmått han till skola trodde man.
Där hade han gått i tusen bitar och aldrig blivit hel igen. Inte gått till skolan därför hans Asperger är som den är och gör detta ogenomförbart.

Vi förmådde alla inse sanningen. SE Sam och hans behov. Att de fick bemöta honom där han är. Skolan fick ske hemma med två så duktiga pedagoger. På den plats på jorden han är som tryggast och där han i sin takt mognar.
Nu kommer han att få ett betyg i engelska och till nästa termin kommer det nog att läggas till ytterligare två stycken. Hållå. Vår son går i skolan. I en skola som är anpassad efter honom.

En rektor har sagt till mig något som borde sitta som ett mantra i ryggmärken på alla som har med våra barn att göra
Det är inte vi som skall förändra dessa barn att passa in i vårt samhälle. Det är samhället som skall anpassa sig”
Behöver jag förtydliga mig mer?

Än en gång ber jag er läsare att länka detta viktiga inlägg. Därför att media är allt för veka att inte våga beröra detta. Belysa det.
Och det måste komma fram hur detta maktmissbruk fungerar på sina håll.
Nu hade vi tur med folk omkring oss som förstod. Som SÅG sanningen.

Men om vi inte haft det?

IMG_4281[1]
MAMMA Z
*

Read Full Post »

5 blogg

 

 

Vi kom ut i skogen idag igen. Med luftgeväret. Med lillebror! Vad härligt det var att ha med sig båda grabbarna ut och de ville det! Vi var ute nästan en timme. Så härligt att se Junior få rosiga kinder för det är inte allt för ofta som han letar sig ut och gör något.
Morfarskogen ligger en bra bit bort och det tar en 15 minuter ut med bil så det är bara jag som kan åka med då My Love inte har körkort. Blir ju lite begränsat till när jag är ledig och kan komma ifrån.

Junior gick halvdag idag. Hade gått jättebra. Frågan är vad det är som gör att han känner att han inte orkar hela dagar. Eller om allt bara hänger på motivationen och lusten.
Mamma, när Sam börjar ha hemmaskola igen. Varför kan inte jag också få det? Jag har det jobbigt jag med”
Skitsvårt att svara på. Att motivera varför han skall behöva ta de tunga stegen till skolan när Sam slipper.

 

 

IMG_5944[1]


Vi blev rekommenderade att prova något som heter familjestödjare ifrån soc. Att de kommer en morgon då Junior inte förmår sig att gå för att se om vi gör ”något fel”. Att de skall gå in och ”bryta” om jag gör något tokigt som gör att han inte går.
Jag tänker på alla de morgnar han blir kvar hemma. Då han ligger som en liten kattunge, ihoprullad under ett täcke. Med gråten i halsen. ” Jag kan inte. Det går bara inte” 
Vad skall en familjestödsperson göra då. Säga åt mig att göra ? Ignorera hans gråt? Blir störtförbannad? Hota med dataförbud en hel dag? Släpa ut han i bilen? När vi inte vet vad det är som händer i han? Vad som beror på vad?

Minns ni Dallas? Tv serien som bara pågick i all evighet. Nya intriger och konflikter hela tiden.Tycker mitt liv ter sig något liknande förutom överkonsumtionen av sprid och pengar då. Att det är som en enda lång såpa utan slut. Det blir cliffhangers hela tiden. Nya utmaningar. Prövningar. You name it. Och jag är så inihelvete trött på det mesta just nu när det gäller prövningar. Motgångar. Mina fina killar med all kamp som deras liv innebär.

Men det är bara fortsätta att gå framåt.Vad har jag för val?

 

IMG_5946[1]KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5291[1]

Äntligen kan min själ få ro efter att ha levt i ovisshet i tre månader. Ingen skall ta Sam ifrån oss. Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplysta om i November av en person med hög ställning. Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt. Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på Coop då det bara var blackout.
Tack för den karatesparken som visade sig vara helt fel. Mer fel än så kan det inte bli. Men den fick mig golvad länge. Till vilken nytta? Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad.
Att Sam skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.

Mötet med soc blev bättre än vad jag hade kunnat drömma om. De står helt på vår sida efter att ha ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan. Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld. Hur vi gjort allt och lite till för denna unge som vi älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi har inte gjort något fel alls.
Och det är hos oss han skall vara. Det fanns ingen tvekan om saken. Ingen tvivel.

,

IMG_5283[1]

Jag och killarna i Hunnebostrand, sommaren 2007. 

Jag fick läsa artikeln häromdagen till tidningen HÄLSA som jag skall medverka i. Den är superbra och jag blir bara så stolt! Så stolt över att det som jag skriver om här är värt att ordas om. Att mitt liv anses vara intressant för läsarskaran därute.
Jag fick utrymme att peta i texten. Rätta till mindre missförstånd. Riktigt härligt att medverka faktiskt. Inte i egenskap av mamma Z, men att få föra fram den tillvaro vi lever i. Levandegöra det för andra som inte har en susning. Visa en glimt av det.

Det börjar pirra rejält nu också inför nästa vecka. Då jag på tisdag skall tillsammans med vice ordförande i Kung  Över Livet  först ska träffa en mycket officiell person som lovat att hjälpa oss. En person som jag i många år sett upp till. Beundrat för det hon gör både i egna tv program, tidningar och böcker. Och nu skall jag få träffa henne. I ett privat möte 🙂 Ni kommer att få veta när alla bitar ligger på plats och jag kan prata högt om det.

På kvällen skall vi sen till slottet det kungliga. Gå på event tillsammans med professorer, nobelpristagare med focus på forskningen kring barnhjärnan. Jag har köpt mig en ny tunika från Love Forever. Tyckte jag behövde det. Lite nytt att känna sig fin i. Bekväm. Reppresentabel i. Jag är trots allt ordförande *ler*

Så idag är jag tacksam för en hel del idag.
Molnen finns kvar på andra fronter, men det får väl vara mulet ett tag till där.

Det som slår allt är är att Sam får vara där han hör hemma.
Hos Ohana.

,

IMG_5105[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_4885[1]

Nej de låter inte Junior falla fritt nu

Skolan är suverän på att backa upp Junior nu som hade sådan vånda inför skolan igår. Igen.
Tänk. En hel termin som väntar. Mastigt. Motigt. Hur skall han orka? Han ser allt det jobbiga på en och samma gång. Svår motiverad till max. Och det smärtade i mamma hjärtat att se detta.
Man peppar. Igen. För sjutusende gången.

Fina assistenten möter upp oss på skolans parkeringsplats. Pratar. Förklarar dagen. Veckan. Peppar hon med. Vi gör en deal för att få han att förmå skola över huvudtaget. Han får gå fram till lunch. Lockar fram lite motivation till att gå. Han fixar hela förmiddagen. Tänk så underbart med en förstående assistent. Jag behövde inte förklara med stora ord.

Sam ville så gärna gå tillbaka till skolan. Men han börjar först nu inse sina begränsningar. Tuff bit det med för han. Att smälta. Att ta in. När han dessutom är 14 år och har många tankar ändå kring livet. Antar jag.
Jag greppar att det är svårt det här med jämnåriga. Hur umgås man? Hur pratar man? Vad pratar man om? Vad tycker de andra om honom? Nu när han varit ifrån dem i princip två år då allt började barka åt skogen för han ( läs, blev utbränd av skolan )

IMG_4883[1]

I dag har jag varit ledig. Men förklara för mig innebörden ledig. Jag kan vara max hemifrån en timme. Sedan blir det jobbigt för Sam här hemma. Han behöver mig för alla möjliga behov.
Dessutom har jag suttit i timtal för att jaga folk inför det stora nätverksmötet kring Sam nästa vecka. Soc. Bup. Hab. Skola. Läkare. Det var fel datum utskickat så jag fick vara den som ringde runt för att kolla om alla instanser kunde det nya datumet. Hos soc blev det nej. Och jag har inte ett möte utan soc.  Nu skall alla instanser vara med och få samma information av Sams läkare som sannerligen har koll på hur vår grabb fungerar. Dessutom vill jag att de är med så att vi en gång för alla slipper dessa tyckande  om att Sam skall familjehemplaceras och jag kommer att VETA vad soc anser om det för all framtid och de har alla bitarna klara för sig nu.

Så. Fick ringa ett varv till för att avboka den nya tiden och jaga sammankallande för ett nytt datum och skall ringa samma runda igen. GAH! Jag har med varit kordinatior idag och flera timmar av min lediga tid gick till det.

 Men vad gör man inte för sina barn? Oavsett vad det kostar på??

IMG_4894[1]Nyklippt Mamma Z
Nu utan Looren lugg.

Kramen på er!

*

Read Full Post »

 

 

Hur kan jag bara säga såsom jag gör? Frustrerad till max över en massa som jag inte kan ta här. Men det gör att jag bara kläcker ur mig en sådan fulhet vid middagsbordet. Tacomys. Jo eller hur?

 

– Jag hatar att skolan snart börjar. För det kommer inte att gå. Junior surar och har det jobbigt så klart med sina demoner.
Men skit i att gå då. Skit att ge det en ärlig chans. Skit att ens gå dit så kan soc komma och hämta dig direkt eftersom vi är en urusel familj som inte lyckas förmå våra barn till skolan!

 

Herregud. Vad sade jag?
Det bara kom. Eller är det att jag fått hört om detta tugg VARJE dag på sommarlovet. Är jag som fått tagit alla pepptalk snack med honom. Jag som får ta smällarna då han mår som dåligast i själen för han kan inte visa sin pappa det. Jag som får andas fyrkanten med han så att ångesten försvinner. Trycket över bröstet som gör att det blir svårt att andas. Ångesten över livet, skolan och att misslyckas totalt.
Säkert är jag så frustrerad över den rävsax han nu sitter i. Så frustrerad över de 2 första veckorna i skolan fatt så mycket hänger på det. För skiter sig dom får inte skolan någon mer chans av honom.  Och vad händer då?

Blir det som det blivit för en annan mamma? Att soc kommer hem och hämtar barnet oavsett diagnos eller inte. Placerar det i en ny familj. En strängare. En som kan hålla regler. Som förmår barnet till skolan oavsett hur barnet mår där mellan skolans fyra väggar.

Säkert ligger min frustration där med. Stressen över att veta att samhället kan ta mitt barn ifrån mig.
Samhället som kan ge mig vite på 2000 kr i veckan om barnen inte kommer till skolan. Samhället som kan anse att jag failar i min föräldrar roll.

Undrar när samhället skall se sin roll i det hela. Att vi hamnat här. Att de till stor del är skyldig till varför mitt barn/mina barn inte fungerar i  Svensk skola. Ser till vår föräldrar roll och stöttar oss i den istället för motarbetar oss med det mesta som rör våra barn.

Livets berg och dalbana. Gratis åk varje dag!

 

Kramen mamma Z

Read Full Post »