Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vill inte leva’

 

ÅRSKRÖNIKA DEL 1 av 5

.
IMG_4727[1]

Sakta sakta kom livet tilbaka för den lilla killen. Med små små mått mätt.  Ibland med så små att man fick lov att använda ett skjutmått. Men det jobbiga  stagnerade. Frös. Stiltje på det hav som stormat så. Det blev inte värre. Ändå nådde vi gränser som är långt utöver vad en liten människa måste utstå.
Det hade varit som att förhindra förlisningen av Titanic. Ett mastodont jobb.

Tänk. Att skolan insåg vad som höll på att hända. Lät han gå på resursgruppen den underbara.
Han fick tillslut medicin mot den nattliga ångesten. Vilken lättnad för honom att slippa paniken över att ständigt bli kvävd och ett hjärta som värker satan.

Undertiden pågick srtiden om att försvara varför Sam vägrade sätta sin fot i skolan igen och göra det som svensk lag tvingar ner i halsen på honom. Kunskap han inte vill ha.

Jag trodde inte på en skola för alla. Inte då och inte nu. Inte såsom den var och är utformad idag.
Det fanns/finns ingen plats för barn som mitt. Som Sam. Lagen säger att det är allmän skolplikt.
Minns ni sagan om Askungen? Då styvsystrarna skulle prova glasskon men den inte passade dem hur de än försökte.. Så kändes det med Sam. Man skulle tvinga i han i en mall som inte passade han alls. Man skulle forma honom till något han inte var eller förmådde.
De ville väl. Jag vet. Men det måste ha funnits alternativ. Ett fungerbart. I tidigare skede. Och även i det som blev. Som erbjöd honom ett bra liv ändå.

IMG_4726[1]

Ja livet tedde sig som en trist LP skiva med ständiga hack. Som bara repeterat ett enda spår, som har hakat, hakat, hakat upp sig..
Det blev allt jobbigare för junior. Skolan kändes som ett jätteberg att bestiga. Sam slapp ju skolan nästintill helt. Varför måste han dit?
” Mamma, varför blir du så arg på mig när jag inte vill gå? Så här elak och dum var du aldrig mot Sam förut när han inte ville gå. Varför är världen så elak mot just mig?”

Jag skötte mina sjuka patienter. Log fast hjärtat grät. Lyssnade på deras klagan över sina sjuka kroppar. Tröstade dem, fast jag kände att det var jag själv som var i störst behov av det. Gick som i dvala i sjukhuskorridoren. Gjorde mina uppgifter men var ändå inte närvarande.
Hur skulle man förhålla sig till det? Att ens barn gett upp? Hur länge skulle man stå pall inför det faktumet? Att det liv man gav inte själv vill ha det..
Jag bad en kollega muntra upp mig. Sade inte vad det var för då skulle jag inte kunna sluta gråta.
Han fick mig åtminstone att le.

IMG_4725[1]

Jag hörde Kelly Clarksons låt  ”What doesn’t kill you makes you stronger” Skitsnack att det skulle vara på det viset. Tårarna brände av det en natt blottat för mig i mörkaste Januari. Ja, den natten gav mig inte mycket sömn. Tankarna for på det jag fått bevittnat. På det jag fick höra ifrån mitt älskade lilla hjärta. Önskan om den eviga vilan. Nu.

Min kärlkramp blev på ett jävla humör. Konstigt? Inte alls. Vilken mamma skulle inte hamna på bristningsgränsen över att ha ett barn som gett upp nästan allt. Över att ha ytterligare ett barn, som visserligen mådde bra, men som vägrade att anpassa sig till det samhälle som rådde. .

What doesn’t kill you makes a fighter
Footsteps even lighter..

Eftersom junior gick på en resursgrupp som bara var på prov fram till sommarlovet fanns inga klara direktiv av vad som skulle hända sedan. Han ville inte till en ny klass. Han vägrade gå tillbaka till sin gamla. Det var ju där som allt förstördes. Allt raserades. Han sade att han hatade den. Och när en tanke etsat sig fast så satt den där för tid och evighet. Han var och är så lik Sam på den punkten.

Hjärtat värkte på Junior. Ångesten tog stryptag om honom, men han kämpade tappert på. Min hjälte. Som stundtals höll på att drunkna. Som på någotsätt började öppna upp inför livet. Som vågade tänka på framtiden. Vad han skulle vilja jobba med. Som i nästa andetag ångrade alltihopa och kännde att loppet var kört ändå.
Trycket över bröstet kom närsom, mest på kvällen då vi skulle sova för honom. Det tog timtal för han att somna. Klockan hann ofta bli över tolvslaget innan jag hörde hur lugn andningen intill mig blev. Äntligen. Denna nattliga ro.

Jag befann mig i livets väntrum stundom. Allt var tryckt på paus. Vi stog still för tillfället. Väntade på nästa drag. Höll tummarna hårt så att de vitnade.

IMG_4724[1]

”Skriver du något om mej mamma på din blogg?”
Pojken med guldlockarna lågihop kurad emot mig vid sovdags. Tätt. Nära. En ny jobbig ångest attack var över. För vilken det var i ordningen visste jag inte. 50. 100. 300 ?

Som han kämpade på med livet. Hade ont i hjärtat. Riktigt jävla ont. Det som skulle göra ont hos en elva åring borde vara blåmärkerna efter vurpan i pulkabacken. Inte i själen.

Jodå jag skriver om dig men inte jämt” svarade jag. ” Jag skriver om dig så att andra kan läsa hur ett barn kan må av allt i ett liv där ett syskon eller någon annan i familjen har diagnos. Hur det kan gå i skolan då man inte får rätt hjälp eller stöd eller framför allt förståelse. Jag skriver så att andra kan förstå dig och Sam. Så att de kan ta lärdom av det. Jag vet att jag har lärarstundenter som läser. Folk som jobbar som lärare. Som vill veta mer om det här. Som vill vara med att förändra att det inte för all framtid ser ut som det gör för dig eller din bror. Många av våra vänner och släktingar läser också”

Han gjorde en suck i mörkret. Reflekterade.

Lyllos de barn som har en lärare som läser din blogg. Fatta vilken fröken de har som lär sig allt det du berättar. Skönt för dom”.

 ‘

IMG_4723[1]

Ja vilken rivstart vi fick på 2012
Återkommer givetvis för er som vill läsa min årskrönika först efter nyår igen

KRAMEN MAMMA Z

.

Read Full Post »