Tunga moln blåste över oss, slog undan fötterna på oss helt. All den kamp vi fört har varit förgäves och det är ruta ett igen. Jag kan inte få in i mitt medvetande hur detta kan vara tillåtet anno 2010, att barn släpps vind för våg och att Sam åter kommer att må så dåligt som han gjorde under februari. Hela jag skakade av ilska, frustration och mamma hjärtat grät då jag vet vad han går förlorad om nu.. Åh denna EVIGA kamp MOT samhället som ska stå på MIN SIDA!!
Den 10 juni fick vi veta att Sam var beviljad den resurs vi stridit så länge för att han skulle ha. Intyg från habiliteringen av både psykolog och skolpedagog talade sitt tydliga språk varför, likaså den engagerade frökens påtryckningar om hur Sams skolsits UTAN en resurs ser ut… Tacksamheten var stor och vi andades ut..trodde vi ja..
Klassen fick en tillfällig resurs halva vårterminen. Vareftersom klassen kom på fötter så hjälpte hon Sam mer och mer. Hon började focusera sig på Sams behov och hemma märkte vi radikal förändring då han blev så mycket mer nöjdare kille och mera motiverad till skolarbetet. Vi fick höra saker som skedde i skolans värld som vi bara ett halvår tidigare trott varit omöjliga mål att nå för honom och som han själv inte trott sig ha förmågan att göra. Vad vi förstod på de samtal och åtskilliga mail vi hade med skolan så visste vi att med denna resurs i klassen så fungerade Sam som allra bäst och mådde som allra bäst. Det fanns någon invid hans sida hela tiden som hann avläsa han i tid och själv hade tiden för honom att hjälpa han igenom de svårigheter som ideligen uppstod. Han har en motor som är svårstartad och som lätt tappar focus när han väl kommit igång. Fröken skulle omöjligt kunna släppa resten av klassen för att ge Sam den tid han behöver för att fungera som i dagsläget
Februari 2010 får Sam en långvarig depretion med självmordstankar som var så mycket skolrellaterad. När han inte förmådde klara av skolan så fanns heller inget hopp om någon framtid..
Utan en vuxen person vid sin sida är han förlorad i ”skolan som är till för alla” och ”alla barn skall uppnå målen” Vi har varit där med honom och jag vägrar att han tillåts hamna där igen, aldrig mer vill jag se hur dåligt ett barn mår i själen för att det ständigt misslyckas och får nästan INGENTING gjort i skolan. LSS lagen säger klart och tydligt att skolan skall stödja upp barn med hans funktionshinder..
Idag får jag veta av en personal på skolan att resuren han blivit lovad att ha HELA årskurs sex är bortprioriterad till ett annat barn i en annan klass och att Sam skall stå på egna ben..Han kommer INTE att klara målen nu, kommer åter att rymma hem då motivationen för att stanna i skolan har försvunnit och ”allt bara suger” som han själv säger.. Självförtroendet kommer att nå botten igen då han inte på egen hand kan fixa skolan. Det självförtroendet som blommade upp under våren var helt otroligt att se varför blev den bara så kortvarig?
Jag jobbar nu som undersköterska på lasarett. När en läkare ger mig en ordination om hur jag skall sköta en patient för bättre hälsa så gör jag som hans kunande och erfarenhet säger, självklart. Men när mitt barn, med sitt dolda handikapp, får en ”ordination” i från proffsen på HAB gällande hans adhd och Asberger så nekas de åtgärder som krävs för att han inte skall duka under, dessutom som är lagstadgade!! Jag måste strida och kriga för något som är så självklart! Tänk om mina patienter var tvugna att göra det? Strida för en hjälp som är självklar!!
Den 10 juli fanns ett beslut på att Sam skulle stöttas upp med hjälp av en resurs, beslutet baserades på att man insåg att detta var nödvändigt. Idag, den 17 augusti är den tanken borta.. Vår son förändras inte över ett sommarlov! Alla hans svårigheter finns kvar!!
-Mamma, vet du idag var det roligt i skolan. Jag klarade av att räkna tre sidor i matteboken och jag kände bara det att jag är fan inte dum i huvudet, jag kan lika mycket som alla andra.
Detta sade Sam till mig under våren och det hade vi inte fått höra på år och dagar. Någon fanns invid han hela tiden och hjälpte han igång så fort han tappade tråden, förklarade och förenklade, gav han den välbehövliga time out som behövdes för att ladda om batterierna, som hade tiden att gå ifrån med honom.
Genom att Sam hade svårt tidigare med att gå till skolan,det blev allt för många skoldagar som gick till spillo då han blev hemma. Det fanns de dagar då han kom dit och sedan gick vägen hem igen efter att ha gett upp. Nu hade den sitsen blivit annlunda, jag skall ge er exempel på hur det kunde se ut en morgon.
– Jag tänker inte gå till den där cp störda skolan idag, jag vet inte alls vad vi skall göra
– Du kan inte vara hemma idag, vi vill verkligen att du går dit och försöker och ger det en chans
– Som om jag bryr mig då, det är bara slöseri med tid att vara där idag det känner jag på mig
Jag skjutsade Sam till skolan, han smällde igen bildörren och var på ett jäkla humör, axlarna långt uppdragna och med samanbiten min. Han satt sig under ett av träden vid parkeringen och gjorde ingen ansatts alls till att gå till skolan. Jag ringde då fröken som genast hajar läget då det är långt ifrån första gången en morgon ser ut som denna. Hon skickade ut resursen och jag åkte hem. Efteråt får jag veta att hon satt minst en halvtimme med honom under trädet innan hon fick med honom på tåget och tillslut genomförde han skoldagen trots allt.
Inför skolavslutningen var jag hemma för vård av sjukt barn. Sam hade så ont i själen och totalt förkrossad över sin sits i livet. Tänk er den tanken, jag var hemma för att han var själsligt sjuk, apatisk.. En fruktansvärd upplevelse i egenskap av mamma, så jävla maktlös…. Han visste att resursen skulle sluta och vad det skulle innebära för honom..
– Nu kommer skolan att suga igen mamma, vad har jag där att göra sen då när ingen hjälper mig..det kommer att bli precis som förr..jag kommer att ligga på bänken i korridoren och inte fått ett piss gjort..Jävla liv, jag vill inte leva om det skall vara så här..
Jag förstår han fullt ut..
K R A M I S M A M M A Z O F F E
Read Full Post »
Meus Ohana 