Tacksam mitt i allt det turbelenta

 

‘

Jag muntrar upp mig själv. Gör i ordning köket i temat blått.Trivsamt. För min egen skull främst.

Junior gick till skolan idag. Hela dagen. Skolan möter upp rätt när han väl är på plats. Assistenten är suverän. Men att gå idag är hundra gånger lättare än i början av veckan. Dessutom var det sovmorgon med 40 minuter om det också spelade in. Imorgon är det fredag och veckans bästa dag som han älskar så. Håller tummarna så att knogarna vitnar.

På morgonen blev jag uppringd av en journalist som kommer att skriva om Meus Ohana och säkerligen någon rad om vår Kung också. Artikeln går ut på vad denna blogg faktiskt betytt för den mentala hälsan hos mig och hur själen skulle må om jag inte haft den. Ju mer vi pratade desto mer tacksam kände jag över att den finns. För att ni gör detsamma, finns därute och gjort så genom tid.
Blev iallafall jätteglad över att bli tillfrågad att vara med i tidningen HÄLSA. Att de sett min blogg och gillade upplägget på den. Budskapet varför jag skriver.
Tacksam ännu en gång mitt i allt det turbelenta.

På min lediga dag tog jag tag i allt som fallerat under ett par dagar. Jag hade motivationen igen. Genomförde kungajobb som behövde betas av. Och det jag gör just nu är så himmelens roligt! Berättar för er sen då allt är klart till 100%

 

Vad gör DU för att må bättre när det är bra tungt i livet?
Berätta gärna i en kommentar. Kom i håg att jag uppskattar SÅ MYCKET när ni skriver!

‘

MAMMA Z
♥
Vill bara vara genuint lycklig för en stund

Read Full Post »

Tills mina ögon blöder

Illa. Värre. Värst. Fördjävligt. Vad kommer efter det?

Då det blir så outhärdligt att själen krackelerar. Gör ont. Man gråter tills luften tar slut. Det gör så ont i en att man kryper ihop i fosterställning.
Idag grät jag tills ögonen blödde. Åtminstone bildligt. Telefonsamtalet som knockade mig, golvade mig. Stampade på mig. ” Kom inte här och tro att du skall få ett liv på rosor. Inte en chans”

Så som jag såg junior må i morse finns inte på kartan att ett barn på 12 år skall må i själen. Att få bevittna det är som piskrapp och det gör satan ont i mig. Vad skall det då inte göra i honom? Skolan agerar sunt och kallar både oss och bup till möte om 1½ vecka.

En gammal vän till mig kommer förbi på fika. Tulpanerna jag fick blir som balsam för det om gör ont i kväll. ” Jag tänker på dig”
Jag behöver hennes omtanke. Alla andras med. Som helar mig så gott det går att jag orkar det här racet.
Jag vet inte hur jag mått i allt om det inte varit för min Kung Över Livet som håller mig uppe. Som finns till delvis därför att barn inte skall må som mina gör. Och all omtanke som finns därute ifrån er som läser här. Ni fattar inte vad ert stöd gör med mig.

Så tacksam!

‘

 

‘

Jag får min officiella inbjudan till Eventet med Hjärnfonden i Stockholm på Kungliga Myntkabinettet. Mitt i all skit som händer idag. Och det gör mig satan så stolt. Att jag får vara där och representera så många av er. Bland Nobelpristagare och Professorer. Jag. Undersköterskan som bara gått 3 årigt gymnasium. Fatta va?
Dessutom har jag idag en konversation med en mycket offentlig person som jag skall träffa i Stockholm samma dag och vi skall diskutera ett projekt ihop till förmån för Kung Över Livet. Är som om det är menat. Ying och Yang. Att gudarna ser till att ge mig lite glädje mitt i allt.

Sekreteraren på Bup ringer mig tidigare på dagen. Berättar att Sams läkare inte kan vara med på det gigantiska möte som måste till för att det skall göras RÄTT nu kring honom nästa vecka. Jag sätter inte min fot på ett möte utan honom så nu måste allt skjutas upp ännu en gång.
Jag pallar inte mera känner jag. Inga fler motgångar nu snälla. Jag blir golvad totalt och har inte en käft att prata med. Jag har massor som bara behöver ut. Behöver bli lyssnad på och förstådd. Omkramad. Få känna sig liten och trygg i någons famn.

Jag ringer mamma. Gråter som ett barn. Och hon säger allt det där jag behöver få höra.

‘

MAMMA Z

*

Read Full Post »

Ge mig mitt liv tillbaka

Lilla hjärtat. Vad händer oss?

‘

Han faller igen. Det går undan nu. Och vi vet vad vi har att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

Han mäktar inte med att vara heldagar i skolan. Mäktar inte med att gå dit överlag. Fast han får super uppbackning. Det hjälps inte. Känns som om han kastat in handduken  redan. Säger Game Over. Thats it.

När han satt i bilen idag med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam för 2 år sedan exakt. Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egna begravning många gånger för så tunga var och är stegen.

Idag skulle han bara gå till tio rasten. Annars hade jag fått hem han igen. Hade det inte varit slöjd hade han kanske stannat kvar. Han vill inte ha slöjd. Sy en efterbliven tygpåse när det finns att köpa plastpåsar på coop för 2 kr styck. Han vill sy en dräkt istället, men det lär han väl inte få säger han med en stor suck.

Jag handlar en supersnabbis det vi behöver för dagen. Står med tårarna brinnandes där i kön. Tänker
” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv. Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan”

,

 

,

Allt det jag fått offrat. Hälsan. Äktenskapet. Vännerna ( fast vilka var de som gick när jag behövde de som mest kan jag också undra ) Orken.
Allt det jag blivit utsatt för. Ifrågasättandet främst. De som dömer mig utan att veta ett skit. Sätter en stämpel i pannan på mig.
VÄRDELÖS.

Jag har inga tårar kvar. Inte idag. Bara känslan av att jag inte vill något mera. Pallar inte efter allt. Jag skiter i allt. Jag orkar inte. Vill inte. Jag vet bara vad som krävs av mig. Vet att det fortfarande finns kritiska ögon på mig. Som säger ”Se, hon HAR verkligen misslyckats med båda sina barn” 
Jag har två barn med olika funktionsnedsättningar som finns men inte syns. Hur  är sånt mätbart? Hur förmår man ett trångsynt samhälle att se det och inte skuld belägga varken mig eller mina barn?

Förmå att hjälpa dem och inte stjälpa dem ?

 

Jag älskar verkligen mina killar. Mer än livet självt. Såklart att jag finns här och stöttar dem. Hjälper dem. Såklart att jag accepterar de för dem de är. Med eller utan diagnoser.
Det är själva situationen jag befinner mig i som gör mig less på allt. Kampen. Att jag hela tiden måste försvara både mig och dem. Förklara. Övertala. Det är den biten jag vill ha tillbaka. Livet då inte allt detta behövdes.

Mina killar är perfekta som de är. Det är allt det andra omkring som gör detta liv så jobbigt just nu.

 

‘

Det har redan skitit sig med det

Mamma Z

*

Read Full Post »

Vem ser ett barn med ambitioner ?

 

‘

Denna bild lade jag ut på Kung Över Livets gillasida igår tillsammans med texten nedan. Den kom som en spark i magen på många tror jag. Ruskade om folk som inte har en aning om vad dessa diagnoser gör med våra barn när vi inte möter upp rätt. Stöttar och förstår.

Det som glädjer mig är att denna nu sprids på nätet, snart delad 700 gånger. Man kan ju tänka sig hur många som då har sett den.
Ringarna på vattnet. Tacksam. Förlåt om jag ältar denna Kung här inne, men den är så stor del av mitt liv nu. Betyder så mycket.

En mamma skrev till oss
” Tack för att ni finns, ni styrker mig i min mammaroll likt dunderhonung. ♥ ”

Sådant värmer som sjutton. Sedan finns de de som inte väljer att säga något alls bland de jag känner vilket gör mig konfunderad. Vad i allt detta är fel att jag gör? Sticker ut? ”Målar” ut mina barn och påvisar dem som offer? Framhäver mig själv som någon okrönt gudinna för det jag dragit igång? Eller? Vad tycker ni?

Näväl. Här kommer texten ifrån facebook.

”Hur mäter man psykisk ohälsa hos våra barn? När själen gör så ont att de tror att den skall gå mitt itu? När inga piller i världen kan hjälpa mot den smärtan. All världens plåster. All kärlek från en förtvivlad förälder som kramar dem hårt. Säger att vi älskar dem så mycket som vi bara kan. Bortom stjärnorna och längre bort än så.

Åtta åringen som gråter sig till sömns därför att hela livet känns som en öken och har gjort så länge. Elvaåringen som tror att skolan är körd därför att skolan inte mött upp rätt. Barnet som inte mäktar med att se framåt.

De här barnen finns, men ingen har tagit reda på hur många de är mig veterligen.

Vi måste börja när de är små redan. När de fortfarande har innehar självkänslan. Tron på framtiden. När de fortfarande är Kungar Över Livet och vet att allt är möjligt att genomföra. 
Vi måste stötta upp dem hela vägen. Det är så lätt för självkänslan att försvinna annars. Och när de tappar den tappar de många gånger orken till så mycket mer.

Vad är priset vi är beredd att betala för att får må varenda unge med NPF att må bra? Barnen med adhd. Asperger. Dyslexi. Autism. Add med flera.
Förmå dem att förbli de Kungar de föddes till att vara?

Det borde vara så enkelt.

Hjälp oss sprida kunskap och förståelse kring dessa barn och ungdomar. Din insats kan vara avgörande!

Länka oss gärna så att vi blir fler och fler. Inte för vår skull.
Men för våra älskade barns.”

‘
Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

Is i magen

Ohana för tio år sedan. Då hade vi ingen aning om vad som väntade oss alla.

‘

Under hela min lediga dag i Onsdags fick jag inte mycket gjort. Jag var som lamslagen av det som hände. Det som jag varit med om förr och vet vad det kostat på för oss. Främst för Junior. När själen gör så ont att man finner livet meningslöst.
Vi gick till bup dagen efter. De tyckte jag gjorde rätt som slutade med Ritalinet utifall det var det som utlöst dippen som blev så katastrofal. Nu när han blir utan den så får vi se om det vänder eller om detta elände kvarstår.

Fina fröknarna i skolan tror jag grepar detta. Hur det är med honom och hur de skall hjälpa på bästa sätt. Peppar. Uppmuntrar. Främst Juniors assistent. Han är ledsen redan nu att hon inte blir  kvar med han i sjuan. Vi har ingen aning om vilken uppbackning som väntar då och säkert grämer det honom en hel del mitt i all denna soppa.

‘

Pojken med guldlockarna innan glimten i blicken falnade

‘

Torsdagen blev en halvdag i skolan. Men han gick. Var nöjd med det. Fredagen gick ännu bättre då han gick hela dagen till två. Rapporterna ifrån skolan är att det varit en nöjd kille som gjort bra ifrån sig. Så tacksam över det team som är nära honom i skolan. Så nu är det väl bara att se tiden an. Ha is i magen ännu en gång vart livet tar oss.

Men jag hatar ovissheten då den nästan tar kål på mig när det gäller båda mina barn. Hur det blir. Vem som tar vilket beslut. Är orolig än för vad man säger om oss. Om vår roll som föräldrar när det gäller Sam. Kan inte komma ifrån det. Hotet om att ta honom ifrån oss och sätta han i en annan familj sitter som en tatuering i själen på mig. Förjävligt att man skall känna så i en redan utsatt sits.

Via facebook har jag fått kontakt med en mamma 8 mil härifrån i likartad sits som jag skall åka över och prata med över en fika. De är lika synad i sömmarna som vi är och kommer att bli. Deras barn har också liknande diagnos som Sam och därför han inte går till skola. Hon är heller ingen dålig mamma. Bara vistas i en omgivning som inte begriper bättre.

Till mina barn ♥

‘

Idag är första gången på tio veckor som jag och My Love är lediga en hel helg ihop. Lör-Sön. Livet för oss har sett ut så länge. Tråkigt som sjutton, men vad skall vi göra? En vuxen måste alltid vara hemma med killarna. Och jobbar man 2 helger av 5 så blir det så här.
Denna helg skulle vi åkt till min fina kusin med familj i Stockholm men fick ställa in den med tanke på junior. Att vi behöver landa i allt. Att jag och My Love har krisat ett tag igen och behöver tiden för varandra.

Tack alla fina för era kommentarer på förra inlägget. På er som hör av sig på annat vis. Betyder massor.

Ännu en gång ♥

‘

KRAMEN mamma Z
♥

‘

Read Full Post »

På botten igen av allt

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

Det finaste vi har

‘

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

‘

‘

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

‘

‘

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

‘

Mamma Z

♥

,

Read Full Post »

Småbarns stadiet forever

 

‘

”Jamen visst är det skönt när barnen blir större och man slipper passa på samma vis. Man får tillbaka sin frihet”

Jo eller hur. Jag vet inte vad de pratar om.
Vi lever kvar i det pass av ett barn som småbarns stadiet innebär. Fast de är så pass stora. 14 och 12 år. Men det har sina orsaker och jag klandrar inte killarna. Det är diagnoserna.

Jag kan lämna hemmet för en timme dagtid då Junior är i skolan och Sam själv. Sen blir han orolig här hemma. Tycker det blir jobbigt. Helst vill han att man är runt knuten hela tiden. Hur han tänker och känner vet vi inte. Bara att han vill ha det så.
Om kvällarna vill han att en vuxen är vaken innan han somnar. Och har han en kväll då tröttheten inte infinner sig får man vara vaken fram till både tolv och ett.
Det är ett pass. Varje dag. Och har så varit jämt. Men man vänjer sig att det är så.
Jag fick lov att sova i samma rum som han fram tills han var elva. Sedan hade vi en extra säng i hans rum ett bra tag. Vaknade han på natten ville han att jag skulle sova därinne. Man blev van med det med. Att bli väckt 5 dagar av 7 mitt i natten. Att ta med sitt täcke och sin kudde till nästa rum.
Nu har rutinerna flyttats till nästa barn. Ibland fixar Junior att sova själv. Ibland är det megasvårt. Så nu står extra sängen två våningar ner i hans rum.
Jag sover nog max fyra nätter i egen säng per vecka.

Om vi inte är hemma skulle Sam aldrig ta sig något att äta förutom kakor. Ingen frukost. Ingen mat. Det är knappt så han äter nu såsom det är fast vi är hemma och det är vällagad mat. Ibland vill han ha något helt annat. Oftast åker jag till affären och köper det han är sugen på. Det går inte att säga ”idag är det köttgryta. Ät eller var utan” Är han sugen på pasta så är det pasta han vill ha. Då får jag välja att antingen har jag ett barn som knappt ätit frukost  och sedan inget mer på hela dagen. Eller så lagar jag pasta och jag vet att det iallafall gick i 400 kcal istället för ingenting.

‘

 

‘

Idag gick inte Junior till skolan. Han mår illa än av Ritalinet. Och med en mycket låg nivå av vilja att gå till skolan just nu så räcker det för att han skulle stanna hemma. Jag fick iväg han så pass långt som till parkeringen på skolan. Men när hans assistent inte var där på morgonen så räckte det. Hade ett barn som satt med tårar i ögonen och förmådde inte stegen in till klassrummet. Och vad fan gör jag då? Hade fina assistenten varit där hade hon kunnat lirka med han. Talat om hur dagen såg ut och vad de förväntade sig av han.

Åter igen blir min lilla fritid inskränkt. Nu skall jag även ha skola med det barn som inte går fast han borde. Jodå. Vi har piskan hack i häl både han och jag att det skall vara så.
Jag sätter han framför dvd:n efter vi gjort engelskan. Han får se filmen om Raul Wallenberg så är det lite lärande iallafall. Jag pallar inte att sitta bredvid fast han vill. Jag har ju mitt inplanerat under förmiddagen innan jag skall till kvällpasset på sjukhuset. Vet att jag när som behöver rycka in för Sams skull.
Jag får lov att ringa jobbet att jag kommer något senare. My Love måste hinna hem ifrån sitt jobb när jag åker. Vi törs inte ha killarna själva då det uppstår en farlig situation när de ryker ihop och ingen vuxen finns till hands. Jag har sett det nyligen och vet vilka krafter som släpps lös hos dem båda.

Jag älskar verkligen mina killar över allt annat. Till himlen och längre bort än så. Evigheten.
Men jag befinner mig fortfarande på samma plats som när de äntrade livet in i mitt. Om inte värre. Nu när pressen är stenhård utifrån på oss i egenskap av föräldrar.2 barn som inte går i skolan. Inte idag. Inte igår.

Och romantik tid vet jag inte vad det är längre med My Love.

 

 

KRAM mamma Z

*

 

Read Full Post »

De stora frågorna

Det var vackert i vår stad idag. 

*

Jag träffar damen som är mycket äldre än vad rynkorna avslöjar. En bra bit över nittio.
Är det dit jag också når? Efter allt som livet bjöd mig på?
Hon ler mot mig. Varmt och min själ blir berörd. Vackra kvinna som åldrats med värdighet. Det vita håret som blivit tunt. Samlat i en minimal fläta.
Vad gav livet dig för utmaningar tänker jag i mina vita sjukhuskläder invid henne. Vad fick du med dig på resan ? Fler utmaningar än du kunde bemästra ? Vad gav livet dig? Blev du lycklig eller for chanserna bara dig förbi? Hur tänker man vid en sådan ålder? Om tanken ännu är klar.

Jag blir mer och mer djup. Tänkare har jag alltid varit. Men nu. Blir det såhär när man passerat 40 år? Inser att man inte lever för alltid. Läser dödsannonser och folk är yngre än en själv som dör. Möter dem i mitt jobb som bara blev några år mer än mig innan allt var över.
Känner man att man är långt ifrån färdig när man har barn med särskilda behov som mina. Att man måste vara med och ha kontrollen någotsånär innan man släpper taget. Fram tills dess att de står på egna ben. Flygfärdiga med vingar som håller.

Att man har mer att ge än så. Göra allt det där man själv satt upp som mål. Det går inte att skjuta upp så mycket längre. Dags att omsätta tankar till handling och se om det håller. Det man så gärna vill förverkliga.
Lever jag tills jag är nittio plus?  Jösses. Då har jag femtio år att göra allt det där jag vill förverkliga.
Likväl som det kan vara game over redan imorgon dag.

‘

‘

Carpe diem. Mitt i allt kaos så måste det finnas där. ” Just nu är en lycklig stund” Jag samlar massvis på dem för att överleva det här racet nu.

När jag blir gammal. Hamnar på sjukhus. Sittandes med min vita tunna fläta så skall jag svara på den unga sjuksysterns undran över hur livet blev.
” Jotack. jag har levt ett gott liv trots allt. Mina barn blev de Kungar Över Livet som de föddes till att vara. De gick sin egna väg och lyckades ändå trots alla odds. De visade att olikhet var en styrka.

Jag fick så många nya vänner utmed vägen. Jag fick se platser jag inte sett om det inte varit för mina barn. Erfarenheter. Lärdomar. Mognad.
Tacksam är jag över det livet gav. Några chanser missade jag, men tog igen dem med råge sen.”

Hur tänker ni kring detta? De stora frågorna? Livet.
Vad som finns kvar och vad ni vill göra med tiden som är.

‘

Vaknade med en Dolan i sängen i morse
Min katt. Min trogna följeslagare.

Kram Mamma Z
♥

‘

Read Full Post »

Gå med

 

 

Idag blir detta inlägg ett rent Kung Över Livet inlägg. Faktiskt så utnyttjar min blogg till att göra reklam för vår förening. Å andra sidan så ÄR Kung Över Livet så mycket av det jag, Mamma Z skriver om. Skrivit i alla dessa 5 år.

Kung Över Livet föddes här inne i denna blogg. Tanken på att något måste till. Vet att jag bloggade om det 9 april 2012 och ni kan läsa det HÄR

 

*****************************************************

Därför föddes Kung Över Livet. 
Detta är vad vi har påbörjat och vad vi skall göra

*

Tillåt våra barn med NPF diagnos såsom adhd, asperger,autism, dyslexi m.m få lyckas i livet.
Täpp igen kunskapsluckorna. Tillåt våra barn få förbli de kungar de föds till att vara. Orubbliga. Känslan av att kunna genomföra allt. Förverkliga sig själva. Ha en tro på sin framtid och veta att allt är möjligt. Nåbart.

Stöd oss. Sprid oss. För våra älskade ungars skull ♥

Nu  kan ni gå med i ledet. Ni som tycker att ni vill stödja oss fullt ut med det vi dragit igång.
Gå med i vår förening. KÖL. Förkortningen av Kung Över Livet. Antingen gör ni det som passiv eller aktiv medlem.

Vi behöver er ALLA. Det är något stort vi dragit igång och vi kan inte göra det utan ert stöd. Vi behöver grundstenarna för att bygga vidare på detta. Fundamentet. Det som gör att vi kommer att stå stadigt för all framtid på fast mark.

Ni som redan är medlemmar i Kung Över Livet hoppas vi såklart att ni fortfarande tror på oss och det vi nu dragit igång. Att ni stannar kvar som betalande medlemmar 2013.

Som medlem kan det vara bra att känna till:
——————————————————————————-

Årsmötet är bokat till den 21 april.
Någonstans i Stockholmstrakten blir det.I skrivandets stund är det inte klart vart.

22 april
Styrelsen inbjudna av Hjärnfonden att närvara vid Hjärnans dag i Stockholm. Läs HÄR.
Där kommer vi få ett bord att visa upp oss och vi planerar även att lansera en del  produkter då. Självklart är ni välkomna dit ni med!

Våren 2014
Vi skall genomföra en galakväll i huvudstaden där alla intäkter går till vår insamling hos Hjärnfonden och forskningen på barnhjärnan. Arbetet med att genomföra den är i full gång.

Arbetsgrupp
Finns för er som vill och känner att ni vill hjälpa oss aktivt  med stort som smått. Här finns utrymme för diskussioner och ideer kring vår Kung Över Livet

*********************************************************************************************************************

MEDLEMSAVGIFT FÖR kalenderåret 2013

200 kr per person eller 400 kr för en hel familj (barn upp till 18 år räknas in i familj)

Ni gör så här!

1) Betala in aktuell summa till bankgiro nummer 878-3805 och i OCR rutan skriver ni MEDLEM + ert namn OCH fullständiga adress.

Betalar ni in för en hel familj, skriv gärna tex Gunilla Svensson +3 pers om det är 2 barn och en make/sambo för då har vi större koll på hur många medlemmar vi har!

2) Vill ni ta del av våra medlemsutskick så mailar ni in eran mailadress till oss på info@kungoverlivet.se

VARMT VÄLKOMNA!
// Styrelsen KUNG ÖVER LIVET

AnnSophie, Lena, Alexandra, Helene och Carina

‘

 

Ordförande. Vilken fin titel. Vilket ansvar.
Ödmjuk

‘

Read Full Post »

Meus Ohana får stå tillbaka

Diablo myser i soffan med mig och Kunga jobbet

 

 

Jag hinner inte med er härinne i bloggen känner jag.
Hinner knappt med mig själv. Jobbar intensivt nu och är helt slut efter arbetspasset då trycket är konstant på jobbet nu. Phju. Så har man Ohana att rodda. Hemmet. Och se till Kung Över Livet varje dag ♥ som bara växer och växer. Och det är mycket arbete i det dolda kring Kungen. Arbete som jag faktisk vill lägga ner då det ger massor tillbaka.
Men Meus Ohana får stå åt sidan lite denna vecka.

Har inte glömt er och tänker heller inte sluta skriva. Aldrig.

 

KRAMEN MAMMA Z

  ♥

 

 

Read Full Post »

Den misslyckade mamman

‘

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

‘

Mamma Z

*

J

Read Full Post »

Era tankar och frågor tack

Min Ohana vilken denna blogg kretsar kring.
Livet det annorlunda.

*

Hur mycket kan jag skriva här i bloggen och ni finner den lika läsvärd? Det gör mig konfunderad. Känns som om det inte kommer något nytt utan mestadels är samma tugg ,tankar och reflektioner över tid som varit och är. Den som komma skall. Ellr är det de små nyanserna som gör den läsvärd?  De små framstegen? Eller väntan på nästa stora bakslag?

Hur vill ni ha min blogg? Eller är den bra i sitt upplägg? Undrar ni något så vet ni att det bara är att ställa frågor. Även frågor bakåt i tid för då känns det nästan som om jag sitter med facit i hand då vi gjort en sjuhelsikes resa med Sam. Under 8 år.
Kanske har ni ett barn som var i Sams ålder då jag började blogga. Kan jag svara på hur det var och hur det blev? Kanhända vad vi gjorde fel, eller rätt eller något mitt i mellan? Jag är ingen expert men kan bara referera till oss.
Så jag tar tacksamt emot era tankar och frågor, så det blir lite mer diaglog i denna blogg. För sådanna bloggar tycker jag själv är roliga att läsa.

‘

‘
Har nu bokat in 2 dagar med HJÄRNFONDEN i Stockholm under den närmsta tiden. Den ena är ett slutet event med forskare som forskar kring barnhjärnan. Skall bli superintressant. Dessutom har jag privat kontakt med en hjärnforskare som forskat kring barn/stress och ADHD i skolan.  ( Läs gärna hans intressanta forskar rapport HÄR ) Han kommer att närvara och vi kommer att ses för ett privat samtal som kommer att hjälpa mig stort tror jag inför mitt engagemang kring KUNG ÖVER LIVET och andra frågor jag har kring just forskningen kring NPF. Så tacksam att han vill träffa mig. Mamma Z.

Det andra är HJÄRNANS DAG i Stockholm som NI också kan gå på, men får betala en summa för det. Ni kan läsa om den HÄR. 22 April i huvudstaden på Stockholm Kongresscenter. Kung Över Livet kommer att vara delaktiga på ett hörn. Spännande som sjutton är det!

Annars är livet bara att avvakta och se vad som händer. Med båda mina killar på olika vis. Lite av att hålla andan.
Jag och My Love har pusslat ihop oss igen efter ännu en kris i kölvattnet av livet vi lever. Det tuffa. Stundtals det osannolika klimatet för att få ett förhållande att överleva. Hur många kriser har vi haft? Hur många gånger orakar vi resa oss igen? I hoplappade. Som skört porslin.

Det går så lätt sönder igen.

‘

KRAMEN MAMMA Z
och kom nu ihåg mina funderingar till er!

*

Read Full Post »

Definiera ordet ledig tack

Nej de låter inte Junior falla fritt nu

‘

Skolan är suverän på att backa upp Junior nu som hade sådan vånda inför skolan igår. Igen.
Tänk. En hel termin som väntar. Mastigt. Motigt. Hur skall han orka? Han ser allt det jobbiga på en och samma gång. Svår motiverad till max. Och det smärtade i mamma hjärtat att se detta.
Man peppar. Igen. För sjutusende gången.

Fina assistenten möter upp oss på skolans parkeringsplats. Pratar. Förklarar dagen. Veckan. Peppar hon med. Vi gör en deal för att få han att förmå skola över huvudtaget. Han får gå fram till lunch. Lockar fram lite motivation till att gå. Han fixar hela förmiddagen. Tänk så underbart med en förstående assistent. Jag behövde inte förklara med stora ord.

Sam ville så gärna gå tillbaka till skolan. Men han börjar först nu inse sina begränsningar. Tuff bit det med för han. Att smälta. Att ta in. När han dessutom är 14 år och har många tankar ändå kring livet. Antar jag.
Jag greppar att det är svårt det här med jämnåriga. Hur umgås man? Hur pratar man? Vad pratar man om? Vad tycker de andra om honom? Nu när han varit ifrån dem i princip två år då allt började barka åt skogen för han ( läs, blev utbränd av skolan )

‘

‘

I dag har jag varit ledig. Men förklara för mig innebörden ledig. Jag kan vara max hemifrån en timme. Sedan blir det jobbigt för Sam här hemma. Han behöver mig för alla möjliga behov.
Dessutom har jag suttit i timtal för att jaga folk inför det stora nätverksmötet kring Sam nästa vecka. Soc. Bup. Hab. Skola. Läkare. Det var fel datum utskickat så jag fick vara den som ringde runt för att kolla om alla instanser kunde det nya datumet. Hos soc blev det nej. Och jag har inte ett möte utan soc.  Nu skall alla instanser vara med och få samma information av Sams läkare som sannerligen har koll på hur vår grabb fungerar. Dessutom vill jag att de är med så att vi en gång för alla slipper dessa tyckande  om att Sam skall familjehemplaceras och jag kommer att VETA vad soc anser om det för all framtid och de har alla bitarna klara för sig nu.

Så. Fick ringa ett varv till för att avboka den nya tiden och jaga sammankallande för ett nytt datum och skall ringa samma runda igen. GAH! Jag har med varit kordinatior idag och flera timmar av min lediga tid gick till det.

 Men vad gör man inte för sina barn? Oavsett vad det kostar på??

‘

Nyklippt Mamma Z
Nu utan Looren lugg.

Kramen på er!

*

Read Full Post »

Gladiator

Mina allt
Finns alltid invid er sida

.

Det är nu allt börjar igen. Jag blir som ett barn. Som ligger på golvet inne på affären och grinar därför att jag inte får som jag vill. Jag vill inte. Jag orkar inte en vända till med allt. Men vad har man för val?

Jag blir ut motad i rinken igen. Ut på arenan likt en gladiator. Redo för att ta mitt livs strid när andra ser på. Andra som hejar på mig. Andra som får mig framstå som en förlorare. Jag vet att skolan vill båda mina barn väl. Förstå mig rätt. Men den kamp som det innebär för att få dem fungerande där. Att förmå mina barn att ta sig dit. Förmå skolan att förstå det jag ser och vet av erfarenhet.

Det är en lång väg kvar. Båda mina killar går sina vägar men ändå inte den optimala som skolan vill. Junior har för mycket frånvaro dagar. Tänk. Ungen mäktar kanske inte med mera. Precis som det var för Sam som fick utmattningssyndrom av allt. Pressen att prestera. Pressen av att göra som de andra eleverna. Gå lika långa skoldagar. Lägg på en depression på det.

Skall bli så intressant att träffa dessa forskare nästa månad då jag är inbjuden av Hjärnfonden till ett event. De som forskar på hjärnan hos barnen med diagnoser som mina har. Jag har tidigare berättat om min kontakt med forskaren Frank Lindblad och vad han kom fram till. Att barn med adhd har mindre av stresshormon i kroppen än andra barn. När kan samhället ta lärdom av det och göra rätt för dessa barn? Redan ifrån första skoldagen?

‘

‘

Det som jag skrev på vår allt mer växnade Gillasida inne på Facebook. Såklart jag hoppas att det gäller mina barn med. Men jag känner redan nu i maggropen våndan inför allt. Jag som nu stämplats av vissa som en usel mamma som inte förmår mina barn till skolan. Jag som gjort allt för dem och lite till. Även fast andra ögon inte ser det.

Vi skall ha jättemöte kring Sam snart. Där skall jag sitta och behöva vara beklädd med pansar. För detta skall inte knäcka mig. Inte såsom det gjorde för några månader sedan då hela min värld rasade och jag mådde så dåligt. Då jag fick höra att bara Sam blev familjehemplacerad så skulle också skolsituationen lösa sig.
Sam som kom häromdagen och berättade att han ville prova skola igen nu på Tisdag. En vilja som kommer ifrån han själv. Inte av att han blev förflyttad ifrån sin familj.

Jag har haft ont i min stress angina igen. Kärlkrampen som påminner mig om det liv jag lever. Att jag är sjuk av all stress kring mina barn. Av alla krav utifrån.
Det som ändå ger mig styrka så in i norden är min Kung. Föreningen vi drog gång några mammor och jag bara för att vi är så inihelvete less på hur både vi och våra barn bemöts av all okunskap.

Det är läge för förändring. En rejäl sådan. Och när jag fick Kung Över Livets veckorapport igår är det svindlande. Vi når nu i dagsläget ut till över 85 000 pers. Mer än ett fullsatt Ullevi.
Ringarna på vattnet har börjat.

Men först måste jag gå ut på vår arena. Agera i egenskap av Gladiator var det.

‘

Mamma Z

 ♥

‘

Read Full Post »

Framsteg och bakslag

Året som gick
3 av 5

‘

‘

Sam fortsatte med sin framsteg. Titta fram. Titta ut i livet. Hela tiden på sina premisser. Följde med på släktkalas och deltog. Vi stannade längre än vad jag önskat.

Tänker på det läkaren sade 2011.  Att vi hade ett barn som var utbränt. Som när vi vuxna går in i väggen. När energin bara har runnit genom fingrarna. Då orkar man inte med folk. Folksamlingar. Vara social. Vill bara vara hemma.
Jag förstod att han hade börjat läka.

Junior fick veta att hans skolgång skulle se annorlunda ut till hösten och rasade helt.
Jag bad till högre makter att det skulle lösa sig och att skolan skulle möta upp lika fint såsom man gjort tidigare kring honom. Att inte den skall vara orsaken till att han tvär damp igen nu.
Skolan FICK inte göra bort sig. Engagemanget var stort kring honom tillslut och han skulle inte falla offer för politikerbeslut.
Det måste finnas en lösning på detta som var hållbar för honom. Vilket starten till hösten visade sig vara.

Vår nystartade förening började ta fart. Kung Över Livet. Folk började att skänka pengar. Började förstå varför pengar till forskning behövdes.
Jag fick förmånen att vara med i en bok också. Där jag berättade om bloggen betydelse när man själv borde varit patient med när sjukvården inte hade tid att hjälpa mig.

‘

Åkte med Sam och fina kompisen till Stockholm och naturhistoriska

‘

Jag blev ifrågasatt. Rejält. Det kändes enklare att förklara hur Jesus kunde gå på vattnet än hur folk kunde förmå sig göra emot mig. Bakom min rygg. Utan att våga konfrontera mig. Som skrev osanningar om mig på nätet. Drog slutsatser och gjorde dem till sina egna sanningar.
När jag dröjde med nattningen av Junior så undrade han vad jag var så upprörd över invid datorn när jag väl kom till hans säng. Jag berättade snabbt den enkla versionen så att elva åringingen kunde förstå.

” Mamma, jag trodde inte att vuxna människor höll på med mobbing”
Ännu en erfarenhet av livet. Som så många andra.

Killarna har fått följa med mig till mitt eviga blå tre gånger tidigare. Det finns inget så vackert som vår Västkust. Så mäktigt. Sådan kraftfull natur. De var 6 och 8 år den första gången.
5 år senare är premisserna andra på att åka med mig och min fina mamma.
Vi begav oss till Klädesholmen, utanför Tjöln vecka 23.  Vi hade hyrt en lägenhet på klipporna bokstavligen. Drömläge. Och vi fick faktisk många ” Just nu är en bra stund”. Många makalösa ögonblick. Faktiskt. Även om mycket fortfarande skedde på Sams premisser. Men mamma var med och kunde lösa mycket.

‘

Min fina mamma som jag älskar så. Här på klippornas rike. Så här fint bodde vi.

‘

Vi fick en kille som gav upp dagarna innan sommarlovet. Trotts att vi hade det supermysigt på västkusten veckan innan. Verkligheten flåsade ikapp . Tankarna om framtiden. Livet. Och han trodde att allt var kört nu när han inte fick vara kvar på resursgruppen.
Det var så synd att han gick mot ett sommarlov han inte ville ha. Junior grät. Dag efter dag. Kväll efter kväll.
Det gjorde  ont.  När de andra sommarlovsglada barnen satt bänkade i kyrkan. Finklädda. Mammor och pappor detsamma. Sprang ut och jublade på kyrkbacken.

Junior vägrade kyrkan. Fina pedagogen lyssnade på vad som skulle funka bäst för honom. Vad han i det sköra nuläget mådde bäst av att göra.
Så det blev tårta i lokalen han var så trygg i på förmiddagen. Hans skolavslutning. Ingen sång om den blomstertid. Inget jubel med hundratalet barn. Bara lugnt och stilla. En sista fika med de personer som kom att betyda mer för honom än vad någon av dem kunde sia om faktiskt.

De som var med att livräddade honom när allt var som jävligast.

‘

 

‘
Mormor Z blev beviljad som avlösarservice till Sam. För det måste vara någon han är 100 % trygg med. Vi fick beviljat 20 timmar i månaden då hon var här och vi kunde göra något på tu man hand med Junior.
Så skönt att min mamma fick betalt för att hon var här. För hon är inte mormor utan faktiskt en vårdare så att Sam kunde fungera utan oss i huset. Mamma har haft dryga 20%  här varje månad, oavlönad fram tills då. I flera år!

Vi började sommarlovet med att åka till Dalahästens rike . Sam var riktigt på humör med oss allihopa och sådär härlig Bubblande. Sprudlande. Underbart att se. Skojfrisk med kusinerna och full i upptåg.
Våra kattungar som skulel bli en del av Ohana behövde vara kvar i minst 4 veckor till innan de fick flytta hem till oss. Två hankatter blev det. En kritvit och en tigerrandig. Junior som inte var någon djurfantast blev såld på en av dem. Och de kom att betyda så mycket för oss när de väl flyttade hit.

Fick veta av en slump att Peace and Love är helt suveräna med sin uppbackning vad gäller personer som går under  LSS. Jag fick tag i en kille som höll i detta i grevens tid. Och där satt ingenting fast minsann. Han ordnade fram så att My Love gick med Sam in som ledsagare!! Gratis! Vilken fin gest ifrån festivalledningen! Att tänka så brett!! En festival för alla på sina premisser.
och Sam fick se idolerna Dropkick Murphys.
Sam skulle aldrig kunna gå på konsert utan sin pappa. Det var nog jobbigt ändå idag för det var mycket folk, men tack vare att vi underlättat så stort så fanns energin till att mobilisera det som krävdes för att se konserten ifrån början till slut.

‘

KRAMEN MAMMA Z

‘

 

Read Full Post »

77 788

 Min lyckta innehöll många goda önskningar inför 2013

‘

Tar ett break ifrån min nyårskrönika i detta inlägg. Kanske blir det för mastigt för er att läsa? Å andra sidan har jag så många nya läsare som på det viset får en resume av året som gått och de tankar jag har kring det.

På nyåret kom finvännerna hem till oss då det funkar bäst för killarna. Åter igen inga konstiga blickar för att det är som det är med dem. Inga suckar eller predikningar. Moralkakor. De vet att vi gör det som fungerar bäst för främst Sam.
Då min vän är kock så kan ni förstå att maten blev därefter. Junior åt och var helt salig. Matkräsen som han är. Guda gott var det!

Idag har Junior LAN börjat. I hans rum sitter det nu 5 grabbar och spelar på datorerna. Och de skall vara uppe tills dagen gryr. Säger de. I två dygn skall vi ha dem här. Det kom en långväga vän ifrån Stockholm han lärt känna via Skype och det är första gången som de ses och de verkar fungera bra! Så himmelen glad för Junior. Att han får ta HIT så många vänner och att Sam accepterar det. Framför allt för att det fungerar.

 

 

 

När veckorapporten ifrån Facebook kom idag blev jag så glad. Så stolt. Detta är vad som hänt på en vecka. Vi har nått ut till nästan 78 000 pers. Mäktigt. Lite svindlande. Att så många tar del av oss. Främst det som jag skriver och gör bilderna då jag fått det förtroendet ifrån tjejerna i styrelsen.  Och över 900 nya gillare. Som tycker detsamma som oss. Som många av er läsare. Som gillar det vi gör. Länkar oss. Massvis.

Ja 2013 väntar och jag vill inte ha tillbaka de piss år som vi fick mestadels. Och inte året före det heller. NU bara MÅSTE det vända på många plan! Dels på det personliga. Dels för killarna. Dels för vår Kung som behövs mer än någonsin! Vart kommer den resan att ta mig någonstans?

‘

KRAMEN MAMMA Z

‘

 

 

 

Read Full Post »

Framtidstro

ÅRSKRÖNIKA DEL 2 av 5

‘

Jag hade länge velat gör mer för barn som mitt. Hela tiden. forskning kring dem behövdes. Det förstod jag sedan ett tag. Kunskapsluckorna. Så därför drog jag igång en egen insamling via HJÄRNFONDEN som slutade på 5865 kronor. Stolt och tacksam. Och fröet till Kung Över Livet hade börjat gro utan min vetskap.

Jag startade upp en grupp på FB. Innan årsslutet var vi över 200. Alla föräldrar till barn vars skolgång havererat nästintill helt eller totalt. Crescat Scientia som är latin och betyder ”Må kunskapen växa” fick den heta. Vi skulle inte stå ensamma i denna kamp. Det var tufft nog ändå som det var, så därför drog jag igång den. Ni finner den HÄR . Så tacksam för de jag lärde känna där och MÅNGA har kommit mig väldigt nära.

‘

‘

Denna blogg har gett mig så mycket. Den har även gett mig nya fina vänner landet runt. Vänner som har kommit mig nära då vi delar liknande liv. Har en annan förståelse för vad man går igenom. Det går inte att värdera vad de betytt för mig. Jag har ingen aning hur jag skulle pallat mig igenom de tuffa tider om inte deras stöd funnits. Både ifrån dem och de fina vänner jag fick via självhjälpsgruppen.

Jag åkte 40 mil söder ut. Reste dit våren hade kommit och där tre av de fina bloggmammor jag lärt känna också slöt upp. En av dem öppnade upp sitt hem bara för oss och hennes man var fantastisk med att stå för matlagningen så att vi bara fick rå om varandra hela tiden. Tänk att människor som dem finns. Ja jösses vilken välbehövlig helg detta blev. Så gott och så mycket jag skrattade. Däribland varvat med djupa förtroliga samtal.

”

‘

Sam mådde bättre och bättre när vinter började bli vår liksom för Junior. Soc blev inkopplat. Möten och hundra möten väntade på oss. Jag hade världens mest tollelranta och förstående chef så mycket som jag blev borta. Mina kollegor likaså.

Sam var det så uppenbart med att han hade svårigheter. Adhd dragen de klassiska. Då var han 5-6 år. Junior hann bli tio innan jag började tänka i dessa termer. Fungerade Tobbe introvärt till en början och sedan konverterade så  den senaste tiden? Att vi verkligen SÅG att det var något som inte stämde. När allt bara blev för jobbigt att bära?? När förändringarna blev för många och för stora?
När allt rasade över han och han höll på drunkna i allt innan vi fattade allvaret? Hade han diagnos eller var allt bara ett enda stort symptom på det liv vi alla gett honom utan större eftertanke?

Utredningen hade inte påbörjats ens. Men bup ville att han skulle må bättre. Att vi bearbetade depressionen först vilket visade sig vara klokt val.
Junior hade vi hämtat upp ifrån sjöns botten. Livräddat. Vi hade nått vattenytan. Andades frisk luft. Kunde koppla av för ett tag. Han mådde bättre, men ändå inte optimalt. Vi skulle förmå han att simma in till land. Till det trygga. Det var en lång väg in, men vi var på väg med bakslag. Kallsupar. Men vi tog oss upp hela tiden.

Junior sade något så härligt när solens varma strålar nådde oss. Blev så jävla glad att all kamp, alla åtgärder skymtades.
” Mamma, jag börjar fatta att jag kan bli vad som helst när jag blir stor. Men då måste också skolan fortsätta hjälpa mig när jag slutar på resursgruppen. Lova mig att det blir så”.
Så viktigt. Annars var allt bortkastat.
Vilket enastående jobb de gjort med honom. Dessa tre lärare. Gett han självkänslan tillbaka. Tron på sig själv. Förmågan att lyckas, bara man inte själv ger upp.
Han låg och fantiserade om vad han kunde jobba med som vuxen. Ridån hade gått upp. Han såg horisonten och visste att han kunde vara en del av den.
Det var inte kört som han trodde för bara ett halvår sedan. Men han kikade försiktigt upp.
Vågade inte riktigt tro att denna känsla kunde vara sann. Att möjligheterna faktiskt fanns.

‘

‘

Sam började jag ha många tankar kring. Stundtals tunga. Så mycket som hände i tonårs kroppen. Så många nya tankar. Reflektioner. Infallsvinklar. Så mycket som kom ikapp honom.Tankar på framtiden. Tankar på hans egna sits. Det gällde att peppa rätt. Att lägga fram saker rätt. Förmå han att tänka saker som han borde tänka på.

Sam började träffa den forna bästisen då de inte har setts på ett år snart. Sam drog sig undan allt och alla när han mådde som sämst av skolan och allt omkring det. Han hade saknat sin vän men inte vetat hur de skulle hitta tillbaka. Hur umgicks man när man snart var 14? Då man inte har leken gemensamt? Hur ”var” man?? Detta kall pratande. Vad var det för regler som styrde umgänget då? Hur fördrev man tiden ihop så att den blir behaglig?
Sam var saknad av vännen också. De var så tighta under så många år. Var som ler och långhalm. Som Bill och Bull. Ständigt tillsammans. Ständigt flamsande. Det tog lika tvärt slut som en bilolycka som smäller rakt in i en bergvägg i 110 km.

‘

‘

Det värsta hände en bloggmamma som var en av de första jag lärde känna här ute för 4 år sedan och vi har följts åt till och från med våra likartade liv.

Hennes son valde att ta sitt liv när våren knackade på hos oss andra. Unga pojken. Livet tycktes ha blivit för övermäktigt. För svårt att leva. Gjorde allt för ont. Som jag tänkt på henne under året som gått. Gråtit hennes tårar.
Vad var det överlag som drev en ung människa till att inte vilja leva? Jag som själv varit i kontakt med de känslorna hos mitt barn. Men det borde vara skillnad på viljan att fly livet när man är tio år mot tjugo. 

Tänkte så på allt man kämpade för. Som hon har kämpat för. Roddat ett ungt liv. Roddat det rätt men ändå så blev det fel. All kärlek kunde inte läka. Kunde inte rädda. Samtidigt stärker detta samtidigt.

Vi MÅSTE hjälpa våra unga med diagnoser. Ge dem allt stöd och förståelse som de kan tänkas behöva. Kanske räddar vi många liv. Kanske inger vi hopp. Framtidstro?
Låter dem VÅGA LEVA ♥ Åter igen greppar jag inte då att detta var ytterligare ett frö till Kung Över Livet.

‘

Återkommer givetvis för er som vill läsa min årskrönika.
♥
MAMMA Z

‘

Read Full Post »