Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

IMG_5176[1]

 

Jag muntrar upp mig själv. Gör i ordning köket i temat blått.Trivsamt. För min egen skull främst.

Junior gick till skolan idag. Hela dagen. Skolan möter upp rätt när han väl är på plats. Assistenten är suverän. Men att gå idag är hundra gånger lättare än i början av veckan. Dessutom var det sovmorgon med 40 minuter om det också spelade in. Imorgon är det fredag och veckans bästa dag som han älskar så. Håller tummarna så att knogarna vitnar.

På morgonen blev jag uppringd av en journalist som kommer att skriva om Meus Ohana och säkerligen någon rad om vår Kung också. Artikeln går ut på vad denna blogg faktiskt betytt för den mentala hälsan hos mig och hur själen skulle må om jag inte haft den. Ju mer vi pratade desto mer tacksam kände jag över att den finns. För att ni gör detsamma, finns därute och gjort så genom tid.
Blev iallafall jätteglad över att bli tillfrågad att vara med i tidningen HÄLSA. Att de sett min blogg och gillade upplägget på den. Budskapet varför jag skriver.
Tacksam ännu en gång mitt i allt det turbelenta.

På min lediga dag tog jag tag i allt som fallerat under ett par dagar. Jag hade motivationen igen. Genomförde kungajobb som behövde betas av. Och det jag gör just nu är så himmelens roligt! Berättar för er sen då allt är klart till 100%

 

Vad gör DU för att må bättre när det är bra tungt i livet?
Berätta gärna i en kommentar. Kom i håg att jag uppskattar SÅ MYCKET när ni skriver!

IMG_3524[1]MAMMA Z

Vill bara vara genuint lycklig för en stund

Read Full Post »

IMG_5144[1]
Illa. Värre. Värst. Fördjävligt. Vad kommer efter det?

Då det blir så outhärdligt att själen krackelerar. Gör ont. Man gråter tills luften tar slut. Det gör så ont i en att man kryper ihop i fosterställning.
Idag grät jag tills ögonen blödde. Åtminstone bildligt. Telefonsamtalet som knockade mig, golvade mig. Stampade på mig. ” Kom inte här och tro att du skall få ett liv på rosor. Inte en chans”

Så som jag såg junior må i morse finns inte på kartan att ett barn på 12 år skall må i själen. Att få bevittna det är som piskrapp och det gör satan ont i mig. Vad skall det då inte göra i honom? Skolan agerar sunt och kallar både oss och bup till möte om 1½ vecka.

En gammal vän till mig kommer förbi på fika. Tulpanerna jag fick blir som balsam för det om gör ont i kväll. ” Jag tänker på dig”
Jag behöver hennes omtanke. Alla andras med. Som helar mig så gott det går att jag orkar det här racet.
Jag vet inte hur jag mått i allt om det inte varit för min Kung Över Livet som håller mig uppe. Som finns till delvis därför att barn inte skall må som mina gör. Och all omtanke som finns därute ifrån er som läser här. Ni fattar inte vad ert stöd gör med mig.

Så tacksam!

IMG_5145[1]

 

Jag får min officiella inbjudan till Eventet med Hjärnfonden i Stockholm på Kungliga Myntkabinettet. Mitt i all skit som händer idag. Och det gör mig satan så stolt. Att jag får vara där och representera så många av er. Bland Nobelpristagare och Professorer. Jag. Undersköterskan som bara gått 3 årigt gymnasium. Fatta va?
Dessutom har jag idag en konversation med en mycket offentlig person som jag skall träffa i Stockholm samma dag och vi skall diskutera ett projekt ihop till förmån för Kung Över Livet. Är som om det är menat. Ying och Yang. Att gudarna ser till att ge mig lite glädje mitt i allt.

Sekreteraren på Bup ringer mig tidigare på dagen. Berättar att Sams läkare inte kan vara med på det gigantiska möte som måste till för att det skall göras RÄTT nu kring honom nästa vecka. Jag sätter inte min fot på ett möte utan honom så nu måste allt skjutas upp ännu en gång.
Jag pallar inte mera känner jag. Inga fler motgångar nu snälla. Jag blir golvad totalt och har inte en käft att prata med. Jag har massor som bara behöver ut. Behöver bli lyssnad på och förstådd. Omkramad. Få känna sig liten och trygg i någons famn.

Jag ringer mamma. Gråter som ett barn. Och hon säger allt det där jag behöver få höra.

10 sept

MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5127[1]

Lilla hjärtat. Vad händer oss?

Han faller igen. Det går undan nu. Och vi vet vad vi har att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

Han mäktar inte med att vara heldagar i skolan. Mäktar inte med att gå dit överlag. Fast han får super uppbackning. Det hjälps inte. Känns som om han kastat in handduken  redan. Säger Game Over. Thats it.

När han satt i bilen idag med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam för 2 år sedan exakt. Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egna begravning många gånger för så tunga var och är stegen.

Idag skulle han bara gå till tio rasten. Annars hade jag fått hem han igen. Hade det inte varit slöjd hade han kanske stannat kvar. Han vill inte ha slöjd. Sy en efterbliven tygpåse när det finns att köpa plastpåsar på coop för 2 kr styck. Han vill sy en dräkt istället, men det lär han väl inte få säger han med en stor suck.

Jag handlar en supersnabbis det vi behöver för dagen. Står med tårarna brinnandes där i kön. Tänker
” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv. Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan”

,

IMG_5128[1]

 

,

Allt det jag fått offrat. Hälsan. Äktenskapet. Vännerna ( fast vilka var de som gick när jag behövde de som mest kan jag också undra ) Orken.
Allt det jag blivit utsatt för. Ifrågasättandet främst. De som dömer mig utan att veta ett skit. Sätter en stämpel i pannan på mig.
VÄRDELÖS.

Jag har inga tårar kvar. Inte idag. Bara känslan av att jag inte vill något mera. Pallar inte efter allt. Jag skiter i allt. Jag orkar inte. Vill inte. Jag vet bara vad som krävs av mig. Vet att det fortfarande finns kritiska ögon på mig. Som säger ”Se, hon HAR verkligen misslyckats med båda sina barn” 
Jag har två barn med olika funktionsnedsättningar som finns men inte syns. Hur  är sånt mätbart? Hur förmår man ett trångsynt samhälle att se det och inte skuld belägga varken mig eller mina barn?

Förmå att hjälpa dem och inte stjälpa dem ?

 

Jag älskar verkligen mina killar. Mer än livet självt. Såklart att jag finns här och stöttar dem. Hjälper dem. Såklart att jag accepterar de för dem de är. Med eller utan diagnoser.
Det är själva situationen jag befinner mig i som gör mig less på allt. Kampen. Att jag hela tiden måste försvara både mig och dem. Förklara. Övertala. Det är den biten jag vill ha tillbaka. Livet då inte allt detta behövdes.

Mina killar är perfekta som de är. Det är allt det andra omkring som gör detta liv så jobbigt just nu.

 

IMG_4734[1]Det har redan skitit sig med det

Mamma Z

*

Read Full Post »

1 tobias 650

 

Denna bild lade jag ut på Kung Över Livets gillasida igår tillsammans med texten nedan. Den kom som en spark i magen på många tror jag. Ruskade om folk som inte har en aning om vad dessa diagnoser gör med våra barn när vi inte möter upp rätt. Stöttar och förstår.

Det som glädjer mig är att denna nu sprids på nätet, snart delad 700 gånger. Man kan ju tänka sig hur många som då har sett den.
Ringarna på vattnet. Tacksam. Förlåt om jag ältar denna Kung här inne, men den är så stor del av mitt liv nu. Betyder så mycket.

En mamma skrev till oss
” Tack för att ni finns, ni styrker mig i min mammaroll likt dunderhonung. ♥ ”

Sådant värmer som sjutton. Sedan finns de de som inte väljer att säga något alls bland de jag känner vilket gör mig konfunderad. Vad i allt detta är fel att jag gör? Sticker ut? ”Målar” ut mina barn och påvisar dem som offer? Framhäver mig själv som någon okrönt gudinna för det jag dragit igång? Eller? Vad tycker ni?

Näväl. Här kommer texten ifrån facebook.

”Hur mäter man psykisk ohälsa hos våra barn? När själen gör så ont att de tror att den skall gå mitt itu? När inga piller i världen kan hjälpa mot den smärtan. All världens plåster. All kärlek från en förtvivlad förälder som kramar dem hårt. Säger att vi älskar dem så mycket som vi bara kan. Bortom stjärnorna och längre bort än så.

Åtta åringen som gråter sig till sömns därför att hela livet känns som en öken och har gjort så länge. Elvaåringen som tror att skolan är körd därför att skolan inte mött upp rätt. Barnet som inte mäktar med att se framåt.

De här barnen finns, men ingen har tagit reda på hur många de är mig veterligen.

Vi måste börja när de är små redan. När de fortfarande har innehar självkänslan. Tron på framtiden. När de fortfarande är Kungar Över Livet och vet att allt är möjligt att genomföra. 
Vi måste stötta upp dem hela vägen. Det är så lätt för självkänslan att försvinna annars. Och när de tappar den tappar de många gånger orken till så mycket mer.

Vad är priset vi är beredd att betala för att får må varenda unge med NPF att må bra? Barnen med adhd. Asperger. Dyslexi. Autism. Add med flera.
Förmå dem att förbli de Kungar de föddes till att vara?

Det borde vara så enkelt.

Hjälp oss sprida kunskap och förståelse kring dessa barn och ungdomar. Din insats kan vara avgörande!

Länka oss gärna så att vi blir fler och fler. Inte för vår skull.
Men för våra älskade barns.”


IMG_3347[1]Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5105[1]Ohana för tio år sedan. Då hade vi ingen aning om vad som väntade oss alla.

Under hela min lediga dag i Onsdags fick jag inte mycket gjort. Jag var som lamslagen av det som hände. Det som jag varit med om förr och vet vad det kostat på för oss. Främst för Junior. När själen gör så ont att man finner livet meningslöst.
Vi gick till bup dagen efter. De tyckte jag gjorde rätt som slutade med Ritalinet utifall det var det som utlöst dippen som blev så katastrofal. Nu när han blir utan den så får vi se om det vänder eller om detta elände kvarstår.

Fina fröknarna i skolan tror jag grepar detta. Hur det är med honom och hur de skall hjälpa på bästa sätt. Peppar. Uppmuntrar. Främst Juniors assistent. Han är ledsen redan nu att hon inte blir  kvar med han i sjuan. Vi har ingen aning om vilken uppbackning som väntar då och säkert grämer det honom en hel del mitt i all denna soppa.

IMG_5103[1]Pojken med guldlockarna innan glimten i blicken falnade

Torsdagen blev en halvdag i skolan. Men han gick. Var nöjd med det. Fredagen gick ännu bättre då han gick hela dagen till två. Rapporterna ifrån skolan är att det varit en nöjd kille som gjort bra ifrån sig. Så tacksam över det team som är nära honom i skolan. Så nu är det väl bara att se tiden an. Ha is i magen ännu en gång vart livet tar oss.

Men jag hatar ovissheten då den nästan tar kål på mig när det gäller båda mina barn. Hur det blir. Vem som tar vilket beslut. Är orolig än för vad man säger om oss. Om vår roll som föräldrar när det gäller Sam. Kan inte komma ifrån det. Hotet om att ta honom ifrån oss och sätta han i en annan familj sitter som en tatuering i själen på mig. Förjävligt att man skall känna så i en redan utsatt sits.

Via facebook har jag fått kontakt med en mamma 8 mil härifrån i likartad sits som jag skall åka över och prata med över en fika. De är lika synad i sömmarna som vi är och kommer att bli. Deras barn har också liknande diagnos som Sam och därför han inte går till skola. Hon är heller ingen dålig mamma. Bara vistas i en omgivning som inte begriper bättre.


IMG_5104[1]Till mina barn ♥

Idag är första gången på tio veckor som jag och My Love är lediga en hel helg ihop. Lör-Sön. Livet för oss har sett ut så länge. Tråkigt som sjutton, men vad skall vi göra? En vuxen måste alltid vara hemma med killarna. Och jobbar man 2 helger av 5 så blir det så här.
Denna helg skulle vi åkt till min fina kusin med familj i Stockholm men fick ställa in den med tanke på junior. Att vi behöver landa i allt. Att jag och My Love har krisat ett tag igen och behöver tiden för varandra.

Tack alla fina för era kommentarer på förra inlägget. På er som hör av sig på annat vis. Betyder massor.

Ännu en gång ♥

IMG_3440[1]

KRAMEN mamma Z

Read Full Post »

IMG_5065[1]

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

IMG_3889[1]Det finaste vi har

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

1köölasfö

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

IMG_3521[1]

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

IMG_3897[1]

Mamma Z

,

Read Full Post »

IMG_5048[1]

 

”Jamen visst är det skönt när barnen blir större och man slipper passa på samma vis. Man får tillbaka sin frihet”

Jo eller hur. Jag vet inte vad de pratar om.
Vi lever kvar i det pass av ett barn som småbarns stadiet innebär. Fast de är så pass stora. 14 och 12 år. Men det har sina orsaker och jag klandrar inte killarna. Det är diagnoserna.

Jag kan lämna hemmet för en timme dagtid då Junior är i skolan och Sam själv. Sen blir han orolig här hemma. Tycker det blir jobbigt. Helst vill han att man är runt knuten hela tiden. Hur han tänker och känner vet vi inte. Bara att han vill ha det så.
Om kvällarna vill han att en vuxen är vaken innan han somnar. Och har han en kväll då tröttheten inte infinner sig får man vara vaken fram till både tolv och ett.
Det är ett pass. Varje dag. Och har så varit jämt. Men man vänjer sig att det är så.
Jag fick lov att sova i samma rum som han fram tills han var elva. Sedan hade vi en extra säng i hans rum ett bra tag. Vaknade han på natten ville han att jag skulle sova därinne. Man blev van med det med. Att bli väckt 5 dagar av 7 mitt i natten. Att ta med sitt täcke och sin kudde till nästa rum.
Nu har rutinerna flyttats till nästa barn. Ibland fixar Junior att sova själv. Ibland är det megasvårt. Så nu står extra sängen två våningar ner i hans rum.
Jag sover nog max fyra nätter i egen säng per vecka.

Om vi inte är hemma skulle Sam aldrig ta sig något att äta förutom kakor. Ingen frukost. Ingen mat. Det är knappt så han äter nu såsom det är fast vi är hemma och det är vällagad mat. Ibland vill han ha något helt annat. Oftast åker jag till affären och köper det han är sugen på. Det går inte att säga ”idag är det köttgryta. Ät eller var utan” Är han sugen på pasta så är det pasta han vill ha. Då får jag välja att antingen har jag ett barn som knappt ätit frukost  och sedan inget mer på hela dagen. Eller så lagar jag pasta och jag vet att det iallafall gick i 400 kcal istället för ingenting.

IMG_5043[1]

 

Idag gick inte Junior till skolan. Han mår illa än av Ritalinet. Och med en mycket låg nivå av vilja att gå till skolan just nu så räcker det för att han skulle stanna hemma. Jag fick iväg han så pass långt som till parkeringen på skolan. Men när hans assistent inte var där på morgonen så räckte det. Hade ett barn som satt med tårar i ögonen och förmådde inte stegen in till klassrummet. Och vad fan gör jag då? Hade fina assistenten varit där hade hon kunnat lirka med han. Talat om hur dagen såg ut och vad de förväntade sig av han.

Åter igen blir min lilla fritid inskränkt. Nu skall jag även ha skola med det barn som inte går fast han borde. Jodå. Vi har piskan hack i häl både han och jag att det skall vara så.
Jag sätter han framför dvd:n efter vi gjort engelskan. Han får se filmen om Raul Wallenberg så är det lite lärande iallafall. Jag pallar inte att sitta bredvid fast han vill. Jag har ju mitt inplanerat under förmiddagen innan jag skall till kvällpasset på sjukhuset. Vet att jag när som behöver rycka in för Sams skull.
Jag får lov att ringa jobbet att jag kommer något senare. My Love måste hinna hem ifrån sitt jobb när jag åker. Vi törs inte ha killarna själva då det uppstår en farlig situation när de ryker ihop och ingen vuxen finns till hands. Jag har sett det nyligen och vet vilka krafter som släpps lös hos dem båda.

Jag älskar verkligen mina killar över allt annat. Till himlen och längre bort än så. Evigheten.
Men jag befinner mig fortfarande på samma plats som när de äntrade livet in i mitt. Om inte värre. Nu när pressen är stenhård utifrån på oss i egenskap av föräldrar.2 barn som inte går i skolan. Inte idag. Inte igår.

Och romantik tid vet jag inte vad det är längre med My Love.

 

IMG_3838[1]

 

KRAM mamma Z

*

 

Read Full Post »

Older Posts »