Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.
*
Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.
Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.
Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.
,
‘
Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år. Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?
Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror. Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.
Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel”
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.
‘
‘
Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.
Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.
12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig
‘
‘
På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.
Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.
Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!
Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.
Den bara förgör rubb och stubb.
‘
Mamma Z
♥
,
Usch, jag vet precis hur det känns att försöka få ett barn som mår så dåligt i skolan att gå dit. Jag har lämnat en son som hållt sig krampfast i trappräcket sam tidigt som han gråter och skriker hysteriskt, var gång bröt jag ihop totalt i bilen, Sen lades skulden för hans mående i skolan på mig och han togs ifrån mig under 2 långa månader. Det MÅSTE till större förståelse och kunskap kring våra barn! Det måste gå att få en skola som passar dem!
Läser och ryser i hela kroppen… Det är ju tyvärr det ser ut så i dagens läge. Min son gick också ner i en depression, detta var förra våren, till slut i ett utbrott så försökte han ta sitt liv, i skolan dessutom. Han var helt hysterisk. Han var sjukskriven i sju månader. Han går nu i anpassad skolgång med en lärare som är 100% med honom, och han har ett eget klassrum. Det hemska är att nånting hemskt måste hända innan BUP, skola m.m reagerar.
Min pojk blir 12 nu i år, han har halkat efter rejält i skolan men huvudsaken är att han mår bra.
Hade någon talat om för mig innan allt som skulle hända 2012 så hade jag lagt mig ner och antagligen dött direkt. Det är tur man inte vet vissa saker i förväg. Nu börjar saker bli bättre, *peppar peppar*. Massa styrkekramar till dig, jag hoppas ni finner en ljusning snart.
Oj vad det gör ont att det aldrig kan bli en liten paus i ert lidande 😦 känslan av panik smyger sig på få msn inser att på vår väg lyckades ducka någorlunda och hur lätt det är då det bara välter, en liten mening, en liten förändring oftast något som passerar som något ganska litet obetydligt men uppfattas som ännu ett hinder dom reser sig till skyarna.
Då våra prinsar intalar sig själva att de är fel på dem och att de ger sug själva skulden även då det inte är det 😦
Massa kramar till er och killarna ❤
Usch det värker i hjärtat ❤ på mig också!! 😦 Styrkekramar
Vännen så jag känner igen mig i dina ord, att tvinga ett barn som är så nere att det till slut hotar ta sitt liv, jag har varit där och trodde att jag gjorde rätt som tvingade….. så var inte fallet. Till slut gav jag upp och lyssnade till mitt hjärta och mitt barn, kontaktade vår kurator som omgående sjukskrev dottern med hjälp av en mycket klok och förstående barnläkare. Blir barnet sjukskrivet måste skolan se till att man får hemundervisning, det var lösningen för oss det och att byta till en annan skola, nu har min dotter inte de diagnoser som ditt/dina barn har, hon var ”bara” djupt deprimerad och väldigt skör efter en mobbnings situation som följt henne under 7 år. Styrka att orka.
Ja.Precis så upplever många fler sina liv än vi än kan ana. Vi blev ”uppfostrade” att tro att vi skall lyda under regler och system som ”andra” satt upp,för att bli en ”värdig medborgare”. Vi blev lärda att inte ifrågasätta ”vuxenvärlden” ,och se vart det tagit oss…..Till ett samhälle som ej fångar upp det unika inom varenda individ. Ett samhälle som delade upp människan i splittrade avdelningar med brandsäkra väggar emellan . Sekretesser och byråkrati. Någon ansvarar för det fysiska,någon för psyket. Andra har hand om specialkunskaper i vissa områden,och återigen andra skall vakta budgeten…Och ingen orkar/har tid med HELA bilden kring den enskilde. Av detta skall ”sammarbete” göras och verktyget heter ”möte”. Men möten varierar i kvalitet och inriktning,beroende på vem som hör vad,vem som ska ansvara för vad och vem som ska ta vilken bit av vad i detta splittrade pussel av allas oliika perspektiv av en enskilds indivds verklighet. Istället för att samla ihop generationers erfarenheter av själva orsaker,verkan och konsekvenser… Och skapa något NYTT.Ett barn behöver ALLTsom det behöver i sin utveckling från frö till blomma. Minsta obalans i tillväxten ger konsekvenser,oavsett. Och det krävs förståelse,tålamod och kunskap för att hantera en positiv utveckling.För att orka bli den man ÄR. Och att förgylla sin omgivning med att må bra ! SÅ får vi sunda ,friska och starka vuxna människor. Alla är unika i vad för näring som behövs. Liksom orkidèn inte klarar växa i någon generell nödlösning,klarar inte heller ett barn att endast finna sej i att klara den formen av anpassning någon annan bestämt ska gälla…..Fy skäms Sverige ! Vilken rutten människosyn vi har skapat,som i sin tur skapade ”utanförskapet” .Som i sin tur ger konsekvenser för nästa generation…..Det är dags att ifrågasätta denna sjuka människosyn,detta sjuka sätt att hantera våran framtida vuxengeneration ! Och jag tackar dej modiga mamma .som vågar visa sanningen om en verklighet som samhället inte velat kännas vid . Låt oss förändra detta o(rätt)visa sätt att hatera livet på ! Genom att stå samman och våga vägra vara tysta .TACKSAM för att du delar ❤
Åh, vännen min…. Skulle så gärna vilja ge dig en tröstekram! Blir så ledsen när jag läser hur junior mår och vilken jäkla sits ni sitter i nu.
Jag kan inte fatta varför skolan envisas med att det är junior som ska anpassa sig efter dem och inte tvärtom. Det är ju för f-n han som mår dåligt!
Kan Bup-läkaren sjukskriva junior? Det blev mina barns kusin då hon mådde skitdåligt pga sin ADD.
Finns det möjlighet för junior att få något slags antidepp-medicin? För att hjälpa honom ta udden av den värsta depressionen.
Kram!
Finner inga ord vännen. Gör bara ont, hur länge ska ni orka… Tänker på er, kramar i massor ❤ Tina
namaste8, så sann kommentar av dig! Kan bara hålla med. Kram till dig och givetvis en stor kram till dig också Mamma Z som kämpar och också sätter ord på det många med dig går igenom. Tack för att ni finns!
Kram
Lotta
Åh vad jag lider med er …kan bara skicka ett lass med styrkekramar..
❤ / Emelie