De stulna stunderna

‘

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.

‘

‘
Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.

‘
‘
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

På botten igen av allt

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

Det finaste vi har

‘

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

‘

‘

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

‘

‘

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

‘

Mamma Z

♥

,

Read Full Post »

De stora frågorna

Det var vackert i vår stad idag. 

*

Jag träffar damen som är mycket äldre än vad rynkorna avslöjar. En bra bit över nittio.
Är det dit jag också når? Efter allt som livet bjöd mig på?
Hon ler mot mig. Varmt och min själ blir berörd. Vackra kvinna som åldrats med värdighet. Det vita håret som blivit tunt. Samlat i en minimal fläta.
Vad gav livet dig för utmaningar tänker jag i mina vita sjukhuskläder invid henne. Vad fick du med dig på resan ? Fler utmaningar än du kunde bemästra ? Vad gav livet dig? Blev du lycklig eller for chanserna bara dig förbi? Hur tänker man vid en sådan ålder? Om tanken ännu är klar.

Jag blir mer och mer djup. Tänkare har jag alltid varit. Men nu. Blir det såhär när man passerat 40 år? Inser att man inte lever för alltid. Läser dödsannonser och folk är yngre än en själv som dör. Möter dem i mitt jobb som bara blev några år mer än mig innan allt var över.
Känner man att man är långt ifrån färdig när man har barn med särskilda behov som mina. Att man måste vara med och ha kontrollen någotsånär innan man släpper taget. Fram tills dess att de står på egna ben. Flygfärdiga med vingar som håller.

Att man har mer att ge än så. Göra allt det där man själv satt upp som mål. Det går inte att skjuta upp så mycket längre. Dags att omsätta tankar till handling och se om det håller. Det man så gärna vill förverkliga.
Lever jag tills jag är nittio plus?  Jösses. Då har jag femtio år att göra allt det där jag vill förverkliga.
Likväl som det kan vara game over redan imorgon dag.

‘

‘

Carpe diem. Mitt i allt kaos så måste det finnas där. ” Just nu är en lycklig stund” Jag samlar massvis på dem för att överleva det här racet nu.

När jag blir gammal. Hamnar på sjukhus. Sittandes med min vita tunna fläta så skall jag svara på den unga sjuksysterns undran över hur livet blev.
” Jotack. jag har levt ett gott liv trots allt. Mina barn blev de Kungar Över Livet som de föddes till att vara. De gick sin egna väg och lyckades ändå trots alla odds. De visade att olikhet var en styrka.

Jag fick så många nya vänner utmed vägen. Jag fick se platser jag inte sett om det inte varit för mina barn. Erfarenheter. Lärdomar. Mognad.
Tacksam är jag över det livet gav. Några chanser missade jag, men tog igen dem med råge sen.”

Hur tänker ni kring detta? De stora frågorna? Livet.
Vad som finns kvar och vad ni vill göra med tiden som är.

‘

Vaknade med en Dolan i sängen i morse
Min katt. Min trogna följeslagare.

Kram Mamma Z
♥

‘

Read Full Post »

Applåder i massor!

♥ My Love har försett mig med ny bra bilmusik på min shopingrunda i stan ♥
The Hives såklart! Favoriterna som ger så mycket energi!!

‘

Vi pratade skola på hemvägen Junior och jag. Han är så tacksam för det upplägget de har kring honom! Och han tycker det fungerar så bra med sin nya pedagog! Fast visst saknar han resursgruppen, men det känns iallafall helt okej som det är nu.

Han tyckte det kändes bra att göra klart uppgifter då klassen spelade bingo te.x. Han kände att det är bra att vissa uppgifter går att vänta med att göra då han inte mäktar med dem och ta dem vid senare tillfälle. När jag frågade han vad den nya pedagogen betydde för honom så svarade han ”Allt. Jag skulle inte fixa skolan utan hennes hjälp” . Så underbart att han redan nu känner sig trygg med henne och att det flyter!Andas verkligen ut när det gäller honom just nu.
Borta är ångesten och våndan över livet. Skolan har gjort helt rätt! Applåder i massor!
‘

Jag gör lite ärenden igen på stan. Snart skall vi till Åland med fina vännerna fredag-söndag och jag står för både meny och inköp. Hittar en devis tavla som gör mig överlycklig ( på COOP av alla ställen ) och som jag köper direkt! Nu hänger den i hallen och påminner stort om båda mina barn. De som lärt mig massor om livet. I nya perspektiv. Och vi har massvis att lära av dem! Se bara hur skolan lyssnat in på Junior nu och verkligen gjort många anpassningar efter hans önskemål och hur han känner att han mäktar med. Och se resultatet av det!

kramen mamma Z
♥♥

‘

Read Full Post »

Kom i rättan tid

 

 

 

Vilken glädje. Vilken skatt. Kattungarna.
Redan första natten tassade de upp och lade sig i Sams säng. Det blev lite svårt att sova med två små sötnosar med i sängen, men han var fullt nöjd med att ha det så. I natt ställde han sin datastol intill sängen med en filt i och där har de legat hela natten.
En katt tvingar man inte vart den skall ligga. De kommer självmant. Och hos Sam känner de säkerligen sig bekväma. Känner att han behöver dem där.

Själv är jag full i stressorer. Mår långt ifrån som jag önskade. Inte heller junior.
Hur Sam tänker, känner eller resonerar har jag ingen aning om. Jag syftar på skolan. Jag ogillar skarpt att det närmar sig. Ogillar för jag inte vet hur det blir med någon av våra fina killar. Hur de kommer att må. Hur det kommer att gå.
Ogillar när jag inte vet hur samhället kommer att agera. Jag vet om en mamma nu där sonen som inte fungerar i skolan, inte går dit alls, kanske skall tas ifrån henne. Få bo i fosterfamilj. Därför att skolan är en katastrofzon och inte mamman. Men man lägger all skuld på henne. Det får mig gråtfärdig i denna fina sommarmorgon.

Orättvisorna yttrar sig på många sätt. Okunskapen likaså.
Jag vill inte möta dem igen. Se att de finns. För det tar så mycket kraft. Energi. Livslust.
Jag ser berget som vi skall bestiga. Hela Ohana. I olika etapper. Olika svårighetsgrad. Och vetefan hur hårt vi kommer att falla den här gången. Slå oss.
Jag har gjort det här förut. Vet vad det innebär. Vet hur ont det gör. Never more.

Idag är jag svag. Gråtmild. Livet med Ohana och den resa vi gjort genom tid sätter sina spår. Synnerhet när spåren syns än. När de inte går att fly ifrån. När jag både ser och hör dem ifrån Junior.

Kanske kom katterna i rättan tid. Kommer med glädje. Kärlek. Tillgivenhet. Allt brukar ha en mening sägs det.

 

 

 

♥ kramen mamma Zoffe ♥

 

 

Read Full Post »