Guldläge

‘

Jag har blivit omkörd. Rejält. Av mig själv delvis! En blogg har konkurrerat ut en annan. Men det gör inget. Jag är ändå involverad fast denna gången få jag ge vika lite. Det handlar inte bara om mig. Min Ohana. Mina tankar och bekymmer. Glädjen. Framgångarna och bakslagen.

Meus Ohana har fått kliva åt sidan lite. Kung Över Livet bloggen har fått min uppmärksamhet nu ett tag.
Och den har gjort storartad succe!! På 2 veckor har den haft 6 000 läsare REDAN. Vilken makalös start! Det känns som det jag gör där är så nödvändigt, samtidigt som jag aldrig vill sluta skriva här. Däremot kanske inläggen inte kommer i den takt ni är vana vid. Det får tiden utvisa. Vad som händer med allt. Mina killar. Med galan. Med mig själv. Med Ohana.

‘

‘

Men jag fattar det inte. Jag tror inte jag tar in vad jag satt i rullning. Men jag kan ana. Jag ser uppslutningen. Uppbackningen.

Jag har dragit igång saker förr. Fick Tv4 Nyheterna att komma då man skulle stänga vårat sjukhus i stan. Linslusen som gormade mot världens orättvisa redan då. Pissförbannad framför kameran.
Jag har dragit igång manifestationer. Namninsamlingar. Uppror. Allt för att göra livet lättare kring mina barn. Andras.
Min egna insamling till Hjärnfonden  som blev så minimal med sina 5 600 kr även fast det är mycket pengar i sig, men inte i detta sammanhanget.
Folk måtte vara trötta på mig med mina ideliga uppmaningar att delta i det mesta jag förtar mig med. ”Ja ja, nu är hon igång. Igen”

Men banne mig. Magkänslan säger att nu är det BIG TIME.

Flera frågar mig hur skall jag orka med detta uppe på allt annat?
Frågan är mera för mig. Vad händer om jag inte får vara med att påverka detta? Få utlopp för all frustration som bott inom mig i så många år?

För nu har jag världens läge.

Guldläge.

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

Read Full Post »

Ett känslostarkt inlägg..

‘

Idag ber jag er läsa någon annan stans. Där det är mycket viktigare att läsa DET inlägget än något annat hos mig idag. Ärligt.
Det inlägget förtjänar att vara där det är utan att jag skall kopiera det rakt av och lägga hit det.

Ni förstår varför det finns där det är, i sitt rätta sammanhang. Varför det finns fler än jag som engagerar sig i den kommande Kung Över Livet insamlingen och galan. Mammor som slagits för sitt barns liv.

Det är en 18 årig kille som sannerligen ingett mig hopp. Gett andra föräldrar till hemmasittare hopp. Livet är inte körd i botten som man gärna vill tro för att man misslyckas med skolan. Visst man kan inte bli advokat. Men man kan tillåtas att lyckas ändå!

När jag läste detta inlägg för första gången så rann tårarna. Det lär göra detsamma för er!

”Jag blev en hemma sittare i 7år. Fram till höstterminen 2011, då jag började på Yrkessplugget och idag utbildar jag mig till Golvläggare. Jag har inte varit stadig i skolan på 9 år.
De jag försöker säga är, ge inte upp! Din son/dotter kommer bli polis, snickare, djurskötare, trädgårdsmästare ELLER WHAT EVER!

Bara du som mamma eller pappa aldrig ger upp.”

Läs Det starka inlägget HÄR

http://kungoverlivet.wordpress.com/2012/04/28/min-soldatmamma/

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

 ♥

.

Read Full Post »

Rollercoster

‘

 

Att livet skiftar så. Ifrån mörkaste moll till ljusaste dur. Livets rollercoster. Man borde vara härdad. Veta spelreglerna. Att allt kan  tvärvända. Det som var ett löfte enda dagen gäller inte nästa.

Jag har fått förnyad kraft när det gäller Junior. All pepping jag fått. Stödet. När jag såg reaktionen för honom när han bara fick veta en del av all sanning, det räckte. Och det räckte för Bup att höra hur han reagerade. Nu måste skolan göra detsamma.

Pojken med guldlockarna skall jag aldrig mera låta falla. Aldrig. Varken jag eller My Love tillåter det ske.

Jag fick ta del av en annan mammas förtvivlan igår kväll. När skolan rycker bort den enda trygghet ett barn har. När det är lika skört som en silkestråd. Men när skolan bara ser ifrån sitt perspektiv så kommer barn på barn att falla och vi förtvivlade föräldrar gör allt för att blåsa på det onda.

Mitt i allt detta så händer det underbara. Det ofattbara och jag känner sådan eufori över det som vi har framför oss och vad det kommer att leda till.

‘

‘

Jag for till Uppsala igår. Möte med HJÄRNFONDEN. De hade bjudit in mig och jag blev kvar 1½ timme i styrelserummet. När jag gick därifrån var det med sådant lyckorus att det inte går att beskriva.
Det frö jag haft, som jag förankrat hos mina underbara mammor runt om i landet, det fröet har fått grott nu. Vi har alla hjälpts åt att vårda det.
Jag måste understryka en sak. Jag hade inte kunnat göra detta ensam. Men tillsammans så kan vi det och alla mammor som är med på tåget trodde på min galna ide i från början.

‘

Hjärnfonden skall ingå ett samarbete med oss och stötta oss hela vägen fram.  De tror på oss till 110%. De tror så mycket på det vi gör och gillar varför vi gör det. För att vi gör det för våra barn. För pojken med guldlockarna. För generationer framöver. Ta död på all okunskap. Att forskningen får klargöra på vilket sätt våra barn kan fungera som bäst. För det finns massor av kunskapsluckor. Massa att lära.

28 Mars. Lägg det på minnet. För galan ska bli av nu och det är nu vi ger gärnet. Vi 12 mammor. Soldatmammorna, som går ut i strid mot okunskapen. För våra barns skull. Och det roligaste av allt tycker jag är att kungahuset skall få en inbjudan av Hjärnfonden att närvara. Fattar ni hur seriöst detta har blivit?

‘

Firade framgången på ett fik i Uppsala med finvännen som pluggar inne i staden

 

En klok vän frågade mig om jag orkar allt detta. När vi både har en soc anmälan på oss och en skola som kanske havererar kring Tobbe nu. När livet är too mutch ändå.
Jag rådfrågade en annan fin vän som läst till betendevetare och hon förklarade det så klokt. Att det finns negativ stress och positiv stress. Hon tror att via detta engagemang kring galan och insamlingen så kommer all frustration fram, det får ett utlopp. Och att arbetet kring ”Kung Över Livet” bara ger energi. MEN att vi delar på bördan vi 12. Och det har jag redan greppat. Och Soldatmammorna är rädda om sin initiativtagare  ♥ och säger detsamma.

My Love stöttar mig fult ut. Vet att detta kommer att ta en del av tiden här hemma nu i starten av allt.
När jag kom hem igår så sade 11 åringen  ”Grattis mamma, vad roligt att det gick bra”
Jag stod i dörröppningen och tittade på honom och hade Sam i tankarna också.

”Ja mina älskade ungar. Det är för er skull jag gör detta. För alla andra barn. Grattis till ER, men det skulle ni inte greppa just nu”

  

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Kungakronan är kastad åt helvete

‘

Jag hade hållt dig i min famn. Sagt att det aldrig skulle hända mer. Du skulle få komma tillbaka när du var fullt redo för det. När du hunnit läkt. När såren längre inte fanns kvar. När värken i hjärtat var borta. Värken av all stress. När depressionen gett hädan.
Jag lovade dig att allt skulle bli bra mitt älskade barn. Jag lovade och du var trygg med det. Och du litade på mig.

Fy fan som jag ljög. Som andra vuxna ljög för dig. Du skulle få vara kvar i resursgruppen tills du var flygfärdig. Du är som skört porslin nu och vi skulle handskas varsamt med dig.

”Det är lika bra att du skjuter mig mamma för det är ingen mening med att leva”

Pojken med guldlockrna fattar. Han skall på de veckor som är kvar till sommarlovet hinna slussas in. Få det fungerbart. Hållbart. Och De är precis i början av allt nu med inskolningen. Vi skulle inte skynda. Han skulle få ta det i sin takt. Bocka av framsteg för framsteg.
Istället för ett steg i taget skall han ta ett sjumilakliv.

Det känns som att vi låter han falla fritt. Jag är den som har sett hur han har mått. Sett den själ som gett upp allt. Som inte ville leva. Jag har sett hur det sakta återvänt, men tagit tid. Han är långt ifrån okej än. Men han har huvudet ovanför vattenytan. Men han är inte fullt simduglig än.

.

‘

Är man sjukskriven för utbrändhet får det ta tid att läka. Håller man på med en medicinsk behandling för en sjukdom så slutar man inte mitt i.

På bup har de noga understrukit att detta MÅSTE få ta den tid det tar nu. Inte skynda. Hasta. Då går det fort utför. Igen.
Jotack. Jag märkte det ikväll. Det var ruta ett. Direkt.I skolan dit han givetvis skall tillbaka till, men inte i denna hast, finns ingen lärare han är trygg med.
Den finns på resursgruppen. Där han inte får stanna.

Jag tror inte jag gråtit floder på länge. Jag har blivit förskonad. I dag har jag gråtit konstant nästan. För jag är rädd. Skiträdd vad detta innebär nu. Ingen av oss var beredd på detta. Och jag har ingen aning om hur skolan tänker nu, men det skall jag ta reda på.

Han kastade sin kungakrona åt helvete ikväll. Den jag skrivit om förr och som nu blivit symbolen för den insamling och galakväll vi skall anordna nästa år. Jag fick ett svar ifrån forskaren idag jag har kontakt med. Han understryker så hur sjuka vi gör våra barn med den stress de utsätts för i skolan. Men vi vet fortfarande inte vilka följder det får därför att forskning saknas.

Ni kan tänka er grottmänniskans häpnad när hon uppfann elden?
Jag tror vi blir lika förstummade när vi med forskningens hjälp inser vad vi gjort med våra barn..
Pojken med guldlockarna  hann bara halvvägs. Livräddningen avbröts.

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Ni som vill visa erat stöd för oss, våra barn och att tillåta dem vara kungar för resten av livet
http://www.picbadges.com/kung-over-livet/2558204/?fb_ref=social_bar&fb_source=timeline

Skaffa en Picbadges till FB. Ni kan se min här ovan..

‘

♥

Read Full Post »

Skulle behöva en Martin..

‘

Undrar vad jag gjort. Nu igen. Tittar på mina barn och vet att det är för deras skull. För andras barn. Framtidens barn.

Tänker på hur många som engagerar sig i barncancer  fonden. Denna rent ut sagt jävliga sjukdom som kan förgöra ett sådant ungt liv. Dessa små prinsar och prinsessor. Forskare klurar och klurar och gör framsteg. Bättre behandlingsmetoder. Större chanser till att få leva livet som det var tänkt. Men så beroende ifrån andras välvilja att skänka bort sina pengar, om än så lite. Utan pengar. Ingen forskning.

För ett år sedan hade jag inte hört talas om HJÄRNFONDEN som tom har Kronprinsessan Victoria som beskyddare. När jag började inse handling och konsekvens, vad okunskapen kring mina barn ledde till började jag tänka efter. Söka på Internet. Kontakta forskare. Docenter. Överläkare. Och alla svarade de mig. Och alla sade med underton eller rätt ut.
Vi behöver forska mera.

Nu på Onsdag har jag ett möte med Hjärnfondens chef  i Uppsala . Jo ni. Ler stolt över att de redan tror på oss och vår brinnande ide http://kungoverlivet.wordpress.com/  Nu behöver vi förankra den och klargöra en del saker. Pirrigt som sjutton. Så mycket hänger på vad jag säger och hur.  Att vi 7 mammor som lagt ner timtal på detta redan är seriösa. Är beredda på att lägga ner tid och energi.

‘

.

Tror vi alla upplevt den själsliga smärta det innebär för ett barn att ha en diagnos. Smärtan som sitter i själen som ingen medicin i världen kan ta bort. Den kommer oftast efter ett tag, när livet börjar att bli svårhanterligt.
Det vi kan göra är  att underlätta för dem och göra saker och ting rätt! Och det är där jag är övertygad om att forskningen behöver komma in i större utsträckning än nu.

Vårat projekt finns nu på Facebook http://www.facebook.com/KungOverLivet och är nu 148 GILLARE.

Ni alla som läser här, tänk om ni kunde stötta oss, genom att bara klicka på länken ovan och GILLA. Det skulle rassla till så vore vi över 500. Och om var och en av er lägger ut denna gilla sida på er status  och i sin tur bara värvar ytterligare en GILLARE, ja då är vi 1 000 st innan kvällen är här.
Och jag kan sannerligen påvisa för Hjärnfonden att detta är en sak som engagerar andra.

Åh, jag skulle behöva Martin Stenmark nu och hans program ”kvällen är din”.
Att teve programmet ger oss en välbehövlig knuff *skratt*.  Ordnar med lokaler åt oss. Sponsorer. Artister. Och ger oss tid i Tv rutan. I det programmet får ju drömmar besannas  ♥

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

‘

Read Full Post »

ViktigPetter

‘
”Jaha och nu skall hon gå omkring och tro att hon är något – igen”
Bara en känsla som är min egna. Den jag är rädd för att det är den bilden som folk har av mig. ” ViktigPetter, att synas och höras jämt och se nu är hon farten IGEN. Vem tror hon att hon är? Moder Theresa?”

Redan som liten var jag sån. Initiativtagare. Bildade klubbar med kompisar och höll i rodret. Var på alla möjliga företag i tonåren och bad dem upphöra med klorblekta kuvert. GreenPeace var min ledstjärna och jag förmådde sockerbolaget att övergå ifrån klorblekta papperspåsar till miljövänliga. Jag har kvar brevet någonstans.  Jag höll i våra insamlingar så att klassen kunde åka på englandsresa i åk 9 och så där har det hållit på. Drivet. Att genomföra. Organisera. Jag har träffat socialministern på hans regeringskontor när det gäller vår sjukvård. Suttit i TV4: morgonsoffa och framfört mina åsikter. Orädd.

Allt detta har varit, inte för att framhäva mig själv, utan för att jag gjort det för den goda sakens skull. För att nå ett mål. Se resultat. Vara en del av en viktig process. Ser mig som en länk. Ett verktyg.

‘

‘

Folk får tycka och tro vad de vill, men det gnager i mig när jag inte vet vilka tankar eller prat som sker när jag inte hör. Och på vilken basis de sker. Och att det inte vet om VARFÖR jag gör allt detta.
Jag har varit med i Radio och pratat om mitt liv, varit hos Malous ”Efter tio” och nästa månad blir jag med i en bok som släpps av Sara Natt och Dag. Aldrig för att själv få synas. Stå i det offentliga.

Det har alltid varit för den goda sakens skull. Always. Och skulle nu detta projekt jag dragit igång ro i land, så är det FORTFARANDE för att nå ut med en enda sak.
Att aldrig låta våra barn falla såsom mina fick göra därför att vi vet för lite om deras problematik, att forskning saknas. Det är min drivkraft.
Jag är skyldig mina barn det. Framtidens barn.

Jag hoppas så att många av mina fina läsare stödjer mig i detta. Att alla andra aktörer gör detsamma.  Det finns helt makalösa föräldrar därute som brinner lika intensivt som jag för detta. Och nu är vi 7 föräldrar i en styrgrupp och ett 30 tal som ger input till oss.

Vi skall anordna en gala nästa år och göra en insamling via Hjärnfonden och vi har redan gjort ett hästjobb. Vi hade inte varit där vi är idag utan denna vilja att genomföra detta.

Läs om vårat jobb och resa här http://www.kungoverlivet.wordpress.com

och GILLA oss på Facebook  http://www.facebook.com/KungOverLivet

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

På top of the World

Som jag älskar denna bild på Junior. Trots att semestern inte blev den optimala i fjol så hade den klart sina minnesvärda stunder. Detta blev en av dem.
Vi var helt själva på dessa klippor i solnedgången. Befann oss på västkusten, mitt paradis på jorden om någon missat det. Ramsvik. Hunnebostrand. Där himlen möter jorden i en underbar konstellation. En gud som målat himlen så vacker som en vädergud kan.

Vi sprang på de solvarma klipporna. Sprang i kapp måsarna övanför. Sprang längre och längre upp tills vi kom till den punkt där man blir serverad det eviga blå. Ser evigheten bortom horisonten.
Det är en mäktig syn som måste upplevas på plats. Är man inte religiös så blir man det där uppe. Top of the world och allt känns möjligt.

‘

‘
Bilden överst hoppas jag att ni får se mycket av i framtiden föresten. Den används som ett varumärke 🙂 nu i ett speciellt sammanhang.
Några av er vet vad jag företagit mig med och vad som är på gång men håller er på halster till helgen iallafall.
Visst tar det tid och energi, men känns som om jag har det just nu. För denna energi är av positiv art och kommer förhoppningsvis att leda till något.

‘

Lyssnade på Bo Hejlskov Elvén och en föreläsning i veckan där det sade så mycket klokt. Fan om vi hade haft den kunskapen som han vidarbefodrade. Om vi haft den i vår ägo för några år sedan så mycket vi hade kunnat förskonat hela ohana. Kommer att återkomma i ett annat inlägg om vad som sades, men jag uppmanar er som är i början av allt med era asperger /autism barn. Gå och lyssna på Bo och läs hans bok ”problemskapande betende”

En sista uppmaning jag har är att läsa denna länk med detta proffs när det gäller våra barn. Så mycket klokt.

www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2010/05/12/alla-elever-har-alltid-ratt-saga-nej

‘

K R A M I S    M AM M A    Z

♥

–

Read Full Post »

Göra sitt bästa efter förmåga

‘

Älskade pappa. Tack för att du lärde mig så mycket matnyttigt innan du hann lämna oss alldeles för tidigt. Tack för alla kloka tankar och ord. Vilken underbar mentor du var och fortfarande är. Dina ord sitter med mig och kommer så väl till pass i dagar som dessa.

” Det du kan göra är att göra det bästa du kan efter förmåga. Och när du gjort det du kunde men att det ändå sket sig-ja då kan du vara stolt med att du gjorde så gott du kunde. Det gäller alltid att försöka och inte ge upp”

Jag ser vad en kamp kan ge för utdelning. Tittar på pojken med guldlockarna. Vi gjorde det tillsammans. Gör det än. Vad som var möjligt att förändra. Ifrån det nattsvarta mörkret så fick vi fram honom i dagens ljus.

Vår kamp när det gäller Sam är långt ifrån över. Jag kommer aldrig att lägga mig platt där. Ge han ett värdigt liv. Vi var till Hab i går med dessa underbara människor som vet vad de pratar om. Vilken support. Vilken klokhet och sundhet. Så skönt att ha dem i ryggen. De med kompetens. De som som går på föreläsningar. Uppdaterar sig. Har läst i så många år om barn som mina.

Idag var Sam på banan igen med pedagogen den fina. Ett nytt upplägg och vi håller tummarna så hårt!

‘

Junior i morfarskogen

‘

Jag börjar bli så glömsk. Glömmer saker som jag aldrig tidigare gjort. Jag märker det på jobbet. Mina jobbarkompisar detsamma. Tittar fundersamt på mig.
Tappar bara minnet och det blir minnesluckor. Glömmer vart uppläggnings setet till STP ligger. Jag har jobbar där i 4 år nu. Man glömmer inte sådant.
Men tror att stressen som har haft sådant påslag sedan förra sommaren börjar ta ut sin rätt nu. Den har varit max nu allt för länge, såpass att den börjar vara skadlig.
Jag har sådant pip i öronen till och från. Som tinitus. Vet att det också är stress. Min kärlkramp kommer i tid och otid. Jag är stundtals sjukare än mina patienter. Ja borde vara sjukskriven. Hemma. Åter hämtning. Men när livet ser ut som det gör så gör det ingen större nytta.
Kanske det lugnar sig om bara omvärlden kring oss gör detsamma.

Jag hittar micropauser på jobbet. Mitt i allt jobbigt tar jag 3 minuters paus. Går undan. Kanske några tycker jag smiter undan jobbet men jag gör det för att överhuvudtaget kunna orka att arbeta. Mindfulness. Bryta ned negativa spiralen då jag känner att det värker ut i vänster arm. När hjärtat gör detsamma. Blir varm som en sommarsol.
Dumt nog har jag inte berättat för alla på jobbet hur jag mår. Hur jag har det . Hur jag haft det. Hur förmedlar man sådant så det blir rätt? Jag är inte den som gnäller. Biter hellre ihop.
Stiff uppear lip. Håller skenet fast jag gråter inuti. Är sjuk fast det inte syns.

Jag gör såsom min pappa lärde mig. Gör allt jag kan efter förmåga.
Hoppas andra kan acceptera det. Men framförallt förstå det.

‘

K R A M I S A R   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Iver

‘

Det senaste dygnen har varit rätt så omtumlande. Jag och några andra föräldrar i liknande sits har slutit samman. Och det har tagit rejäl fart på den grundide som fanns med ifrån början. Som jag skummade om i ett tidigare inlägg här. Vart det kan sluta kan man bara sia om, men förhoppningen är att vi ror detta i land om ett år. Vi har sått några frön och nu gäller det att göda dem rätt, se till att de gror och blommar ut i en framtid och blir till glädje för så många.

 

Jag är så stolt över deras engagemang, deras iver att vilja detta lika mycket som jag. Att de gör detta för våra barn, framtidens barn. Det är inte bara jag som brinner för detta. Vi är fler. Och fler kan vi bli! Hoppas så att det smittar av sig. Ringar på vattnet.

Vad vore havet utan dess vattendroppar? Vad händer när vi går samman?

‘

.
Jag ligger lågt ett litet tag till med vad vi företagit oss. Är några fler bitar som behöver ligga på plats.

Jag brinner i alla ändar. Jag vet. Stress symptomen tjojar hej vilt emellanåt. Men om jag inte får göra detta, ja då blir jag ännu mera stressad över det. Faktiskt. Det är så svårt att bara passivt stå och se på hur våra älskade barn mår utan att göra något år det. Göra det jag kan.
När ålderdomen gjort sitt och jag sitter där på ålderns höst skall jag blicka tillbaka och vara stolt. ”Tamefan, jag gjorde allt som stod i min makt till att förändra. Jag gav aldrig upp.”

 

Läs bara alla de kommentarer jag fick på detta inlägget https://meusohana.wordpress.com/2012/04/13/inne-i-rullarna/
Det är en skrämmande sanning. En skrämmande bild av hur det ser ut i vårat fina land. Jag belv stundtals mållös av det jag fick berättat här.
Socialstyrelsen. Skolinspektionen. Herr Stadsminister. LÄS!
Det är läge för förändringar. Nu.

 

‘

K R A M I S A R   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

All cats have Asberger

‘

Fick tipset av en vän på Fb om denna bok, All cats have Asberger syndrome av Kathy Hoopmann. Bjuder på 2 sidor utav den.  Sam älskar den och känner igen sig bitvis och skrattar gott!

‘

Ha en härlig Lördag alla  ♥

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

Inne i rullarna

‘
Nya saker tillstöter hela tiden. Några som får mig väldigt vaksam. Fundersam.
Gör mig först så himla ledsen, för att sedan göra mig upprörd över att det är som det är. Blir smått arg och handlingskraftig. Ännu en gång.
Faktum är att jag har suttit en hel förmiddag med den energin som det gav mig. Det föddes något bra ur det dessutom.

Har mina funderingar så klart kring Sam och skolgången. De finns där hela tiden. Känner att vi har gjort det vi kan och lite till under så många år. Underlättat. Peppat. Stöttat.

Bara en sådan sak att vi skjutsat hon till skolan i säkerligen över 1½ år. Planerat in våra liv efter det. För att överhuvudtaget ta sig till skolan som har varit svårt under den tiden, så då fann vi detta som en lösning. En bra sådan.
Vi skjutsade honom varenda morgon. Lirkade de dagar då vi trodde att det inte skulle gå. Hade våra knep för att få med honom. Oftast så gick det.
De dagar jag jobbade så ställde mormor upp. Varenda gång. Hade hon jobbat natt  så väntade hon nästan upp till 2 timmar för att åka hem och sova, bara för att skjutsa honom först.

Vi fick iväg honom så ofta, ändå gick det utför. Tillåt mig att älta den fråga som aldrig lär blir besvarad. Varför?

‘

‘

Nu är vi inne i rullarna på soc såsom lagen säger. Går barnet inte i skolan så skall vi anmälas dit. Vi föräldrar.
De som skall syna oss in i sömmarna. Är vi tillräckligt bra föräldrar? Eller kan någon annan göra detta bättre?
Nu vet jag med mig själv att Sam faktiskt har en bra mamma. Jag är så jävla stolt över mig själv över det jag gjort för honom sedan allt började för 7 år sedan.
Visst har jag gjort fel många gånger, men säg den som går på denna jord felfri? Jag har alltid gjort mitt bästa efter förmåga. Alltid haft barnen i fokus. Deras bästa först. Alltjämt. Älskat dem gränslöst och handlat därefter. Så har det varit för My Love också ♥

På ett vis känner jag mig kränkt. En miss förtroendeförklaring till min mammaroll.
Mitt namn finns i arkiven hos soc oavsett vad utredningen på oss påvisar. I två år kommer jag att finnas kvar där.
För mig har en anmälan dit tidigare inneburit att jag skulle ha slagit mitt barn. Misskött det. Vanvårdat. Att det skulle tas ifrån mig. Men så har jag tänkt jag ett varv till. Tre varv till. Andra har förmått mig till det. Tiden har fått mig att mogna. Tänka om. Tänka nytt.

Jag förstår  att denna åtgärd är nödvändig. Man gör det för barnets bästa.
Tänker på de barn där stora insatser faktiskt kan behövas. Många gånger tror jag även att missförhållanden framkommer på soc gällande skolan också. Att de får en knäpp på näsan efter att ha agerat fel. För det kan inte vara så att vi föräldrar skall belastas till 100% för hur barnen blir bemötta i skolan och vad resultatet av det kan leda till.

Jag är långt ifrån själv i detta numera. Jag har lärt känna så många andra fina föräldrar i vårat land med liknande utgångsläge. Föräldrar som heller inte förmår sina barn att gå i skolan. Som blivit soc anmälda. Många har fått bra erfarenheter utav det, andra inte.

Ja jösses vilka erfarenheter jag samlar på mig i livet som mamma till våra fina killar ♥

Jag vågar påstå att livet aldrig stagnerar iallafall.

‘

K  R A M I S   M A M M A   Z

♥

‘

Read Full Post »

När vi sår ett frö

‘

Vi har firat påsken ♥ Firat livet. Livsandarnas återkomst. Nåt i den stilen. Vi sår frön som skall gro. Blomma och göra oss lyckliga över sommaren. Planerar inför året. Sätter igång med projekt. Förverkligar oss själva.
Våren kan konsten att locka fram detta. Nystarten.

 

Det är mycket som är stiltje i mitt liv just nu. Samtidigt som jag känner att jag behöver röra på mig i livet för att inte stagnera. Jag har mina ideér och planer. Tror jag behöver det för att må bra. Ha något som ger energi.

Sam är en svår nöt att knäcka när det gäller skolan och dess syfte. Fortfarande.  Eller också är det skolan som måste knäckas. Förstå mig rätt nu. Men en klok  psykolog som heter Bo Hejlskov Elvén har sagt att ” Mina metoder tar utgångspunkt i hur personalen hanterar brukaren i vardagen, inte i brukarens beteende i sig”
Jag understryker hur bra pedagogen är som kommer till honom, men att det kanske behövs något annat som skolan ännu inte ser och kan ge.

‘

 

‘
Junior har nu gått i resursgruppen i över ett halvår och de har gjort makalösa framsteg, även om det är en bit kvar att gå för honom.
Idag hade han varit i sin klass och hälsat på. Något som känts jobbigt vid åtanken. Vad skulle de säga?  Vad skulle han säga? Skulle allt bara skita sig?

När jag hämtade han ifrån skolan så var det en glad kille. Det hade gått så bra! Juniors gulliga fröken på resursgruppen hade stöttat upp. Den som han är så trygg med. Rektorn hade varit och pratat med klassen innan. Jättefint gjort! Förklarat och förenklat läget varför han varit ifrån klassen och hur tillbaka gången kommer att se ut.

Tänk om denna förståelse fanns på fler håll som nu är kring Junior. Men kanske måste det få ta tid. Ringar på vattnet.
Det kommer flera vårar. Och de frön vi sår idag, har vi ingen aning om vart vindarna tar med sig någonstans. Vart de slår rot. Och hur de kommer att blomma.

‘

K R A M I S   M A M M A   Z

♥

Read Full Post »

Kung över livet

‘

En gång för länge sedan, så trodde ni 100% på er kapacitet. Det fanns inga hinder, i leken var allt möjligt. Genomförbart. Ni var kungar över livet. Ägde rätten att göra vad ni ville med det.
Vem av oss tog ifrån er den förmågan? Den rättigheten att se möjligheten?

Vi uppmuntrar så våra barn att tro på sig själva. Applåderar  till deras framsteg. Små som stora.
”Heja heja åååh vad du är bra”. Pussar och kramar. Vi står utmed vägen med våra vimplar och viftar. Sitter och gråter i kyrkan på deras skolavslutningar över deras bragd att prestera.

‘
De vet om att de är bäst. Fram tills livet börjar påtala motsatsen. Slå dem på fingrarna. ”Ajabaja” . Bit  för bit plockas självförtroendet bort hos somliga av vår barn.
De barn med dolda diagnoser, adhd, asperger får det än tuffare. De växer upp i en miljö som inte förstår sig på dem alla gånger. Som förgör istället för förstärker.
Det självförtroende de en gång besatt blir naggad i kanten. Får sprickor för att sedermera gå itu.

‘
De är inte kungar över livet längre. De kastade kronan åt helvete långt bort.

‘

 ‘

”Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si eller så”

Psalm 791

 ‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Saknar era avtryck

‘

I år fyller min blogg fem år. Jag sträcker på mig. Tänk att den överlevt så länge. 640 inlägg hittills.
Den behåller sina läsare. En del har byts ut. Många tröttnar på att läsa om mitt liv. På mitt eviga tugg skulle  jag tro. Mitt ältande om så mycket.
Många nya fångas upp. Gamla läsare tittar in. Jag ser på min besök statistik att ni är här i en strid ström. Mellan 2-300 läsare varje dag ♥ Ni vet hur tacksamma jag är för det. Det är därför som jag skriver. Lägger ner över en timme per inlägg åt er. Jag är mån om er.

Den senaste tiden har kommentarerna blivit färre och färre, även fast ni är här inne. Jag tror att det dels beror på att jag är så aktiv på Facebook i olika grupper, att man väljer att kommentera mina inlägg där inne. På ett vis är det synd, för då ”försvinner” kommentarerna. Skriver man dem här på bloggen förblir de kvar i sitt sammanhang. Och för folk som inte är med i de grupper jag är med i, får inte tillfälle att läsa alls.
Många gånger skriver ni sådant som sannerligen skulle behöva läsas av så många flera.

Sen kan det vara så att vi är så många som bloggar om detta nu mot tidigare. Diagnoslandet som jag kallar det för. Man vill följa med och läsa många bloggar och orkar/hinner inte med att kommentera överallt. Eller också har man inget att skriva. Jag ser själv hur likartade mina inlägg är nu och då kanske det är svårt att tycka det är kul och skriva något tillbaka.

Men jag saknar ER och era tillrop härinne. Ärligt ♥ Reflektionerna på det jag berättar om.

‘

‘

Påskaftonen blev så långt ifrån firad som den kunde bli. Eftersom jag i år hade tappat sugen för att bjuda på den påskbuffe jag brukar bjuda på och vi inte blev bort bjudna så förblev det bara vara Ohana.
Mamma jobbade. Jag jobbade långFredagen och My Love skulle ha jobbat Påskafton dag men blev hastigt sjuk och låg på soffan i princip hela dagen. Jag kom igång med att måla om lite mera i det nya datarummet så glömde helt bort kalkonen som skulle in i ugnen. Oops. ! Det blev rester ur frysen istället. Vi åt alla varsin micrad rätt. Rödvinet förblev oöppnat.

Killarna har flyt med harmonin än. De småpratar med varandra utan spydigheter, dumheter eller fulheter. Något som säkerligen hör tonåren till och blir förstärkt av en Asperger. Sam har så svårt att ta in att Junior fortfarande är mera på barnstadiet än han själv. Att de är så pass olika i sina sätt att vara och tänka än. Så stunderna då det funkar dem emellan är så härliga!

Idag åker jag och Junior och ser Titanic på 3D. Han fullkomligt älskar den filmen efter att vi fick låna hem den av en snäll själ för lite sen. Bästa filmen Ever enligt honom. Jag är beredd på att hålla med.
Så, jag lär få gråta ännu en gång när Jack fryser till döds där i det kalla vattnet. Men jag får gråta tyst.
” Om du grinar på bion mamma så skämmer du ut mig. Du får INTE gråta-lova”
Jo tjena. Eller hur??

‘

K R A M I S   M A M M A   Z
♥

‘

Read Full Post »

Just nu

‘

Tänk, för ett ögonblick här och nu så känns allt bara så bra. När jag tänker på nuet. Carpe diem det klassiska ni vet. Det är väl de stunderna man finner kraften ur. Hämtar orken. Kan hålla andan tills nästa kallsup som livet kan leverera.

Junior är så himelens nöjd med sitt nya rum. Jag skall bara jaga någon som har en slagborr så jag får upp hans rullgardin då det bara är betongväggar. Hämta hem den nya sängen jag fyndat på blocket åt han. Invänta paketet ifrån Jotex med de nya gardinerna i turkost, limegrönt och blått. Göra ombonat.  Den bästa vinsten är att nu kunna spela online med kompisar som också är nattugglor. Inte behöva ta hänsyn till storebror som förr bodde vägg i vägg och var lika kvällstrött som mor sin. I ett rum som numera är tipptopp dessutom!

Han vet om skolmötet vi haft och han känner att han har livlinan runt sig och att vi aldrig mer släpper han på djupt vatten. Bara en sån sak.

‘

‘

Sam hade sin fina vän här på skär Torsdagen och som sov kvar. De hittade på små upptåg och de skratt jag hörde här hemma i huset var sådan glädje att höra. Mamma hjärtat svämmade över ännu en gång. Tänk att det finns någon som kompisen, som tar Sam precis för den han är. Han har alltid varit guld värd genom åren. En känsla som aldrig kommer att försvinna oavsett hur deras framtida rellation ser ut. För det han gett med sin vänskap genom tid är ovärdelig.

My Love och jag är på god fot än med varandra. Trippen till Stockholm gav ringar på vattnet. Av possitiv art. Kärleken fick en nytändning. En påminnelse om hur mycket vi älskar varandra. Faktiskt. En känsla som lätt kommer av sig när man lever i den orkan vi stundom gör. När man är så pissless på allt och alla. På oss. Den nedåtgående spiralen.
Och när vi är i harmoni så speglas nog det på grabbarna också.

Tänk, hela Ohana mår för stunden bra. Vilken fin påskpressent till oss!
Påsken som hyllar livet. Livsprocessen.

Jag kan bara instämma idag.

‘

K R A M I S     M A M M A     Z

♥

Read Full Post »

Vad krävs det av oss?

‘

Stundtals känns min sanning som folkmorden i Burma. Som i Rwanda. Det är ett elände utan dess like, omvärlden känner till det men gör föga för det. Höjer inga ögonbryn. Sätter inte in några stora insatser. Högsta beredskap.
Det är lågprioriterat. Läggs i högen ”vi tar det där sen”.

Mitt i infernot har jag stått. Krigszonen. Jag har sett vad som händer med barnen när omvärlden stundtals är okunnig kring dem. När den inte stöttat upp rätt. Och det jag sett, det andra sett, så skall inget barn behöva genomgå detta. Känna sig dum i huvudet. Att allt är kört. Livet är för övermäktigt.
Livsglädjen som har tagits ifrån det lilla barnet eller den nyblivna tonåringen.

Vi har fått den hjälp vi behöver i nuläget med grabbarna. Men jag tänker bakåt. Tänker i nuläget hur det ser ut i vårat land. Så mycket jag får ta del av. Så mycket som långt ifrån är okej.
Jag tänker framåt. Hur mår dessa barn? Hur skall det blir för dem om vi vuxna inte ruskar om oss själva och gör vad som faktiskt krävs?? Tänker om. Tänker nytt.

Men VAD behövs för att folk skall FÖRSTÅ och vara villiga att delta i en förändring?? Nu ??

Behöver jag stå naken på torget för att få den uppmärksamhet detta förtjänar för länge sedan??

‘

‘

Tänk att få anordna en stöd gala. TV4 på bästa sändningstid.
Dels  för att sätta fart på den insamling jag dragit igång. Forskningen som behövs kring vad dagens skola kan göra med våra barn med adhd/asperger och autism. Hittills har det kommit in 5615 kr. Det skulle behövas både en och två nollor bakom för att få fart på detta. Sen tror jag överlag att hjärnfonden behöver få in medel till forskning kring dessa diagnoser.
Sen tror jag på en Tv sänd gala för att sprida okunskapen kring dessa diagnoser. Tydliggöra vad det är.

Drömma. Såklart jag måste få göra det. Tänk om detta var möjligt. Suck.

Men hörrni kloka därute. Ni som lever liv som mitt. Ni som vill bidra till förändring. Hur sjutton går vi tillväga? Hur får vi till den förändring vi alla ropar så högt efter??

Har ni tid att reflektera mellan allt påskfirande så SKRIV en kommentar!
Tillsammans är vi för sjutton starka! Se vad folket i Egypten kunde göra. Förenade krafter. Fick igenom en förändring.

Namninsamlingen har nu nått 2198 namn http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217 Hur många till behövs för att få politikerna på toppnivå att reagera??

K R A M I S     M A M M A     Z

♥

‘

Read Full Post »

Mellantinget

‘

”Vad är det för speciellt med en födelsedag mamma? Bara för att du blev född just på denna dagen, vad är det som säger att den måste vara så speciell år efter år ? Mer än att du får över 100 grattis på Facebook ? Att mormor kommer och fikar med oss ? Det är som vilken dag som helst fortfarande ”

Vår kloker ser livet så klarsynt. Jag håller med honom bitvis.
Men en födelsedag kan vara tillfälle att visa uppskattning inför någon. Man får en anledning att höra av sig till någon som man kanske inte har så nära kontakt med annars. Visar att man bryr sig. Har inte glömt bort. Trots allt.

42 år. Inte längre purung. Inte lastgammal. Ett mellanting. Undrar hur mycket av rynkorna jag fått för alla tårars skull? Alla bekymmer och alla laster? Många är dock skratt rynkor. Rynkor som är av trevligare karaktär  ♥
Igår fick jag le ofta. Alla glada tillrop på FB. Mammas omtanke kring med och det som kom med i paketen. My Love som köpt fina Pilgrims smycken  ♥ Ja må du leva sången ifrån min ”lillebror” och hans fina familj på telefon. Att jag fick klart juniors rum och det blir mer än snyggt och han supernöjd åt lösningen!

‘

Nya rummet

Jag tog en semesterdag  i helgen. Stressen som varit omkring allt har satt sina spår på min hälsa. Skulle jag hinna rusta klart hemma mäktade jag inte med tempot på kära jobbet samtidigt. Och jag vill sannerligen få ordning här hemma. Så gott det går iallafall.

Killarna hade haft det bra som vanligt hos kusinerna. Lite trampigt emellanåt då det mest spelades och svårt att sysselsätta sig med annat. Vädret var ju inte det bästa dessvärre för ute aktiviteter.
Katten Z är hög gravid och vi skall ha första tjing på ungarna. Sam hade myst mycket med katten som bär på hans kattungar. Tror det kommer att göra han gott, med tanke på den kärlek och omsorg som vår enda råtta har idagsläget.

Ja, juniors rum är nästan klart, och jag har redan satt i klorna i det nya datarummet. Målarfärg i tre kulörer skall det blir på bokhylla, alla 17 tidningsställ till hårdrocktidningarna och sängbordet. Ny energi har tillkommit för att gör fint här hemma, med relativt små medel.
Killarna har påsklov och junior åkte på en sväng min dunderförkylning, så badet jag tänkte får vi ställa in idag. Då får jag måla mera *skratt*.
My Love och jag går om varandra helt i dagarna 4 nu så det är väl bara att rusta på så vi hinner rå om varandra till påskaftonen då vi fick en ledig kväll ihop 🙂

 

K R A M I S   M A M M A  Z

♥

‘

Read Full Post »

Bara jag

‘

Jag har aldrig varit rädd för ensamheten. Att bara vara jag. Oftast trivs jag med det. Att jag får umgås med mig själv. Ha tid för mina egna tankar och reflektioner.  Tänka kreativt.
Jag vet andra i min omgivning som är tvärt om. Som måste ha folk omkring sig jämt. Tur att vi är olika. Självklart vill jag ha mina vänner nära. De släktingar som jag älskar så. Pratet på jobbet kollegor emellan.  Min Oahna.
Men en helg som denna, när My Love tagit tåget till Dalarna och killarna får träffa kusinerna, ja då blir det jag och tystnaden kvar. Och jag längtar inte efter någon kan jag erkänna.

Kanhända att jag är lite ego, lite egen sinnad som vill ha det så. Ibland. Då det är självvalt.

‘

,

Det har inte varit en latmanshelg direkt.
Jag var till grannstaden och hämtade hem ett supersnyggt soffbord ifrån Blocket som skall målas om. Sedan har projekt ”nu skall vi byta rum åt Junior” tagit fart på riktigt. Feng shu röj. Åkte med 2 stora kassar till kyrkans affär som de får sälja och pengarna gå till barnhem i utsatta länder. Kastat en del.
Att rusta är inte pice of cace direkt. Näpp. Noga från grunden skall det vara. Pappa min var tapetserare/målare och har lärt mig hur det skall vara. Supergulliga mamma har varit här och hjälpt till med mycket! Hon fick målarpensel i handen och gjort stor nytta!

Snart kommer Ohana hem. Och jag har hunnit tapetserat fondväggen som junior valt ut efter eget tycke. Bildbevis kommer 😉 Nu är det bara 3 väggar kvar. Det blev en semesterdag idag så jag hinner göra allt utan stress. Till kvällen skall jag sätta Ohana på att baka Polly kaka tills 42 års fikat imorgon.

Jösses att jag är så pass till åren. Fast det beror på vem man jämnför med såklart. Jag har mer än halva livet kvar. Siktar in mig på att bli 93. Minst.  En grand old lady skall jag bli.

Avslutningsvis kan jag glädja er med att förra inlägget har blivit delat 100 gånger på Facebook. Tycker det talar sitt tydliga språk att detta är något som engagerar folk!

‘

K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

.

Read Full Post »