Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Jag har blivit omkörd. Rejält. Av mig själv delvis! En blogg har konkurrerat ut en annan. Men det gör inget. Jag är ändå involverad fast denna gången få jag ge vika lite. Det handlar inte bara om mig. Min Ohana. Mina tankar och bekymmer. Glädjen. Framgångarna och bakslagen.

Meus Ohana har fått kliva åt sidan lite. Kung Över Livet bloggen har fått min uppmärksamhet nu ett tag.
Och den har gjort storartad succe!! På 2 veckor har den haft 6 000 läsare REDAN. Vilken makalös start! Det känns som det jag gör där är så nödvändigt, samtidigt som jag aldrig vill sluta skriva här. Däremot kanske inläggen inte kommer i den takt ni är vana vid. Det får tiden utvisa. Vad som händer med allt. Mina killar. Med galan. Med mig själv. Med Ohana.

Men jag fattar det inte. Jag tror inte jag tar in vad jag satt i rullning. Men jag kan ana. Jag ser uppslutningen. Uppbackningen.

Jag har dragit igång saker förr. Fick Tv4 Nyheterna att komma då man skulle stänga vårat sjukhus i stan. Linslusen som gormade mot världens orättvisa redan då. Pissförbannad framför kameran.
Jag har dragit igång manifestationer. Namninsamlingar. Uppror. Allt för att göra livet lättare kring mina barn. Andras.
Min egna insamling till Hjärnfonden  som blev så minimal med sina 5 600 kr även fast det är mycket pengar i sig, men inte i detta sammanhanget.
Folk måtte vara trötta på mig med mina ideliga uppmaningar att delta i det mesta jag förtar mig med. ”Ja ja, nu är hon igång. Igen

Men banne mig. Magkänslan säger att nu är det BIG TIME.

Flera frågar mig hur skall jag orka med detta uppe på allt annat?
Frågan är mera för mig. Vad händer om jag inte får vara med att påverka detta? Få utlopp för all frustration som bott inom mig i så många år?

För nu har jag världens läge.

Guldläge.

K R A M I S   M A M M A  Z

Read Full Post »

Idag ber jag er läsa någon annan stans. Där det är mycket viktigare att läsa DET inlägget än något annat hos mig idag. Ärligt.
Det inlägget förtjänar att vara där det är utan att jag skall kopiera det rakt av och lägga hit det.

Ni förstår varför det finns där det är, i sitt rätta sammanhang. Varför det finns fler än jag som engagerar sig i den kommande Kung Över Livet insamlingen och galan. Mammor som slagits för sitt barns liv.

Det är en 18 årig kille som sannerligen ingett mig hopp. Gett andra föräldrar till hemmasittare hopp. Livet är inte körd i botten som man gärna vill tro för att man misslyckas med skolan. Visst man kan inte bli advokat. Men man kan tillåtas att lyckas ändå!

När jag läste detta inlägg för första gången så rann tårarna. Det lär göra detsamma för er!

Jag blev en hemma sittare i 7år. Fram till höstterminen 2011, då jag började på Yrkessplugget och idag utbildar jag mig till Golvläggare. Jag har inte varit stadig i skolan på 9 år.
De jag försöker säga är, ge inte upp! Din son/dotter kommer bli polis, snickare, djurskötare, trädgårdsmästare ELLER WHAT EVER!

Bara du som mamma eller pappa aldrig ger upp.”
Läs Det starka inlägget HÄR

K R A M I S   M A M M A   Z

 ♥

.

Read Full Post »

 

Att livet skiftar så. Ifrån mörkaste moll till ljusaste dur. Livets rollercoster. Man borde vara härdad. Veta spelreglerna. Att allt kan  tvärvända. Det som var ett löfte enda dagen gäller inte nästa.

Jag har fått förnyad kraft när det gäller Junior. All pepping jag fått. Stödet. När jag såg reaktionen för honom när han bara fick veta en del av all sanning, det räckte. Och det räckte för Bup att höra hur han reagerade. Nu måste skolan göra detsamma.

Pojken med guldlockarna skall jag aldrig mera låta falla. Aldrig. Varken jag eller My Love tillåter det ske.

Jag fick ta del av en annan mammas förtvivlan igår kväll. När skolan rycker bort den enda trygghet ett barn har. När det är lika skört som en silkestråd. Men när skolan bara ser ifrån sitt perspektiv så kommer barn på barn att falla och vi förtvivlade föräldrar gör allt för att blåsa på det onda.

Mitt i allt detta så händer det underbara. Det ofattbara och jag känner sådan eufori över det som vi har framför oss och vad det kommer att leda till.


Jag for till Uppsala igår. Möte med HJÄRNFONDEN. De hade bjudit in mig och jag blev kvar 1½ timme i styrelserummet. När jag gick därifrån var det med sådant lyckorus att det inte går att beskriva.
Det frö jag haft, som jag förankrat hos mina underbara mammor runt om i landet, det fröet har fått grott nu. Vi har alla hjälpts åt att vårda det.
Jag måste understryka en sak. Jag hade inte kunnat göra detta ensam. Men tillsammans så kan vi det och alla mammor som är med på tåget trodde på min galna ide i från början.

Hjärnfonden skall ingå ett samarbete med oss och stötta oss hela vägen fram.  De tror på oss till 110%. De tror så mycket på det vi gör och gillar varför vi gör det. För att vi gör det för våra barn. För pojken med guldlockarna. För generationer framöver. Ta död på all okunskap. Att forskningen får klargöra på vilket sätt våra barn kan fungera som bäst. För det finns massor av kunskapsluckor. Massa att lära.

28 Mars. Lägg det på minnet. För galan ska bli av nu och det är nu vi ger gärnet. Vi 12 mammor. Soldatmammorna, som går ut i strid mot okunskapen. För våra barns skull. Och det roligaste av allt tycker jag är att kungahuset skall få en inbjudan av Hjärnfonden att närvara. Fattar ni hur seriöst detta har blivit?

Firade framgången på ett fik i Uppsala med finvännen som pluggar inne i staden

 

En klok vän frågade mig om jag orkar allt detta. När vi både har en soc anmälan på oss och en skola som kanske havererar kring Tobbe nu. När livet är too mutch ändå.
Jag rådfrågade en annan fin vän som läst till betendevetare och hon förklarade det så klokt. Att det finns negativ stress och positiv stress. Hon tror att via detta engagemang kring galan och insamlingen så kommer all frustration fram, det får ett utlopp. Och att arbetet kring ”Kung Över Livet” bara ger energi. MEN att vi delar på bördan vi 12. Och det har jag redan greppat. Och Soldatmammorna är rädda om sin initiativtagare  ♥ och säger detsamma.

My Love stöttar mig fult ut. Vet att detta kommer att ta en del av tiden här hemma nu i starten av allt.
När jag kom hem igår så sade 11 åringen  ”Grattis mamma, vad roligt att det gick bra”
Jag stod i dörröppningen och tittade på honom och hade Sam i tankarna också.

Ja mina älskade ungar. Det är för er skull jag gör detta. För alla andra barn. Grattis till ER, men det skulle ni inte greppa just nu”

  

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Jag hade hållt dig i min famn. Sagt att det aldrig skulle hända mer. Du skulle få komma tillbaka när du var fullt redo för det. När du hunnit läkt. När såren längre inte fanns kvar. När värken i hjärtat var borta. Värken av all stress. När depressionen gett hädan.
Jag lovade dig att allt skulle bli bra mitt älskade barn. Jag lovade och du var trygg med det. Och du litade på mig.

Fy fan som jag ljög. Som andra vuxna ljög för dig. Du skulle få vara kvar i resursgruppen tills du var flygfärdig. Du är som skört porslin nu och vi skulle handskas varsamt med dig.

”Det är lika bra att du skjuter mig mamma för det är ingen mening med att leva”

Pojken med guldlockrna fattar. Han skall på de veckor som är kvar till sommarlovet hinna slussas in. Få det fungerbart. Hållbart. Och De är precis i början av allt nu med inskolningen. Vi skulle inte skynda. Han skulle få ta det i sin takt. Bocka av framsteg för framsteg.
Istället för ett steg i taget skall han ta ett sjumilakliv.

Det känns som att vi låter han falla fritt. Jag är den som har sett hur han har mått. Sett den själ som gett upp allt. Som inte ville leva. Jag har sett hur det sakta återvänt, men tagit tid. Han är långt ifrån okej än. Men han har huvudet ovanför vattenytan. Men han är inte fullt simduglig än.

.

Är man sjukskriven för utbrändhet får det ta tid att läka. Håller man på med en medicinsk behandling för en sjukdom så slutar man inte mitt i.

På bup har de noga understrukit att detta MÅSTE få ta den tid det tar nu. Inte skynda. Hasta. Då går det fort utför. Igen.
Jotack. Jag märkte det ikväll. Det var ruta ett. Direkt.I skolan dit han givetvis skall tillbaka till, men inte i denna hast, finns ingen lärare han är trygg med.
Den finns på resursgruppen. Där han inte får stanna.

Jag tror inte jag gråtit floder på länge. Jag har blivit förskonad. I dag har jag gråtit konstant nästan. För jag är rädd. Skiträdd vad detta innebär nu. Ingen av oss var beredd på detta. Och jag har ingen aning om hur skolan tänker nu, men det skall jag ta reda på.

Han kastade sin kungakrona åt helvete ikväll. Den jag skrivit om förr och som nu blivit symbolen för den insamling och galakväll vi skall anordna nästa år. Jag fick ett svar ifrån forskaren idag jag har kontakt med. Han understryker så hur sjuka vi gör våra barn med den stress de utsätts för i skolan. Men vi vet fortfarande inte vilka följder det får därför att forskning saknas.

Ni kan tänka er grottmänniskans häpnad när hon uppfann elden?
Jag tror vi blir lika förstummade när vi med forskningens hjälp inser vad vi gjort med våra barn..
Pojken med guldlockarna  hann bara halvvägs. Livräddningen avbröts.


K R A M I S   M A M M A   Z

Ni som vill visa erat stöd för oss, våra barn och att tillåta dem vara kungar för resten av livet
http://www.picbadges.com/kung-over-livet/2558204/?fb_ref=social_bar&fb_source=timeline

Skaffa en Picbadges till FB. Ni kan se min här ovan..

Read Full Post »

Undrar vad jag gjort. Nu igen. Tittar på mina barn och vet att det är för deras skull. För andras barn. Framtidens barn.

Tänker på hur många som engagerar sig i barncancer  fonden. Denna rent ut sagt jävliga sjukdom som kan förgöra ett sådant ungt liv. Dessa små prinsar och prinsessor. Forskare klurar och klurar och gör framsteg. Bättre behandlingsmetoder. Större chanser till att få leva livet som det var tänkt. Men så beroende ifrån andras välvilja att skänka bort sina pengar, om än så lite. Utan pengar. Ingen forskning.

För ett år sedan hade jag inte hört talas om HJÄRNFONDEN som tom har Kronprinsessan Victoria som beskyddare. När jag började inse handling och konsekvens, vad okunskapen kring mina barn ledde till började jag tänka efter. Söka på Internet. Kontakta forskare. Docenter. Överläkare. Och alla svarade de mig. Och alla sade med underton eller rätt ut.
Vi behöver forska mera.

Nu på Onsdag har jag ett möte med Hjärnfondens chef  i Uppsala . Jo ni. Ler stolt över att de redan tror på oss och vår brinnande ide http://kungoverlivet.wordpress.com/  Nu behöver vi förankra den och klargöra en del saker. Pirrigt som sjutton. Så mycket hänger på vad jag säger och hur.  Att vi 7 mammor som lagt ner timtal på detta redan är seriösa. Är beredda på att lägga ner tid och energi.

.

Tror vi alla upplevt den själsliga smärta det innebär för ett barn att ha en diagnos. Smärtan som sitter i själen som ingen medicin i världen kan ta bort. Den kommer oftast efter ett tag, när livet börjar att bli svårhanterligt.
Det vi kan göra är  att underlätta för dem och göra saker och ting rätt! Och det är där jag är övertygad om att forskningen behöver komma in i större utsträckning än nu.

Vårat projekt finns nu på Facebook http://www.facebook.com/KungOverLivet och är nu 148 GILLARE.

Ni alla som läser här, tänk om ni kunde stötta oss, genom att bara klicka på länken ovan och GILLA. Det skulle rassla till så vore vi över 500. Och om var och en av er lägger ut denna gilla sida på er status  och i sin tur bara värvar ytterligare en GILLARE, ja då är vi 1 000 st innan kvällen är här.
Och jag kan sannerligen påvisa för Hjärnfonden att detta är en sak som engagerar andra.

Åh, jag skulle behöva Martin Stenmark nu och hans program ”kvällen är din”.
Att teve programmet ger oss en välbehövlig knuff *skratt*.  Ordnar med lokaler åt oss. Sponsorer. Artister. Och ger oss tid i Tv rutan. I det programmet får ju drömmar besannas  ♥

K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

Read Full Post »


”Jaha och nu skall hon gå omkring och tro att hon är något – igen”
Bara en känsla som är min egna. Den jag är rädd för att det är den bilden som folk har av mig. ” ViktigPetter, att synas och höras jämt och se nu är hon farten IGEN. Vem tror hon att hon är? Moder Theresa?”

Redan som liten var jag sån. Initiativtagare. Bildade klubbar med kompisar och höll i rodret. Var på alla möjliga företag i tonåren och bad dem upphöra med klorblekta kuvert. GreenPeace var min ledstjärna och jag förmådde sockerbolaget att övergå ifrån klorblekta papperspåsar till miljövänliga. Jag har kvar brevet någonstans.  Jag höll i våra insamlingar så att klassen kunde åka på englandsresa i åk 9 och så där har det hållit på. Drivet. Att genomföra. Organisera. Jag har träffat socialministern på hans regeringskontor när det gäller vår sjukvård. Suttit i TV4: morgonsoffa och framfört mina åsikter. Orädd.

Allt detta har varit, inte för att framhäva mig själv, utan för att jag gjort det för den goda sakens skull. För att nå ett mål. Se resultat. Vara en del av en viktig process. Ser mig som en länk. Ett verktyg.


Folk får tycka och tro vad de vill, men det gnager i mig när jag inte vet vilka tankar eller prat som sker när jag inte hör. Och på vilken basis de sker. Och att det inte vet om VARFÖR jag gör allt detta.
Jag har varit med i Radio och pratat om mitt liv, varit hos Malous ”Efter tio” och nästa månad blir jag med i en bok som släpps av Sara Natt och Dag. Aldrig för att själv få synas. Stå i det offentliga.

Det har alltid varit för den goda sakens skull. Always. Och skulle nu detta projekt jag dragit igång ro i land, så är det FORTFARANDE för att nå ut med en enda sak.
Att aldrig låta våra barn falla såsom mina fick göra därför att vi vet för lite om deras problematik, att forskning saknas. Det är min drivkraft.
Jag är skyldig mina barn det. Framtidens barn.

Jag hoppas så att många av mina fina läsare stödjer mig i detta. Att alla andra aktörer gör detsamma.  Det finns helt makalösa föräldrar därute som brinner lika intensivt som jag för detta. Och nu är vi 7 föräldrar i en styrgrupp och ett 30 tal som ger input till oss.

Vi skall anordna en gala nästa år och göra en insamling via Hjärnfonden och vi har redan gjort ett hästjobb. Vi hade inte varit där vi är idag utan denna vilja att genomföra detta.

Läs om vårat jobb och resa här http://www.kungoverlivet.wordpress.com

och GILLA oss på Facebook  http://www.facebook.com/KungOverLivet


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Som jag älskar denna bild på Junior. Trots att semestern inte blev den optimala i fjol så hade den klart sina minnesvärda stunder. Detta blev en av dem.
Vi var helt själva på dessa klippor i solnedgången. Befann oss på västkusten, mitt paradis på jorden om någon missat det. Ramsvik. Hunnebostrand. Där himlen möter jorden i en underbar konstellation. En gud som målat himlen så vacker som en vädergud kan.

Vi sprang på de solvarma klipporna. Sprang i kapp måsarna övanför. Sprang längre och längre upp tills vi kom till den punkt där man blir serverad det eviga blå. Ser evigheten bortom horisonten.
Det är en mäktig syn som måste upplevas på plats. Är man inte religiös så blir man det där uppe. Top of the world och allt känns möjligt.


Bilden överst hoppas jag att ni får se mycket av i framtiden föresten. Den används som ett varumärke 🙂 nu i ett speciellt sammanhang.
Några av er vet vad jag företagit mig med och vad som är på gång men håller er på halster till helgen iallafall.
Visst tar det tid och energi, men känns som om jag har det just nu. För denna energi är av positiv art och kommer förhoppningsvis att leda till något.

Lyssnade på Bo Hejlskov Elvén och en föreläsning i veckan där det sade så mycket klokt. Fan om vi hade haft den kunskapen som han vidarbefodrade. Om vi haft den i vår ägo för några år sedan så mycket vi hade kunnat förskonat hela ohana. Kommer att återkomma i ett annat inlägg om vad som sades, men jag uppmanar er som är i början av allt med era asperger /autism barn. Gå och lyssna på Bo och läs hans bok ”problemskapande betende”

En sista uppmaning jag har är att läsa denna länk med detta proffs när det gäller våra barn. Så mycket klokt.

www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2010/05/12/alla-elever-har-alltid-ratt-saga-nej


K R A M I S    M AM M A    Z

Read Full Post »

Older Posts »