Solens sista strålar nuddar sjön på vår baksida. Skiner på oss. På mig. På livet utanför. Det vi lever här och nu. Det korta. Som en blinkning i evigheten. Vi som är som ett sandkorn i öknen. Jag tänker mycket igen. Djupare tankar. Om livet hur det blev och är. Vad jag kan påverka själv. Vad min mening är att leva detta korta liv på jorden. Vilka frön ska jag så inför framtiden ? Och hur skall jag uppnå lycka och bibehålla den för nu är jag på väg utför igen. Minnet sviker alltmer igen och jag är mer stresskänslig. Få i min omgivning greppar. Få förstår vilken stress jag fortfarande lever under.Som inte går att fly ifrån. Jag har 2 barn att rodda i skolan än. Båda skall söka vidare till gymnasium i höst. Jag har fått läst på och tagit reda på massvis gällande vilka skolor som finns, vilka utbildningar och sedan hur sjutton söker man dem? Haft flera möten med skola och syokonsulenter. Massvis med samtal med killarna. Vi har pratat liv. Deras framtid. Deras väg till självständighet. 15 och 17 år gamla. Vad vill de med sina liv? Sin stund på jorden?
Sen har jag annat som tynger mig som jag inte kan berätta öppet om, men det slukar massvis av energi och gör mig både utsatt och skör. Och jag känner mig rätt ensam i det vilket säkert förvärrar det hela. Framtiden känns med ens oviss och inte så självklar i vilken riktning jag ska gå.
Ändå. Mitt i allt av mitt mående och kämpande så finns ju ljuset också. Stunderna som ger energi. Som gör mig lycklig. Jag lärde mig massor hur jag nu ska parera utförsbacken sedan jag blev så sjuk för 2 1/2 år sedan då jag gick i terapi i över ett år. Att det inte får gå längre än så här. Men först måste jag hjälpa Sam att få ett sommarjobb som funkar för honom. En sommar till med massor av tid som är svår att fylla som den han fick i fjol vill varken han eller jag genomlida igen. Sen hoppas jag det lugnar sig med en massa måsten att rodda. Det som är en del av livet det med. Och ingår i det som blev min resa nu och här.
Min stund på jorden.
Kram Z
Meus Ohana 