
.
En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”
Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.
Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.
I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.
Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.
Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.
Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.
Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.
Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.
‘

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.
Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?
Kram Mamma Z
*
Read Full Post »