På botten igen av allt

Denna bild finns med på den sida jag drog igång på facebook.
Och den är så sorglig att se just idag. då jag tog den gick de fortfarande till skolan.
Båda två. Idag är det ingen av dem som gör det.

*

Pojken med de blåaste ögon jag vet gråter. Han gråter såpass mycket att en utomstående skulle kunna tro att någon han älskar väldigt mycket hade dött. Han gråter tills han knappt får luft. Han gråter därför att han finns till. Han gråter för att han börjat gett upp livet igen. Han gråter för att vi tvingar han till en skola han hatar i nuläget som står han upp i halsen trots att han tycker om lärarna. Att de förstår och gör så gott de kan. Men de kan inte frälsa den själ som mår mer än pest just nu.
Han hatar för att vara där, befinna sig på den väg in i framtiden som han inte vill ha. Han hatar det mesta förutom att spela, då det ges andrum att tänka på annat för en stund.

Helvete. Jävlars skit. Mina tårar blir lika många som hans under denna morgon. Då han inte ser. Jag måste visa mig stark. Ännu en gång. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Han var djupt deprimerad och vi trodde alla att det gått över. Han säger själv att det kom smygandes under hösten, blev värre under jullovet fast vi inget märkte. Tog rejäl fart nu och kom som en rak höger. Jag tänker inte ge han någon mer Ritalin, då en av biverkningarna kan bli depression. No way att han skall förstärka det han redan har.

,

Det finaste vi har

‘

Vi sitter på parkeringen. I bilen. Han grät hela vägen dit. Gråter när fina assistenten kommer. Vi kan lova guld och gröna skogar. Det går inte. Han vill inte. Och när viljan att inte leva finns, hur sjutton motiverar man då att gå i skola.
Herregud han är ju bara tolv år.  Och allt jobbiga började när han bara var tio. Stackars barn. Hur skall han orka? Hur skall jag orka?

Storebror går inte till skolan och vi har fått höra att det är vårat fel. Nu när inte han går heller. Lillebror.  Förstår skolan? Förstår soc så att de inte tar mina barn ifrån mig? Kan de se samma sida som jag? Att inget av det som hänt och händer oss är mitt fel.

Jag blir blöt på tröjan av all gråt. Som ett mantra säger han ” Förlåt mamma för jag bara förstör. För att jag gör fel” 
Älskade unge det är inte ditt fel. Det är vi som inte greppat saker i tid. Det är vi som har ett samhälle med allt för stora krav på er små. En skola som inte alltid passar alla barn.

‘

‘

Utanför är himlen blå. Solen skiner. Statusar på facebook om ”underbara sooooliga morgonen”. Bullshit.

Inuti mig är det bara mörker idag. Jag ser bara puckel pisten framför mig. Ett stup rätt ner. Vet att jag är skör nu då stressen skriker mig i örat. Ser till att hjärtat värker satan så jag skall förstå hur illa det är ställt.
Jag skall orka bära mina barn. Jag skall orka förklara för andra ett liv som de inte begriper. För andra som skall ta beslut som påverkar mina barn. Beslut som kanske baseras på en annan sanning än den som jag har.

12 februari skall jag tackvare vårat samarbete med Hjärnfonden få träffa landets främsta forskare på barnhjärnan i egenskap av ordförande för KÖL. Oj vad jag vill det. Idag mer än någonsin. De som kan vara behjälpliga på barn som mina. Om nu skolan och övriga instanser lyssnar på vad forskningen har kommit fram till. Jag skall prata personligen med en forskare som forskar kring barn med adhd och stress i skolan. Precis det som junior utsätts för i all välmening.
Han måste
1) Gå alla 5 skoldagar
2) Gå lika länge som de andra eleverna
3) Klara alla ämnen och bli BETYGSATT
4) Göra alla läxor på den tid han behöver för att återhämta sig

‘

‘

På bup pratar man om att normalisera så mycket kring han. Och visst håller jag med om det. Samtidigt som man måste kolla upp vart stress faktorerna lurar. Sanera dem. Skolan vill inte att han går kortare dagar. Att han har sina dippdagar och är hemma. Tänk om det höga priset kostat på ännu en gång. Att han faller handlöst. Tänk om han blir hemma helt ifrån skolan han också nu. Att vi alla trampade för fort på gasen och han inte var mottaglig för det.

Kung Över Livet.
Somliga anser att även det stressar mig. Men det skulle stressa mig hundra gånger mer om jag inte fick ett utlopp för all den frustration jag delar med så många andra föräldrar. Att vi faktiskt måste få till stånd en förändring kring de barn och de liv vi utsätter både dem och deras familjer för. Att vi får in pengarna till en forskning som kommer att rädda många barn ifrån att må som mina fått gjort.

Stöd vår viktiga insamling HÄR
50 kronor kan räcka längre än du tror!

Mänskligt lidande. Hur mycket är det värt? Priset att ett barn skall få må bra i själen? Hur är det mätbart?
Jag själv såg det idag. Igen. Den smärta som bor hos mitt barn hör inte hemma i denna värld. Likvärdig atombomben.

Den bara förgör rubb och stubb.

‘

Mamma Z

♥

,

Read Full Post »

Den misslyckade mamman

‘

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

‘

Mamma Z

*

J

Read Full Post »