Att berätta vår historia

‘

Det blev tufft.
Ångesten kom. Hur jag än förmanade. Peppade. Hejade. Stödje. Hjälpte han att tänka i nästa steg så gick det bara inte. Inte där och då.

Han kom inte iväg till skolan igår. Han ogillar livet just nu. Vardagarna. De som han trots allt måste lära sig hantera. För det är ju de som är livet. Oftast. Vi kan inte fly ifrån det. Vi måste lära oss att hantera det. Så även han.
Det blir en mysstund med Diablo i soffan. Ett bra snack och jag fick det förklarat för mig så jag verkligen begrep hur han har det.

– Mamma, jag vet hur mycket du hatar höga höjder. Att du aldrig skulle gå upp i tians hopptorn. Tänk om jag skulle tvinga dig att gå upp dit och hoppa. Så som du skulle må då, så mår jag idag. Det går inte att förklara på något annat vis.

Klockren beskrivning och kommer att be skolan registrera gårdagens frånvaro som ren sjukdag. För när det onda sitter i själen. Visst sjutton är det en sjukdom då och inte ren lathet av att han inte går? Att jag inte är den där slapphänta mamman?
Hade bra samtal med bup och jag hoppas det går att hjälpa Junior med behovs medicin nu när det är som jobbigast. Bara för att övervinna det som är tufft. För de i skolan gör sannerligen allt rätt med honom just nu.
Så tacksam för det så det finns inte.

‘

‘

Solen sken underbart. Junior ville att vi premiär grillade ute. Varm korv med bröd. Klokt beslut för vi fick en riktig mys stund därute.
När kaffet sedan var uppdrucket gick jag in med rosiga kinder och fick ett av det två telefonsamtal  jag väntat på. Det blev ett mycket givande samtal. Från SVT.
Blir så ödmjuk inför det. Samtidigt så får jag mig en rejäl funderare.

I denna blogg skriver jag skapligt mycket för att påtala vår verklighet. Om vad som hänt och händer. Jag är officiell numera med både namn och bild. Men inte mina barn. Jag skriver inte ut vart i landet vi bor heller.
När tv kommer. Då blir det en hel annan sak. Officiellt om ni förstår hur jag menar. Och just nu är jag inte kritisk till  killarnas skola.
Jag har massor av åsikter kring det som var. Till varför det blev som det blev.
Och hur skolans upplägg är generellt i detta land .Alla besparingar. All okunskap. Hur vi föräldrar får försvara oss. Försvara våra barn. Bli utsatta för hot om att barnen skall tas ifrån oss och bo någon annanstans. Vi går på knäna. Både vi och våra barn.

Denna programserie skall belysa barn som mina i skolan. Hur utebliven hjälp stjälper dessa unga. Mosar sönder dem lika lätt som vi slår ihjäl en sommarmygga. Smack!
Jag skall fundera ett litet tag till hur vi gör. Resonera med My Love. Jag vill medverka hundra gånger om, men måste verkligen tänka till nu. Har fullt förtroende för reporten som var så himmelens ödmjuk, men måste tänka två varv till.
Junior tycker det är helt okej att prata lite om sina tankar kring skolan. Sam begriper inte varför tv skall hit, för det är ju som det är. Men han låter dem göra det bara han slipper prata. * Ler*

Tror att våran historia behöver berättas för att hjälpa andra. Förhindra sönderfall och modern häxjakt på oss föräldrar som syndabockar.
Ja ni fina läsare. Vi får se hur det blir. Berättar inte vi så gör förhoppningsvis några andra det.

‘

CRESCAT SCIENTIA-må kunskapen växa

Kramen mamma Z

^^

Read Full Post »

Mitt Liv är som en DALLAS

 

 

Vi kom ut i skogen idag igen. Med luftgeväret. Med lillebror! Vad härligt det var att ha med sig båda grabbarna ut och de ville det! Vi var ute nästan en timme. Så härligt att se Junior få rosiga kinder för det är inte allt för ofta som han letar sig ut och gör något.
Morfarskogen ligger en bra bit bort och det tar en 15 minuter ut med bil så det är bara jag som kan åka med då My Love inte har körkort. Blir ju lite begränsat till när jag är ledig och kan komma ifrån.

Junior gick halvdag idag. Hade gått jättebra. Frågan är vad det är som gör att han känner att han inte orkar hela dagar. Eller om allt bara hänger på motivationen och lusten.
” Mamma, när Sam börjar ha hemmaskola igen. Varför kan inte jag också få det? Jag har det jobbigt jag med”
Skitsvårt att svara på. Att motivera varför han skall behöva ta de tunga stegen till skolan när Sam slipper.

 

 

‘
Vi blev rekommenderade att prova något som heter familjestödjare ifrån soc. Att de kommer en morgon då Junior inte förmår sig att gå för att se om vi gör ”något fel”. Att de skall gå in och ”bryta” om jag gör något tokigt som gör att han inte går.
Jag tänker på alla de morgnar han blir kvar hemma. Då han ligger som en liten kattunge, ihoprullad under ett täcke. Med gråten i halsen. ” Jag kan inte. Det går bara inte” 
Vad skall en familjestödsperson göra då. Säga åt mig att göra ? Ignorera hans gråt? Blir störtförbannad? Hota med dataförbud en hel dag? Släpa ut han i bilen? När vi inte vet vad det är som händer i han? Vad som beror på vad?

Minns ni Dallas? Tv serien som bara pågick i all evighet. Nya intriger och konflikter hela tiden.Tycker mitt liv ter sig något liknande förutom överkonsumtionen av sprid och pengar då. Att det är som en enda lång såpa utan slut. Det blir cliffhangers hela tiden. Nya utmaningar. Prövningar. You name it. Och jag är så inihelvete trött på det mesta just nu när det gäller prövningar. Motgångar. Mina fina killar med all kamp som deras liv innebär.

Men det är bara fortsätta att gå framåt.Vad har jag för val?

 

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Ge mig mitt liv tillbaka

Lilla hjärtat. Vad händer oss?

‘

Han faller igen. Det går undan nu. Och vi vet vad vi har att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

Han mäktar inte med att vara heldagar i skolan. Mäktar inte med att gå dit överlag. Fast han får super uppbackning. Det hjälps inte. Känns som om han kastat in handduken  redan. Säger Game Over. Thats it.

När han satt i bilen idag med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam för 2 år sedan exakt. Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egna begravning många gånger för så tunga var och är stegen.

Idag skulle han bara gå till tio rasten. Annars hade jag fått hem han igen. Hade det inte varit slöjd hade han kanske stannat kvar. Han vill inte ha slöjd. Sy en efterbliven tygpåse när det finns att köpa plastpåsar på coop för 2 kr styck. Han vill sy en dräkt istället, men det lär han väl inte få säger han med en stor suck.

Jag handlar en supersnabbis det vi behöver för dagen. Står med tårarna brinnandes där i kön. Tänker
” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv. Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan”

,

 

,

Allt det jag fått offrat. Hälsan. Äktenskapet. Vännerna ( fast vilka var de som gick när jag behövde de som mest kan jag också undra ) Orken.
Allt det jag blivit utsatt för. Ifrågasättandet främst. De som dömer mig utan att veta ett skit. Sätter en stämpel i pannan på mig.
VÄRDELÖS.

Jag har inga tårar kvar. Inte idag. Bara känslan av att jag inte vill något mera. Pallar inte efter allt. Jag skiter i allt. Jag orkar inte. Vill inte. Jag vet bara vad som krävs av mig. Vet att det fortfarande finns kritiska ögon på mig. Som säger ”Se, hon HAR verkligen misslyckats med båda sina barn” 
Jag har två barn med olika funktionsnedsättningar som finns men inte syns. Hur  är sånt mätbart? Hur förmår man ett trångsynt samhälle att se det och inte skuld belägga varken mig eller mina barn?

Förmå att hjälpa dem och inte stjälpa dem ?

 

Jag älskar verkligen mina killar. Mer än livet självt. Såklart att jag finns här och stöttar dem. Hjälper dem. Såklart att jag accepterar de för dem de är. Med eller utan diagnoser.
Det är själva situationen jag befinner mig i som gör mig less på allt. Kampen. Att jag hela tiden måste försvara både mig och dem. Förklara. Övertala. Det är den biten jag vill ha tillbaka. Livet då inte allt detta behövdes.

Mina killar är perfekta som de är. Det är allt det andra omkring som gör detta liv så jobbigt just nu.

 

‘

Det har redan skitit sig med det

Mamma Z

*

Read Full Post »