En dag blir allt det där mitt igen

‘
Jag och finvännen pratar om livet.
Om det som blev och det som vi en gång haft. Hur stor saknaden blir. Hur ont det bitvis kan göra. När livet krymper och man blir som in målad i ett hörn. När man smakat på friheten. Vetat om vad hälsa innebär för sina barn och man ser hur det sakta tas ifrån dem.
När man ser hur de vissnar ihop likt en blomma som inte får vatten.

Jag måste tänka att en dag blir allt det där mitt igen. Det som jag nu saknar så i stora mått. Att det kommer. Inte idag när längtan är som störst.
Men att det kommer i en morgondag.

En del av mina tankar och jakten på att hitta de små ljusglimtarna finns som bekant på Instagram under namnet MeusFortuna. Min lycka. Där jag bildtwittrar.
Men jag har så många av er läsare som inte har Instagram, så nu finns faktiskt MeusFortuna på facebook och ni hittar den sidan HÄR.
Så nu är det bara att in och gilla. *Ler*

‘
‘
‘

My Love får hit barndomsvännen som gör ett spontan besök och åker de 18 milen hit.
Vi grillar och myser i sommarvärmen sedan skickar jag ner herrarna till vår fina hamnkrog. De får sannerligen en trevlig kväll ute ihop på krogen och My Love är så väl unnad detta. Är så glad att han har så fina vänner som aldrig har svikit oavsett vilka stormar vi haft i Ohana.

Dagen efter smiter vi iväg på loppis innan killarna vaknat. Senare under dagen beger vi oss till den sjö som nu inte har någon algblomning. Ingen favorit sjö men helt okej att svalka sig i när temperaturen ligger runt 30 grader.

Nu har My Love semester först. En sen sådan, men han känner samma som mig. Att det är inte semester i den bemärkelsen som man tänker sig. Som man önskar sig. Som man behöver.

Själv är jag sjukskriven i 1½ vecka till. Nu har det jobbigaste symptomet på stress lagt sig iallafall och det är hjärtklappningen. Förr kunde jag ha den i timtal och kände av den som mest när jag skulle sova. Kärlkrampen kommer och går, den stressutlösta men inte lika mycket som tidigare.
Jag tappar fortfarande namn på personer och saker. Häromdagen stod jag bara och stirrade på ledstången ner i källaren och hittade inte ordet på vad det heter. Hur läskigt som helst.
SRRI medicinen jag nu äter börjar så sakteliga göra sig bekant med mina celler som inte reagerar lika starkt på det längre. Skönt att de värsta biverkningarna gett sig.

Måtte både jag och mina killar ha sett botten och vara på väg upp till ytan alla tre nu.

‘

‘

Kram Mamma Z
( och sötaste Filur )
*

Read Full Post »

Vem ser ett barn med ambitioner ?

 

‘

Denna bild lade jag ut på Kung Över Livets gillasida igår tillsammans med texten nedan. Den kom som en spark i magen på många tror jag. Ruskade om folk som inte har en aning om vad dessa diagnoser gör med våra barn när vi inte möter upp rätt. Stöttar och förstår.

Det som glädjer mig är att denna nu sprids på nätet, snart delad 700 gånger. Man kan ju tänka sig hur många som då har sett den.
Ringarna på vattnet. Tacksam. Förlåt om jag ältar denna Kung här inne, men den är så stor del av mitt liv nu. Betyder så mycket.

En mamma skrev till oss
” Tack för att ni finns, ni styrker mig i min mammaroll likt dunderhonung. ♥ ”

Sådant värmer som sjutton. Sedan finns de de som inte väljer att säga något alls bland de jag känner vilket gör mig konfunderad. Vad i allt detta är fel att jag gör? Sticker ut? ”Målar” ut mina barn och påvisar dem som offer? Framhäver mig själv som någon okrönt gudinna för det jag dragit igång? Eller? Vad tycker ni?

Näväl. Här kommer texten ifrån facebook.

”Hur mäter man psykisk ohälsa hos våra barn? När själen gör så ont att de tror att den skall gå mitt itu? När inga piller i världen kan hjälpa mot den smärtan. All världens plåster. All kärlek från en förtvivlad förälder som kramar dem hårt. Säger att vi älskar dem så mycket som vi bara kan. Bortom stjärnorna och längre bort än så.

Åtta åringen som gråter sig till sömns därför att hela livet känns som en öken och har gjort så länge. Elvaåringen som tror att skolan är körd därför att skolan inte mött upp rätt. Barnet som inte mäktar med att se framåt.

De här barnen finns, men ingen har tagit reda på hur många de är mig veterligen.

Vi måste börja när de är små redan. När de fortfarande har innehar självkänslan. Tron på framtiden. När de fortfarande är Kungar Över Livet och vet att allt är möjligt att genomföra. 
Vi måste stötta upp dem hela vägen. Det är så lätt för självkänslan att försvinna annars. Och när de tappar den tappar de många gånger orken till så mycket mer.

Vad är priset vi är beredd att betala för att får må varenda unge med NPF att må bra? Barnen med adhd. Asperger. Dyslexi. Autism. Add med flera.
Förmå dem att förbli de Kungar de föddes till att vara?

Det borde vara så enkelt.

Hjälp oss sprida kunskap och förståelse kring dessa barn och ungdomar. Din insats kan vara avgörande!

Länka oss gärna så att vi blir fler och fler. Inte för vår skull.
Men för våra älskade barns.”

‘
Kram Mamma Z

*

Read Full Post »