My love and I..bröllop för snart fem år sedan..ett par i femton år..yes we have done it so far..but..
Citerar mina text och musikmästare, Björn och Benny:
You seem so far away but you are standing nearer
You make me feel alive but something died I fear
I really tried to make it out I wish I understood
What happened to our love, it used to be so good
So when you’re near me, darling can’t you hear me S.O.S.
Vi har pratat, åtskilliga gånger om detta..vet att vi tampas med kärleken likt många andra par..men vi har dessutom en familjesituation som är olik många andra par..vi bor i diagnoslandet..och det tär..tär så in i vassen..efter alla år..hur sjutton håller man kärleken vid liv..hur blir man åter ett par som det en gång var..
För att få det att fungera här hemma med killarna så jobbar vi mycket omlott, ses i dörröppningen, sms förhållande mellan varven..tar det allra viktigaste informationen för att diagnoslandet skall fungerqa hyffsat..vissa dagar ses vi inte alls.. Till sommaren får vi en vecka ihop..Vi satt igår kväll och pratatde på min nyinköpta kökssoffa..hur sjutton lever man ett förhållande när man har det som vi..frågan har kommit upp till och från och vi har fortafarande inte fått till det.. Hur lever par i ”vanliga” familjekonstillationer?? Jag är så rädd att någon av oss lessnar ur och inte orkar längre..hur länge kan man leva på sparlåga?? Jag älskar min man och han mig..kärleken finns..men när den så sällan får näring?? När den får stå tillbaka hela tiden?? Jag är väldigt utlämnande nu..öppnar upp mitt liv inför er..öppen ridå..och my love har gett klartecken till det..
Detta är inte första S.O.S ropet från mamma Zoffe om detta..jag har gett hintar om det förr.. Vad har ni för tankar kring detta..ni som både lever i diagnoslandet och utanför?? Hur gör ni?? Överlag??
I really tried to make it out I wish I understood..
K R A M I S M A M M A Z O F F E
Meus Ohana 
Jag vet inte hur par, var sej innan- eller utanför diagnoslandet gör för att lyckas hålla ihop sina äktenskap/förhållanden men jag tror att ni, trots allt, har goda förutsättningar för att lyckas eftersom ni fortfarande älskar varann och eftersom ni både ser problemet och pratar om det. Att ni sen måste försöka stjäla till er stunder som bara är era egna och att ni inte ger upp de försöken tror jag är viktigt… Fast lyssna inte på mej, om jag nu skulle få för mej att komma med nå’ra råd, för jag har ännu inte lyckats nå’t vidare med just dessa bitar av mitt liv. Men era barn kommer alltid att vara era barn och både problem och glädjeämnen kring dem kommer att vara era gemensamma… Men allt detta vet ni ju redan själv. Jag håller tummarna för er och att ni ska lyckas där så många andra går bet, för hur det än är så är man starkare tillsammans än var och en för sej så länge båda drar åt samma håll. Varma kramen till er båda!!
Hej kära vän!Håller med föregående skrivare. Tror inte det blir bättre av att gå isär, så jag tror man tjänar på att kämpa tillsammans även om det inte känns lätt alla gånger. En sak som varit bra för mig och min man är att vi fått avlastning två helger i månaden då sonen är på korttids eller hos stödfamilj. Då får vi lite egentid tillsammans. Det känns svårt att skicka iväg sonen i början innan man vant sig vid situationen, men det räddar mycket i familjen och gör god nytta. Man får se det positiva i det hela. Vet inte hur jag hade orkat utan den här hjälpen. Och en liten detalj: Glöm inte att kramas varje dag. Tycker att det gör mycket för förhållandet. Räcker med en snabb kram och ett kort ”Jag älskar dig” så hjälper man kärleken att hållas vid liv. Eftersom vi i diagnoslandet inte har så mycket tid och ork så får vi försöka ta vara på det lilla. (detta kändes också lite utlämnande….)Jag hoppas verkligen att ni orkar kämpa vidare tillsammans!Stor kämpakram till er!
Tror att mitt i allt kaos så blir man stark och måste hålla ihop!! Hur skulle man orka om man var ensam? Jag o sambon jobbar oxå omlott, samt att vi har en son (utan diagnos) till som kräver sitt! Jag kan ibland känna att huvudansvaret för yngsta sonen (med adhd) ligger på mej, sambon är inte alls lika insatt..Lärarna på skolan ringer alltid mej när det är något och problemen o ”ta itu-med” listan tornar upp sig som mount everest…man vill bara kräkas på allting! .Men hur det än är så är man stark tillsammans!!
Hej vännen! Nu var det en liten tid sedan. Ja, du…. Din frågeställning är inte helt enkel. Men jag tror att om kärleken finns där på djupet inom er båda så gör det inget att den är på sparlåga. När tid finnes så tar ni igen och även om tiden aldrig återfinns så är ni sammansvetsade som få. Sänder er styrka, kraft och mod. Börja aldrig tvivla, det föder bara oro. Släpp loss och återta er energi. Kram från Alicia
Hej Annsofie, vad modig du är …Jag är ju inget bra exempel på hur man får det att funka för jag fick det ju inte utan tog den lätta vägen…men det kan andra väl tipsa dig om hur man gör…Men jag tror det är viktigt att bara ni två får vara tillsammans själva går inte det att lösa?Jag bor ju på en liten fin gård på österlen, 10 min från havet.Om allt går i lås nu börjar byggnationen av en gästlägenhet till våren.Den är er, med eller utan kids när ni vill.Jag säger till den är helt klar.KRAM Hanna-gamla klasskompisen fr 9f
Hej kära, fina Mamma Zoffe!Först måste jag än en gång säga TACK för Dina underbara och stöttande ord på min blogg, det är ovärderligt för mig! Tyvärr har jag inte haft orken att skriva till Dig (eller flera andra heller) sista tiden, dels eftersom det är så svajjigt runt Anthony och dels är min egen hälsa för tillfället helt i botten och jag ska om knappt en timme på ett nytt akutläkarbesök.. Trist!Hursomhelst – Din frågeställning är ju något som jag allt för väl känner igen mig i.. Men i mitt fall blev det ju dessutom så, att vi tvingades gå isär för att inte skada varandra och barnen än mer. I Ert fall däremot, känns det som att Ni har alla möjligheter att klara detta – ni har styrkan och kärleken! Men gudarna ska veta att det inte är lätt och att dessutom vara föräldrar till barn med särskilda behov, det kräver så otroligt mycket mer än vad allt för många i omgivningen har en aning om..Men jag tror på Er!All kärlek till Dig min vän!Många kramar,Anna
Ni kämpar på bra, klart det kommer att hålla. All lycka till er i fortsättningen.Kram
Hej igen kära Ann-Sophie!Hoppas Du och de Dina får en härlig och positiv dag!Själv har jag och sonen det hemskt tufft för närvarande och jag känner mig så fruktansvärt ledsen och maktlös… Ja, Du vet ju själv allt för väl hur det kan vara!Men än en gång tack för att Du finns, för allt Du delar med Dig av och för att Du har styrkan att slåss på alla fronter – håller alla tummar för att regeringen lyssnar på Ditt förslag!Många kramar,Anna
Ibland får man tänka ”tvärt om”. Vad är alternativet? Kommer ni bli lyckligare utan varann? Kommer det bli lättare utan varann? Ibland får man sänka kraven radikalt, tycka att ok är ”good enough”. MEN, men ar inte att man ska leva olycklig och alldeles hopplöst ensam i förhållandet. Då kanske man lika bra kan leva själv? Enda tipset jag kan ge är att ordna en helg i månaden med bara tid att göra något roligt för er två, kanske bio eller restaurang? Det funkar för oss i alla fall. Men alla har inte den möjligheten, det vet jag….
Hej Mamma Zoffe!Jag har inga råd och inga visdomsord att komma med. Känner så väl igen det du skriver.Skickar dig en stor kram istället för att skriva nåt tror jag.
Ja jag har gett dig råd förut i detta dilemma, men jag vet inte om jag är rätt person ändå, jag som inte lyckas hålla ihop mina förhållanden! Men det har ju inte berott på barnen. Älskar ni varann har ni ALLA förutsättningar!Håller med övriga som kommenterat.Försök med avlastning, korttidshem, ledsagare eller dylikt.Barnen behöver er båda! Ni måste orka! jag hade hellre sett att jag och mitt ex hade kunnat fortsätta leva ihop det hade varit enklare. Men kärleken dog och det är en annan sak.Kram!
EN JÄTTE STOR KRAM TILL ALLA ER OVAN HÄR OCH ERA FINA TANKAR OCH OMSORG…Ni anar inte vad det betyder i själ och hjärta!!KRAMIS mamma ZOFFE
i detta är det nästan omöjligt att ge råd. Men finns kärleken så kommer ni långt på det. För min egen del kan jag bara säga att vi fightas ihop mannen och jag. Det blir lite ”Diagnos AB” över det hela;-) Så mycket till romans är det inte när vi inte är barnfria. Ja, du har kanske läst på min blogg att jag nästan kryper ur skinnet ibland… Och jag kan också känna att vi borde vårda varann bättre, men jag måste tro att vår tid kommer och det är det som håller ihop det. Jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom. Han är ju den enda som vet precis hur det är och vice versa. Och just nu får vi vara nöjda med att vi orkar och att vi kämpar tillsammans för samma saker. Många kramar
som singel kanske man ej ska yttra sig =) men viktigast för mig i en relation är KOMMUNIKATION, EGEN TID, HUMOR och en del av det har ni ju redan…nu gäller det bara att få tillräckligt med TID IHOP, ni två tillsammans så ni kan vårda eran kärlek!Kan ni få avlastning, kontaktfamilj, stödhem, korttis?Släkt eller vänner som kan komma och vara tex. 2 dar i veckan – kväll och ta den biten och ni får gå på bio, resturange eller bara en promenad tillsammans, ta in på hotell och ha mysigt ihop *fniss* eller vandrarhem om hotellen är för dyra MEN igentligen är det ju hemskt, att måsta ta in på hotell för att få en stund ihop *hm* kan barnen sova hos någon annan så ni får ha egen tid hemma?
Hej Ann-Sophie1Ni har inte funderat på en stödfamilj? En familj som det funkar med, som Sam trivs med och som ni kan lita på? Där Sam kan vara en helg i månaden till exempel. Då får ni andas och vårda er relation och er yngste kille. Inte för att mota bort Sam på nåt vis, men han får ju ytterligare en ohana att ty sig till, att kunna lita på. Att be om stödfamilj är ju inte att ge upp eller säga att man inte klarar det, att släppa kontrollen. Att få en stödfamilj är ju att ge Sam ännu en ohana att lita på i alla väder, någon mer att bolla med och som tycker om er son.Bara en tanke, och jag hoppas att du inte tar illa upp.