Livet är som ett enda lång Vasalopp känns det som och någon stans längs med spåret vill jag bara kliva av, vara ur spår för tid och evighet, vill inte delta, vill inte kämpa.. Vill bara lägga mig ner i snön och stirra tomt upp i intet..Har tappat gajsten helt.. Orken finns att göra det jag skall men det sker inte med den riktiga glädjen som borde finnas där.. Är det så här man känner sig när man är farligt nära ruinens brant? Att man bara resignerar? Går på tomgång…i väntan på..ja vad?? stiff uppear lip..jo är expert på det.. att hålla skenet uppe..få skulle kunna ana att man mår som man gör..
Hänger jag med i Sams svängningar? Att han nu är inne i någon ovälkommen utförsbacke igen som gör att det mesta bara är tråkigt, att han inte vill..att han inte förmådde sig till skolan i måndags, att han gick igår men inget gjorde på plats, att han idag gick endast en lektion innan han gick hem igen på eget bevåg? Blir allt bara för övermäktigt för mig så att den tunna is jag går på brister under mig? Att han dessutom äter så minimalt just nu att en ett åring äter mera på en dag.. Gah, jag vet inte kära läsare/vänner.. Hade jag ett barn som varit utan denna problematik kanske jag mått helt annorlunda..så mycket bättre..eller??
Mötet med Tobbe har varit och de skall börja nosa på vad som kan göra att han har svårt för vissa saker i skolan..Killen suckar ljudligt över hur tungt det känns i skolan just nu och självklart måste jag stötta upp även där till hundra.. Var idag till magdoktorn också med honom på länssjukhuset och han klurar och funderar ,så nu skall vi börja ta lite mera prover och avvakta..och blir det perioder av ont igen så skall jag få min efterfrågade röntgen.. Läggs det mer sten på börda då för egen del?
Min gulliga hjärtdoktor har pannan i djupa veck över mina symptom..och fick tom lämna ett hjärtsviktsprov..unga kvinna som jag är..och mera undersökningar skall det bli.. Han säger att min arytmisjukdom på hjärtat hade jag nog fått ändå, men att det liv jag lever inte är gynsamt direkt..stress är inte alls någon bra kombination..Tell me.. I know already.. Går och jobbar ändå trots mina symptom som är likartaade med några av mina patienters..skrattretande igentligen..men blir det bättre av att vara hemma..jag vet inte..säkerligen att kunna gå ner i tid, men har vi då råd? Det som får stå tillbaka är allt detta med guldkant som vårat liv så väl behöver.. en veckas semeter..de små dagsutflykterna..kunna ha pengar då bilen går sönder eller något i huset måste lagas.
..och my love och jag..?? en ständig källa till oro att vi inte mäktar med detta livet..att kärleken sätts på undantag allt för länge…vi har en spa dag ihop att åka på som jag fick av fina vänner i 40 års pressent.. det gäller bara att få någon som kan vara här en hel dag med killarna bara..nej usch och fy..nu blev det en enda klagomur igen av mitt inlägg..men undrar hur många av oss som kämpar år ut och år in mäktar med i längden..hur slitna blir vi inte..både fyskiskt och psykiskt?? Tror att jag vågar vara rätt öppen om hur man mår i allt detta och att jag för talan för rätt många föräldrar i diagnoslandet..
K R A M I S M A M M A Z O F F E
Jaa du Mama Zoffe, visst är det så här livet ser ut för så många av oss. Vi kliver på randen hela tiden, en farlig balansgång nära stupet. Känslan av vanmakt blir övermäktig, man resignerar, orkar inte mer än det för stunden nödvändigt.Ledsen att du kommit dithän att du inte orkar mer, det är ingen rolig upptäkt. Men hur mycket ska man orka? och hur länge?Alla har sin gräns och du har kämpat så länge för så mycket. Jag hoppas att det finns något sätt för dig att hitta tillbaka till dina krafter, din livsglädje igen. Leta i ditt hjärta, där finns den. Kanske är det dags för dig att välja en ny väg?Sänder min styrkekramar till dig och hoppas innerligt att det blir bättre för dig och din fina familj.Du är ju en fantastisk mamma, medmänniska och vän och jag är så tacksam att jag får vara en liten del av din värld för du har gett mig så mycket.All kärlek till dig//Lena
Ja, vad skriver man till dig idag då…. mår själv ganska kasst idag efter att ha varit hemma i dagarna tre med sonen som är förkyld. Idag går vi varann på nerverna och tårarna trillar på mig vid olika tillfällen. Försöker dock dölja det för sonen, det går så där… Är bara så trött och sliten, förstår att du känner ungefär likadant. Men du har ju en son till att förbarma dig över så du har ett tungt lass. Jag lägger mig nu ikväll och hoppas att morgondagen blir bättre. Innerligt så önskar jag dig detsamma. Hoppet finns där att det ska ljusna, bara det inte är för sent för din del. Usch, att allt ska vara en sån kamp, du måste snart få pusta lite för att hämta krafter. Är återigen där med tanken på avlastning för er. Finns det ingen ung kille som kan hjälpa till som ledsagare eller avlösare i hemmet? Måste finnas…. innan ni stupar!Kramar om dig min dyrbara vän!//Bellan
Ja du många finns det som kämpar ute i landet, som löiksom du strävar och slpår knut på sig själva för att få livet att gå ihop. Många som skulle behöva stöttning, egentid och inte behöva rasa utför kanten på stupet.Ja du det är nog så att du är nära denna kant och har varit det en längre tid vilket är oroande givetvis. Jag har själv befunnit mig där, i den grå zonen där inget är roligt, allt görs mekaniskt och den riktiga glädjen infinner sig inte. När det roliga blir till utdragna måsten och man inte ens kan skönja något ljus i tunneln…Håller med Bellan! Någon typ av avlastning behöver ni! Jag har ropat det till dig många gånger! Lyssna, försök att stanna upp och ta hand om dig och mannen så ni orkar finnas för era hjärtegryn!!!Kramar!!!
Tack ni fina 🙂 Återkommer med några rader till er!STOR KRAM
Älskade, finaste vännen…!Usch ja, förstår allt för väl det Du skriver och känner – har ju själv alldeles för ofta upplevt samma tankar, känslor och kaos inom mig… Och även jag har ibland delat med mig av frustrationen på bloggen, lite rädd för att jag kanske öppnat mig för mycket, men samtidigt liksom Du skriver övertygad om att det ändå finns någon mer ”där ute” som känner likadant ibland och som kanske därmed finner lite tröst i vetskapen om att inte vara ensam… :-)Jag tänker jättemycket på Dig vännen, inte alls konstigt att allt blir dig övermäktigt emellanåt! Själv balanserar jag också på en mycket skör tråd för tillfället, trött och frustrerad på allt för många saker… Men – vi är ju kämpar med stort K och vi kommer att klara även detta Zoffe 🙂 – vi kan finna styrka och förståelse hos varandra när allting blir för mörkt och vi kan alltid delge varandra våra ”mörkaste” tankar, utan att bli dömda – och det är ovärderligt! :-)Var rädd om Dig min fina vän!Många varma kramar,Anna.
ja du, den där känlan har vi nog alla då och då. Känslan av att göra allt och ingenting men ändå inte hinna med allt. Att ge allt man har, viljan att ge lite till men inte orka.Till slut orkar man bara att ta sig igenom dagen, göra det mest nödvändiga. Vad bra attt ni har en spapresent att se fram emot, jag hoppas verkligen att ni får någon som tar hand om era barn för en välbehövlig dag på tu man hand. Ett annat tips är att försöka hitta egentid även om det är svårt. jag har alltid tyckt att egentiden inte finns fram tills jag skadade ryggen för ett par år sedan och var tvungen att åka till sjukgymnasten och senare komma igång med träning. För att klara av en vardag utan smärta var jag tvungen att träna och då kunde jag inte ta med mig barnen – hux flux hade jag tvingat mig att ta egen tid. Tid som jag tidigare inte hade…Ta hand om dig!