Mentalt har jag stannat av. Tappat gnistan lite. Off. Pausläge. Behöver reflektera. Få ny inspiration till det mesta.
Känner hur jag drar mig undan folk jag igenterligen vill träffa. Drar mig för att ta kontakt. Kanske är det en del av den rädsla jag känner av allt mer. Att den vänskap jag har att erbjuda känns så liten, då mitt liv tar så stor plats. Att jag nästan glömt bort hur man umgås och pratar annat än allt det tunga vi har här hemma? Att jag mer blir en belastning som man pliktroget tar en kopp kaffe tillsammans med för att bara vara snäll.
Tiden har gjort att jag tappat vänner. Samtidigt som jag fått nya. Ändå kommer osäkerheten flåsandes i nacken. Varför försvann så många? Vad hade jag gjort? Mer än få det liv jag fick? De spontana påhälsningarna. Samtalen. Sms:en. Vykorten med glada tillrop. Eller är det så ett liv ser ut i största allmänhet? Med eller utan ett diagnosland som sätter sina egna lagar på hur umgänge skall ske.
Hur känner ni som lever liv som mitt? Ni som lever under ”normala förhållanden” ? Vännerna. Som kom och gick.
Kommentera gärna ♥
k r a m i s m a m m a Z
♥
‘
Min syn på livet: Kan inte ta människor på allvar längre så Njut av varje stund med det du har, lev i nuet, carpe diem. Andra människor som vi upplever sviker är trångsynta i förhållande till att leva och till andra människor. De har gränser för allt därav trångsyntheten.
Känner så igen. Första hamna vi i diagnoslandet då drog sig många vänner undan ungefär som att adhd eller Asperger smittar och de inte vill att deras barn ska smittas. Sedan fick jag min diagnos MS och då drog sig de sista vännerna bort så ensamheten är påtaglig. Jag har träffat nya fina vänner under färden men tyvärr är de för långt bort för spontanfikor men jag hoppas att jag ska få möjlighet att träffa alla nya goa vänner irl någon gång.
❤
Jag har också tappat många av vännerna från förr. Delvis kanske det är mitt eget fel. Jag har inte så mycket ork till att leva det liv de gör. När jag kommer hem efter jobbet kan jag känna: ”Om det kommer någon hit och hälsar på nu så tror jag att jag blir galen”. Orkar inte med det umgänget på samma vis längre och då upplevs man såklart som jävligt trist och tråkig.
Sedan har jag ju fått nya vänner också. Sådana som jag inte träffar ”live” så mycket utan mest har kontakt med via nätet. Det passar rätt bra får då kan jag välja själv när jag orkar ha kontakt.
Kram!
Det är när man har det som tuffast, och behöver sina vänner som mest, som man upptäcker vilka som är ens vänner. Dom som stannar kvar även när man mår skit, utan att döma. Som har förmågan att bara finnas. Det är dom vi ska lägga fokuset på. Men det gör ont när dom man trodde var riktiga vänner visar sig inte vara det. ”Vänner” som försvinner när man inte orkar hålla i och klistra på ett leende… Men dom som är kvar när leendet blir äkta igen, dom är värdefulla 🙂
Kramar om dig du fina!
Nina
Jag känner också igen den sorgen. Men jag hade den mest när barna var yngre. Nu har jag liksom vant mig. Och de få vänner jag har kvar nu betyder så enormt mycket. Så det där att ha många vänner och att leva som Svensson gör med parmiddagar och trevliga vinkvällar osv är inget jag saknar längre. Vi har vårt lite annorlunda liv men det funkar för oss. Jag tror att det tar ett tag innan man kan hamna där och för alla är det ju inte säkert att man gör det heller. Längtan efter ett ”normalt” vänskapsliv har jag som sagt haft i så många år så jag känner så väl igen det du säger.
Nu kan det också vara så att i och med att jag själv har svårigheter så orkar jag inte med det där livet ändå. Så egentligen har jag längtat alldeles i onödan för jag mår bättre utan det där intensiva vänskapandet.
De vänner jag har kvar betyder som sagt så himla mycket.
Kram!
Jag försökte hålla skenet uppe och träffa ”vänner” ofta när sonen med diagnos var liten. Men alla kamper man skulle utkämpa med skolan, vården, familjen, andra föräldrar och även ”vänner”, blev övermäktigt. Så jag minskade ner på middagar och kalas, tills det till slut inte fanns någon ”vän” kvar. Jag har många gånger undrat vad det är för fel på mig, men nu vet jag att det är inte mig det är fel på.
Jag ångrar inget, för nu ser jag hur min fantastiske son utvecklas tack vare min kamp och han ger mig lycka och energi varje dag. Jag har några få nya vänner som jag inte behöver låtsas inför, utan kan träffa när jag orkar och jag kan vara både glad och ledsen med dem.
Jag säger inte att det är enkelt, men det blir lättare med tiden.
Kram!
Det är inte bara som föräldre som man förlorar vänner….
utan även som stora syster till en lillebror med ADHD……
så jag vet också hur det känns som….
när vännerna gått….
för det är inte alltid som det går att ordna så man kan ta hem kompisar ….
eller åka dit….
och särskilt inte om rätt stöd och hjälp har uteblivit för förldrarna så de kan ordna plats för detta.
Känner igen mig i det du skriver!
Jag har förlorat många vänner sen diagnosen kom in i våran familj, och några fler vänner har försvunnit då jag berättat att vi nu ska utreda storasyster i familjen för diagnos.
Såhär har jag tänkt för att orka ta mig igenom allt detta: Det är deras förlust!
Helt klart!
Det visar ju bara vad de är för människor, innerst inne, och det säger bara mer om dem än om mig.
Visst, jag blev ledsen ett tag, kände mig otroligt ensam, men då dagarna blev veckor, veckorna blev månader, så insåg jag att jag inte kunde gå runt och må dåligt över dem vänner som valt att gå en annan väg, och inte ta mig och mina barn med sig på samma väg.
Jag skapade min egen väg att gå, blev starkare i mig själv, och nu är det jag och mina barn-mot världen.
Vi har fått nya fina vänner, om än få, och jag ser fram emot alla nya och spännande människor att möta, lära känna, släppa in på livet, behålla, och släppa vidare…!
Var stark, du tar dig igenom detta!
Du har mig här också, att skrivas med!
Tyvärr är det så att många människor på nått vis verkar fastna fyllständigt i det egna livet. Social samvaro kräver tid och engagemang som tar mycket kraft. Alltför många människor ”söker enbart vänner de själva kan ha nytta av socialt eller karriärmässigt”. Dessa ”så kallade vänner” tar din energi, och de är inte givande att ha som vänner. Jag tänker att ett fåtal ”nära” vänner som du verkligen kan vara dig själv med är guld värt. Resten är bara nån slags form av möten på livsvägen. Närheten till din familj och dina barn är det som ger dig energi. Det är tufft men du prioriterar rätt. Ditt liv och dina barn ger dig styrka att kunna släppa och gå vidare, och vem vet, en mognare vän kanske väntar runt hörnet. När du sörjt färdigt den vänskap som inte varade..
Ja det är en sorg det också mitt i allt annat som inte funkar som det ska. Jag har fått några nya fina vänner som förstår och accepterar. Det värmer och ska försöka vårda dem så gott det går… Livet går vidare vännen, utan de som inte har förmågan att förstå, kramar i massor
Man upphör aldrig att förundras över hur livet i Diagnoslandet har blivit. Vissa av våra vänner som vi trodde skulle förstå, förstod inte och vissa som vi inte trodde skulle förstå, de har i stället förstått oss och gett stöd. Ibland blir inte livet som man tänkt sig, men man får göra det bästa av det. Och visst blir man isolerad och man avskärmar sig från omvärlden eftersom det inte går att ta med sitt barn på nånting. Men vad ska man göra?! Barnet måste få må bra och då får det bli så här.
Kramar om dig massor ♥
//Bellan
Jag känner också igen… Det är väll en blandning för min del.
I vissa fall har jag valt bort, för att jag inte orkar eller vill förklara, försvara och medla. I andra fall har jag blivit bortvald… lite för att jag inte kunnat vara med på samma villkor som många andra, inte kunnat ta med min son på middagar osv
Nu känner jag att det är ok att ha få, men bra vänner, som betyder mycket!
Sen har jag fått chansen att träffa nya fantastiska vänner, just ”tack vare” min familjs behov. Jag har ett citat som jag tycker är bra och passande (och något jag försöker tänka på när jag dippar)
”Accepterar Du att jag är den jag är, så slipper Du bli upprörd när Du upptäcker att jag inte är den Du tycker jag borde vara. Och besparar Dig alla de besvikelser som beror på Dina egna förväntningar!”
Kramar i massor!
❤
Många kloka ord ♥ och nej, jag är inte utan vänner därför så många fina kommit in i mitt liv ♥ men jag undrar bara stilla varför det blev som det blev med de gamla vännerna..
KRAMEN på er allihopa!!