‘
Älskade.
Lilla livet med sina 13 år.
Det vi pratar om i nattens mörker är för tidigt att genomlida som människa. Jag inser mer och mer hur ont det gör utmed din stig. Hur du går barfota fram på skärvor av glas. Hur du försöker på blödande fötter.
Att jag får göra detsamma och stundtals bära dig. Bära massvis på mina axlar. Tungt. Ett ton med elände. Motgångar. Mörker.
Junior.
Älskade älskade unge. Hur länge ska vi orka med det livet gav oss på olika vis?
Jag är hemma på mitt tredje arbetspass för att psyke och kropp inte samarbetar just nu. Att stressen i kombination med min nya medicin ger högsta utslag på Richter skalan.
Men vad gör vi med dig fina? Med allt jag fick veta denna första advents natt?
När dementorerna bytt skepnad och blivit ännu mer oförutsägbara. Hotfullare.
Som gör att livet suger.
Ännu en gång.
‘
Kram Mamma Z
*
Meus Ohana 
Så tungt, så skört…
Så ledsen jag är över att det måste vara så mörkt för er. Önskar så att ljuset och hoppet ska få komma, att en ljusets gnista ska nå in i er juniors smärta.
Usch, så tungt ni har det…. Hoppas innerligt att ni hittar styrkan att kämpa vidare!
Styrkekramar till er ♥
//Bellan
Åh jag är hemskt ledsen vännen! ❤️ Tänker på dig/er i detta elände! Måtte de vända snart! Hoppas hoppas!! ❤️ Kramar om! ❤️