.
När vi kommer till sjön är det redan natt. Mörkt.
Vi går med ficklampa och förlitar oss på det minimala ljus som dagen lät vara kvar.
Junior och Sam badar tätt invid bryggan. Jag står med viss ängslan kvar på bryggan där i dunklet.
Men vi vågar det som är lite läskigt att göra. Lite pirr i kroppen.
Känna att vi lever. På riktigt. Vara lite äventyrare. Vidga vyerna. Tänja på gränserna. Bara lite..
Vi har varit enormt mycket ute i skogen. Plockar blåbär samtidigt som jag spanar efter vildsvin. Sam tycker jag är nojig samtidigt som han innehar tacksamheten över all tid vi spenderar ihop där staden tar slut och lugnet tar vid.
Och vi finner nya marker. Nya vackra platser som ger oss ro. Energi. Där vi kan vistas i nuet.
Skogarna i djupaste Bergslagen är faktiskt otroligt vackra.
Vad hade vi gjort utan vår tillflykt i skogen? Alla kvälls och nattbad?
Hur hade vi mått då?
Kram Mamma Z
Meus Ohana 
Kommentera