Jag har lyckats igen. Med barn nummer två. Att göra ett riktigt övertramp. Sådant som man inte får. Erfarenheten borde skrika mig rakt i ansiktet. När man inte vet vad allt beror på. Hur kan man då överskrida gränsen?
Junior har ett helvete omkring sig nu. Alla år i diagnoslandet har satt sina djupa spår. Vara den som konstant kommer tvåa, fast vi gjort allt för att det inte skall vara så. Får anpassa. Får backa. Får ge vika. Barrikaderna håller inte längre. Fördämningarna brister och ut kommer en flodvåg som inte går att hejda.
Det är jobbigt hemma och det är jobbigt i skolan. Han pallar inte trycket. Intar magsårsmedicin. Fått stress relaterad migrän. Fått eksem i armvecken som bara stress lockar fram. Får ett utbrott då han skall till skolan idag som gör mig superskraj. Skraj att han också skall tappa tron på skolan på riktigt och fallera. Vara hemma. Sam får ju.
Han håller i sig desperat i elementet. Vrålar. Jagar mig med slag. Jag är något starkare. Bär ut han till bilen. Han måste till skolan. Jag känner pressen ifrån lärar och rektors håll. De skall inte komma och säga att jag inte försöker förmå han till skolan. Att det blir lika som med Sam. Att det är ett efterliknat mönster. Men till vilket pris?
Ett barn som gråter av ångest på vägen dit. Min syn är suddig bakom ratten. Vad fan håller jag på med?
Vad beror det på? Denna vånda att gå i skola? Denna totala likgiltighet? Den kom i våras ikapp med att allt fallerade kring Sam och jag höll på att smälla in i väggen. Och det hände grejer i Tobbes klass som blev mer och mer jobbiga för honom.
Jag misstänker diagnos. Adhd. Ser mycket likheter mellan bröderna. Kanske är det bara hans psykiska ohälsa just nu som påvisar det. Utredningen på bup få påvisa om jag har rätt. Jag misstänker problem med läs och skrivningen. Nej säger skolan. Jo säger jag. Om det är så ”enklet” som det så förstår jag varför han blivit som förbytt. Han känner sig värdelös och kan ingenting. Har bestämt sig för att det skall vara så. Och att ingen kan hjälpa honom. Han hatar allt i skolan säger han. Alla utom kuratorn. Kanske är det därför hon är den enda som förstår honom känner han.
Snart elva fyllda. Och mer skit i ryggsäcken än vad en vuxen människa har.
Tur att jag har förmågan att hålla mig flytande. Ovanför ytan. Drunknar inte. Jag måste utföra livräddning först.
Boosten av energi kvarstår sedan förra veckan. Tack för att gud gav mig den. Visste han vad som komma skulle?
Isen jag skulle gå på fick inte krackelera.
Jag släpper aldrig taget om dig Tobbe. Inte förrens du fått dina egna vingar som bär dig.
Du har min stora beundran…. Det ska du veta—
Tack fina du..och välkommen till min blogg..fast den just nu mestadelen betsår av elände..
Ja det är många som inte har en susning om vad detta innebär och då är min blogg utmärkt att påvisa, ge en vink om vad det.. Diagnoslandet..
Kram och tack!!
Lycka till med studierna!
Fina ungen! Finns det ingenting vi kan göra?? Saknade honom på träningen idag!! Ta hand om er! Kramar i massor till er alla,
Vad gullig du är!! Nej, dessvärre inte. Skolan får tänka om snabbt i vissa lägen och vi får stötta upp så mycket vi kan där, i skolan. Resurs är det inte tal om..Rektorn kräver vår närvaro där nu mer eller mindre.. (hur nu det skall gå när vi går om varandra för at vara hemma med Sam och hans ”skola”) Junior påvisar på alla sätt i skolan att han inte mår bra och gör det då åt helt fel håll.. tur att han har skolkuratorn. Hon är klockren med honom..
Han har lessnat ur på träningen också och gör nu et uppehåll med innebandyn. Även det tycker han är tråkigt..:-( Kanske var det för höga krav därmed som han kände att han misslyckades med..
Jag tar med han till Avesta imorgon och badar..gör nåt kul..kommer hemmifrån..men så kommer ju måndagen och våndan igen..
Kram på dig fina och tack för dina tankar..
Jag känner så väl igen den här känslan du har då du skickar iväg din son till skolan..jag gjorde likadant.Jag skicka iväg han trots att jag inte borde,jag kände av trycket från skolan..jag sa på ett möte till rektorn att tror du jag vill ha min son hemma.Jag vill ha han där mer än något annat.Han fick också utslag på kroppen som hälsosystern sa kom från stress.Syskonen får tyvärr allt för ofta komma i andra hand för att de kan klara sig själv och jag har så dålig samvete över det.Idag var jag med honom till talpedagogen för kontroll och han har gått framåt sen sist.Han gjorde allt som han skulle och fick huvudvärk efteråt.Vi diskutera efteråt om honom och min tankar kom till högstadie,till hösten börjar han 7:an.Att han får rätta stödet där också.Eviga uppackade för mina barn tar på mina krafter mer än någon anar.Jag äter nu hemapat medicin för att bli starkare som person..för att klara detta.Jag sänder dig många styrke kramar från Åland och jag önskar att det blir bättre för er.
Ja det är både rätt och fel.
På slutet gjorde jag inte så med Sam, men han hade ju 2 diagnoser. Junior är ju utan än så länge och när man inte vet vad denna skolvägran beror på..
Bra att du tänker på dig själv 🙂 Jag stärker också upp med min KYÄNI. Undrar så hur man skulle må UTAN den..då hade man väl fallit för länge sedan..
Stor lycka till själv med allt!!
Kramar
Känner igen mig MEN det var i skolan det var problem, inte hemma OCH jag har inte tvingat dem, det har ändå gått åt h-l-e-e med magen! Det ska de leva med RESTEN av sina liv! Det gör ont i hela mig att återuppleva våra h-l-e-esår och det gör jag varje gång jag läser vad ni går igenom. Är så oerhört trött på dessa människor som jobbar med människor varje dag och inte kan förstå! Gör det bra och roligt hemma ! Många kramar till er kämpande!
Verkar på din kommentar att ni passerat det stadie vi har nu.
Hur gick ni igenom den tiden och hur blev det sen?
Jodå..roligt/trevligt skall vi ha ikväll. Kräftor på menyn och mys med bästaste mormor som kommer..och imorgon tar jag med han till ett äventyrsbad 🙂
Kramar
Jag är så lycklig att mitt barn går till skolan och är så glad. Över skolan trots att han ahr så svårt så han inte kommer vidare. Han går i tredje klass nu och kan inte missas bokstäver och sådant nästan alls. Minnesvag.
Han tror sällan på sig själv. Men jag ser ju hur många som inte ens får iväg dom till skolan. Varför? Något där måste ju ge denna känsla att man inte vill. Något måste vara galet som gör att de inte kan känna att de är meningsfullt och lustfyllt. VAD?
Har jag haft en sån enormt tur med skolan? ja jag tror faktiskt att de är just så. Jag tror att vår skolan är fantastisk.
Jag känner att du sliter som ett djur. Att du kämpar som en tok. Mot allt. För barnen men ändå så känns de ju som att de känner att du gör de de inte alls mår bra av. Tvingar till skolan. Skulle du som mamma kunna göra på ett annat vis? Finns de andra sätt att få iväg dom? Kan de i ord säga vad som gör detta motstånd till skolan? Kan man hitta kärnan?
Ja tänker i lite nya banor med august. Jag har börjar tänka lite Son Rise. Att vända allt till något positivt. Att få bort negativa beteenden genom att lyfta och visa det som är positivt. En lång process och jag kämpar för att lära. Att alltid hitta de som är lustfyllt och på de viset sedan jobba för att nå vårt mål. Läser boken WHAT YOU CAN DO ROGHT NOW TO HELP YOUR CHILD WHITH AUTISM av Jonathan Levy. Stor insperation. Mycket nytänkande.
Jag önskar att vår kamp kan ge oss lite mera verktyg. jag hoppas du hinner hämta andan. Att du kan fylla på energin. att du får stöd. Hjälp. Jag ser att du har de så mycket tyngre än vad vi har med August med jag vet ju hur jäkla tufft det är mellan varven och jag vet vilken enormt dålig psykisk hälsa jag har haft och har. Jag vet vad jag fått betala. Jag vet vad jag gått igenom.
Jag är så glad att vi på något sätt har varann. Att man inte är ensam även om man inte önskar någon detta. Men att vi ska finnas för varann på bågot vis.
Tänker på dig….
Gläds så mer er. Det måste man göra. glädjas åt de liv som har det fungerande kring sig 🙂 det opptimala vore ju att alla barn fick känna så..
Nu skall vi stärka upp han i skolan jag och min man. närvara på lektionerna. få han på banan igen så¨att självförtroendet väcks åter. Tilltron och tilliten till sig själv.
Ja du Tess, vad vore vi utan varandra och den förståelse som finns.. du är väl med i NPF gruppen på Fb??
Kramen till dig!!
Åh, jag ryser vännen.
Finns det något jag kan göra för dig/er så säg till.
Så mycket som du har ställt upp för mig så är det min tur nu.
Du är beundransvärd.
kram
Jag är bara glad vid tanken på dig 🙂 Glad över det du gjorde och det du fick..och det vi skall få uppleva ihop om 14 dagar..
Känns gott att veta att du finns där..
BAMSEKRAMEN
Åh, man blir ju gråtfärdig när man läser ditt inlägg här…. så du får kämpa. Aldrig tar det slut. Det man kan se som positivt nu är ju att ni genom Sam fått erfarenhet ifall det blir diagnos på Tobbe också. Ni kan kanske möta honom tidigare än ni kunde göra med Sam. När diagnoserna är nya så vet man annars inte så mycket vad som är rätt eller fel. Men man lär sig med åren….
Skönt att du tagit dig igenom den här veckan som gått, kanske med hjälp av den energi du kunde tanka förra helgen 🙂 Vad kul för dig att du får lite energikick om två veckor igen, ska tänka på er då! Och jag ler fortfarande över lördagseftermiddagen ♥
Många styrkekramar till dig så du orkar med en ny vecka sen ♥ Ha en trevlig lördagskväll!
//Bellan
Ja du vännen..får döpa om min blogg till ”deppbloggen” tror jag..
Men det är väl mit kall i livet antar jag..
Jo visst är det skönt att ändå ha ett hum (stort sådant) om vad detta handlar om..Hade jag inte vetat det, ja då hade nog Tobbe suttit riktigt illa till..
Jaodå..energi ifrån förra veckan med ALLT vad den innebar bär mig än..hoppas det var rejät med bränsle jag fick då! Och blir ju lite mera påfyllnad om 2 veckor.. Känns så gott i hjärtat att min vän får uppleva hyllningen på plats!!
Stora kramen till dig!! ♥
Ja vad säger man….
Jag blir så ledsen i själen av att läsa dina stora problem, min son har inte kommit så långt att han totalt vägrar att gå till skolan, bara att gå in på lektionen ser han inte som ett tvång då lärare och stöd inte klarar av att få in honom 😦 Varför står vi ensamma i detta?? Varför kan ingen höra våra barns skrik på hjälp? Varför ska vi som kämpande föräldrar slåss till vi plötsligt glömmer av att plocka upp oss själva från golvet där vi hamna oftast i utmaning 😦 Nu är vi många som vågar skrika, men de som inte orkar de som gett upp de som inte fick hjälpen i tid vart tog de vägen??? Jag kramar dig via sladdar och sladdfria kontakter. Styrka åt dig du underbart starka mamma Z.
Kramar från Göteborg 😉
Junior börjadae så förra terminen och nu har de accelererat. Hoppas de kan stävja din grabb i tid innan det går för långt!! Oc hoppas du får dem att inse det!
Som det var i storebrorsfall, så tapapde han intresset helt inför skolan och vad det var för nytta med den..Ville han lära sig något så fann ju googel 😀 i en framtid.
Sladdarna får inrymma kramar tillbaka ♥
Nu kämpar vi på!!
Vilken av grupperna? Hjärtefrågor är ja med i…..