Jag säger tack till allt vad denna semester gav mig i form av det possitiva för det är det som jag vill minnas.
”Mamma, tack för den här semestern fast det blev så jobbigt och annorlunda” sade junior med en kram i går kväll.
Vi kapade vår efterlängtade semester med en dag, allt för att komma hem och bara landa i vardagen, den som Sam funkar bäst i men den som vi andra är så urbota less på.. Sam skulle ha kunnat åkt igår redan, men vi bet ihop för Tobbes skull och den dealen gick Sam med på..men ut ville han inte.. Bara sitta i sitt hörn i stugan..precis som tjuren Ferdinan..
Bakom mig fick jag nu idag lämna det eviga blå som jag älskar så och som nu ytterligare fått en plats i mitt inre..Har hittat några nya fina guldkorn som jag gömt undan..har gått på rätt många fotonader i min tillfälliga ensamhet så även de skall kunna göra mig lyckliga stundtals. Men jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte känner vemod, sorg och besvikelse över att det blev som det blev.. Hade velat ge barnen så mycket mer än det som blev, i synnerhet junior..
Tack mina läsare för att ni ständigt följer mina steg, går bakom mig, framför mig och bredvid mig.. Vet ni att ni stundtals också bär mig.. Kärlek till er alla !!
K R A M I S M A M M A Z
Meus Ohana 
Hej min vän!
Det var ett tag sedan jag kikade in här men nu har jag läst ikapp vad som hänt den senaste tiden. Förstår att du är besviken och ledsen över vissa delar av semestern men jag tror att de små guldkorn du beskriver att du ändå har upplevt kommer att leva kvar längre än tråkigheterna i ditt minne. Har själv varit med om flera semesterresor som inte blir som man tänkt.
I början av augusti åker vi till Göteborg i tre dagar och det är främst för lillasysters skull vi gör den resan. W skulle nog hellre stanna hemma med sin älskade dator. Vi gjorde en kompromiss och bokade tåg (W hatar att åka bil långt) och har dessutom lovat att ta med datorn. Jag kommer att jobba hela sommaren förutom dessa tre dagar och känner att det är på gränsen till vad jag klarar av.
Hade skolavslutning tidigare i veckan och W var med och t o m sjöng med sin klass uppe på scenen! 🙂 De senaste månaderna har funkat fantastiskt bra och det tror jag är tack vare hans medicinbyte. Hans båda mentorer fick en varsin kram och de viskade till mig att jag har en så otroligt fin son och att de tror att det kommer att gå väldigt bra för honom i framtiden. Då blir man tårögd av lycka… Senare på kvällen var det School´s Out nere på stan med artister och roliga aktiviteter för alla skolbarn och deras föräldrar men det bestämde sig W för att skippa. Rätt beslut tror jag, det var mycket hög ljudvolym och jobbigt med alla intryck så det hade bara blivit negativt för honomn att gå dit.
Vis av erfarenhet vet jag att det kan svänga snabbt i bokstavslandet så det gäller att ta till vara på de lyckliga stunderna.
Till sist: vilka fantastiskt fina bilder du tagit! Har glömt att fråga tidigare, blir det bilder med i din bok? Det tycker jag du ska ha.
Stor kram!
Ann-Sofie
Åh så roligt att höra ifrån dig!! Jag hänger inte alls med längre hur ni har det sedan du slutade med bloggen..
Blir så glad på era vägnar då jag hör hur ni fixar till det så att det skall fungera och hur bra det gått i skolan/avslutningen.. trist att du lär jobba hela sommaren. Arbetstränar du än? Full tid?
Så gulligt tänkt av dig de där med bilderna..så har jag inte tänkt mig, men du har sått ett frö 🙂 allt..
Stor kram tillbaka!!
Vi har haft en stor fördel med vår son, och det är att han tycker om att campa, att gå på upptäcktsfärd och att fotografera. Men när han har kollat runt överallt, då sätter han sej förstås vid datorn… och om det regnar också förstås… dator, mobil och diverse antenner och kablar och högtalare är en måste när man ska åka nånstans…!
Sam har kunnat roa sig så fram tills vid nyåret 2011, då har något hänt som vi inte riktigt kan ta på.. skönt att det funkar för er att ta med er kille..och visst kan datorn vara en räddning många gånger..likväl som ett fördärv..
Tror också att de där guldkornen hjälper dig att se framåt och att orka. När jag läste om hur tacksam du är för att dina läsare följer dig och stöttar så stannade jag upp. Anledningen till att jag läser din blogg är för att den är innehållsrik på rätt saker som får MIG att orka gå vidare. Jag får en trygg känsla av att jag inte är ensam om min situation som mamma till ett npf-barn, och genom att läsa hur ni har det får jag perspektiv på min egen situation. Jag skulle därför vilja tacka dig för att du delar med dig av er tillvaro och helt öppet berättar om era med och motgångar. Detta hjälper mig något enormt, framförallt nu när jag själv är nere och funderar i negativa banor.
Tack!!!!!!!!!!!
*Ler stolt* över det du skriver.. Att jag mitt i allt kan stötta/peppa/motivera någon annan med det jag skriver här. Det är stort och mäktigt. Jag bugar djupt och ödmjukt över att det kan vara så och samtidigt gör det mig jätteglad. Glad över att jag kan påverka andra till det bättre..och ja..jag känner verkligen för att rätt naket skildra vårat liv, annars skulle denna blogg inte kännas rättvis och jag skulle nog inte vilja skriva. Nu skriver jag ju inte allt här, men med stora penseldrag beskriver jag vårat liv..
Jättetack än en gång att du läser här och att de ger dig något..skoj att du lät mig veta det 🙂
Kram
PS.. Hoppas också på att det jobbiga kan få ge sig för din del..att må så som du gör nu är så himelsens drygt..och livet i diagnoslandet är ju det allaredan allt som oftast..
Jag sitter här och läser..det är precis så jag skulle kunna tänka mig att min son skulle säga om han skulle ha mått så som Junior gör.De har ibland sådana liknelser till sättet att jag känner en samhörighetet med ditt liv.Vi var till simhallen igen men idag blev det problem.Det var många barn där och dessa barn var elaka mot honom.De kunde bara finska så fast han sagt till fortsatte det.Jag märkde inte något pga jag var i en annan bassäng men han kom sen till oss och då såg jag direkt att nu är det kört.Han berätta vad som hänt men han ville upp,så vi gick upp.Nu är han nedstämd men jag hoppas glädjen inför lägret imorgon infinner sig.Han har så längtat att fara,på vägen till simhallen berätta han om det.Bevara alla dina guldkorn i ditt hjärta och ta fram dem då livet känns tungt.Då behövs de mer än man anar..Kramar från Åland.
Ja vi är nog många som delar upplevelserna i det dolda..
Hoppas hoppas det går bra för din grabb idag och att han kom över de andra barnens dumheter..
Tror vi alla behöver ett förråd av guldkorn 🙂
kram på dig!!
Nästa gång dur på klipporna spela in en snutt i mobilen. Då få du med dig både ljud och bild. Ta fram det seda när du bäst behöver det. Jag beundrar dig verkligen för det du kämpar för. Jag har packat ihop för länge sedan.
Nu har jag den ”filmen” kvar i sinnerna, så när jag sluter ögonen kan den spelas upp för mitt inre.. och jag har förhoppningen att en dag få komma tillbaka till klippornas rike och få njuta.
Jag har nog velat packat väskan måånga gånger och dra..men har nog övat upp mitt tålamod till det yttersta..
Hoppas verkligen att ni får tid att åka tillbaka snart igen. Det är inte lätt att vara mamma, det är inte lätt att vara lillebror och det är inte lätt att vara tonåring.
Kram gumman och lev på det som varit bra om du kan, den är det klart att man kan önska så mycket mer…Stora varma kramar//Lena
Ja..vi hade tänkt fara till både Stömstad och Marstrand och upptäcka städerna bla.. en annan gång, en annan tid.. svårt att räcka till på många plan..
Lika många varma kramar tillbaka!!
Åh mamma Z, jag känner så med dig! Ni är så duktiga som ändå klarade den här semesterveckan trots allt. Även om en del dagar och stunder blev en besvikelse så har du som du skriver, fått nya fina minnen att plocka fram när du som bäst behöver dem.
Hoppas att ni nån gång framöver kommer att kunna åka tillbaka till havet och få ännu fler fina minnen.
Kramar om dig vännen ♥
//Bellan